onsdag 31 mars 2010

hur ska jag tro på någon?

Folk säger saker. Till höger och vänster. Jag går på allt. Men tvivlar på allt. Vill tro på allt. Blir nitad varje. Jävla. Gång.

Det är inte trivsamt och jag vill sluta. Jag vill inte tro på någon alls, för jag blir bara förlöjligad. Jag vägrar.

Så jävla korkad, är jag. Tröttsamt korkad.

the ugly, naked truth

Take a good look at the picture above.

Där har ni mina ögonfransar. Ser ni inte? Titta lite närmre. Klicka på bilden så den blir större och titta sen noggrant. Ögat till vänster i bilden. Ser ni där? Vad ljusa de är?

Det är vad jag har att jobba med varje dag. Dvs ingenting. Det är därför jag aldrig går ut utan smink. Aldrig.

Men när jag ändå håller på kan ni få se två till.

Ännu en grej som syns när jag inte bär mascara - mina påsar under ögonen. Not so flawless.


Ehm. Kanske ska göra nåt åt burret på huvudet också.

Nu ska jag kila. Dags att kolla på lägenheten!

i will be free


Shit, jag är ju värsta ringomanen! *sträcker på mej nåt så gruvligt*
I går - två jobbiga samtal. I dag - ett jobbigt samtal. I morgon - ett till.
Jag förstår att ni tycker att jag är störtlöjlig, fjantig, mesig och massa andra nedlåtande adjektiv, men för mej är det en jättelättnad. Samtal som jag skjutit upp i dagar, veckor och till och med månader.

Ni har säkert hört talas om den där stenen som ibland släpper från bröstet? Aaaa. Den har släppt nu. Eller blivit mycket, mycket mindre i alla fall.

För övrigt har jag helt plötsligt fått überont i min vänsterfot. I mellanfoten typ. Fick det när jag sov. Viktigt, liksom. Tror att det är nån typ av ledsen-för-att-Frölunda-åkte-ur-SM-slutspelet-smärta. Ovärt. Och nu kommer säkert Tobias Viklund åka härifrån ett tag. För att vila och få distans till det hela. Till Kramfors kanske. Och jag är aldrig i Kramfors, så det är ju olyckligt. Ja, ja. Tur att han har Elisabeth....

flytt på g

Fortsatt monsterhosta och snuva. Det är nu två veckor sedan jag blev sjuk och nu är jag inte sjuk längre, bara förkyld, men ändå. Oh well, jag får definitivt skylla mej själv för att jag inte kurerat mej ordentligt.



Träningen i dag lär jag få skjuta upp ännu en dag. Crap. Däremot blir något annat roligt av i dag. Jag, mamma och lillebror ska iväg och kolla på en lägenhet på Vasaplatsen och om vi vill ha den (vilket vi vill, jag lovar) så är triangelbytet 100% och flytt kommer bli av. Jag. Klagar. Inte. Nu kommer jag dock inte vara roomie med mamma längre, utan bara med lillebror. Det kommer bli krig, det tvivlar jag inte på. Men vi får kämpa helt enkelt.

Vasaplatsen. Den tackar vi för.

yta vs djup - what's my point?


Jag har funderat lite på det här med yta vs insida. Att det är så fullständigt oacceptabelt hos vissa att andra bryr sej mycket om utsidan. Att de vill operera sej, att de vill ha en pojkvän/flickvän som är snygg osv.

Varför är det så? Varför är det mer okej att klaga på någons personlighet än på någons utseende? Utseendet är något man bara får och "inte kan göra något åt" enligt vissa. Men det stämmer ju inte. Precis som man kan jobba på insidan på alla möjliga sätt och vis, så borde det väl vara okej att jobba på utsidan? Lika gärna som man kan lägga tusentals, tusentals kronor på insidan i och med att gå till en psykolog alternativt köpa självhjälpsböcker, så kan man väl få lägga tusentals kronor på smink eller operationer, om nu operationer känns som rätt väg att gå?

"Man ska vara nöjd med det man får" säger många om utseende-hetsen. Varför då? Undrar jag. Varför ska man inte vara nöjd med det man har på insidan också då? Ska man bara acceptera att man är en idiot eller ska man försöka ändra på det? Nej, man ändrar givetvis på det. Varför är det inte okej att göra det när det kommer till utseendet? Jag tycker att det är konstigt.

Nej, naturligtvis ska ju inte insidan neglegeras pga utsidan, det förstår ni nog, att det är inte så jag menar. Jag menar i princip bara att det borde vara okej att ändra på båda. Om det nu är det man vill. Jag menar inte heller på något sätt att de som inte vill bry sej om utseende är tvungna att göra det. Man kan dock inte kräva att ingen annan ska bry sej om utseende bara för att man inte själv gör det och sen använda "ytlig" som ett skällsord.

Jag ska utveckla mina åsikter i ett längre inlägg inom en snar framtid, ska verkligen få till ett riktigt bra inlägg, så att ni förstår precis hur jag menar. Inga krusiduller och inga missförstånd.

Ser fan fram emot det. Nu ska jag dricka ett glas mjölk och sen ska jag borsta tänderna och sen ska jag försöka sova. Klockan är mycket. Än en gång är klockan mycket.

färgen är tillbaka


Blev visst inte så nervöst ändå, angående det där andra. Så jag kan andas ut ett tag till. Åtminstone till i morgon. Gytt.

Jag tycker att dagen har varit bra. Jag förväntade mej inte det efter nattens melt down, men de där två telefonsamtalen gjorde susen och jag fick tillbaka åtminstone lite tro på mej själv. I morgon ska jag prova att gå utanför dörren också. Det kan vara värt det. Och i morgon är förhoppningsvis mitt halsont helt borta, så då kan jag dra och träna hos morsan. Jag måste skärpa till mej med träningen nu alltså, det här håller inte. Ball att göra tåhävningar morgon (haha, morgon) och kväll när jag borstar tänderna liksom. Har hört att man får snygg mage av det.

Nu har jag just ätit en kiwi och druckit ett glas jävligt god O'boy. Jag har spenderat kvällen i högklassigt sällskap i form av mamma (IRL) och sköna vänner (på msn) och världen är redan mer färgglad än i går.

Kanske vände det någonstans i morse, runt halv sex, när jag inte kunde sova. Jag hörde fåglarna kvittra utanför och kunde inte göra annat än att kliva ur sängen och gå ut och ställa mej på balkongen, med bara täcket virat om mej. Där stod jag sen och blundade och låtsades att jag var i Thailand. På balkongen i Kata... På stranden på Phi Phi... Utanför bungalowen på Railay Beach... Jag var där. I sinnet var jag där. Fridfullt, var det.

tisdag 30 mars 2010

fan

Fans, jävla, skit. Honken kunde naturligtvis inte alls passa på att hålla nollan. Fy fan, alltså. Fan.

Sa jag fan?

ett, två

Oj, oj, oj. Vilken kväll. Jag är just nu sjukt nervös. Hockeyn började för fem minuter sedan.

Sen är jag nervös över en till sak. Om knappt två timmar vet ni vad. Sheeeeet.

prisa gud, här kommer skatteåterbäringen!

Det finns många i detta avlånga land som inte tycker om Skatteverket. Som hatar Skatteverket.

Jag hör inte till denna skara. Jag tycker om Skatteverket. Delvis för att jag jobbat där själv. Delvis för att mamma jobbar där. Delvis för att de har så roliga pubkvällar en gång i månaden och delvis för att jag kan gymma gratis där.

Ahh. Just det. Och för att de ger mej 11.127 kronor.

Tackar vi för.

i rätt riktning

(Bild från i gååååår. Mäklar-me.)

I natt var det jobbigt, som ni nog läst. Som tur var hade jag storebror online på facebook och vi pratade allvar i en timme. Han är bra på det där, min bror. För han daltar inte. Han säger vad jag måste göra, att han förstår mej, men att jag måste rycka upp mej. Och jag bara "Jag vet, jag vill verkligen, men det går inte...". Vet ni vad han gör då? Då säger han "Nähä. Då kan jag inte hjälpa dej. Säg till när du är redo att ta emot hjälp.".

Så blir jag liksom helt paff och bara "Men... Jag vill ha hjälp ju.". Och så pratar vi på ett konstruktivt sätt istället. Och vet ni vad jag har gjort i dag? Jag har ringt två av de där riktigt viktiga samtalen och nu kan jag andas lite lättare. Två telefonsamtal. Förstår ni? Det är ingenting, men ändå så mycket. Helt otroligt egentligen att jag jobbat som telefonförsäljare med tanke på min telefonfobi.

Jag känner mej genast mycket gladare. Måste fortfarande skriva krönikan, men ett par räkningar försvann där och då, i och med de två telefonsamtalen, så jag känner mej mycket, mycket gladare.

Babysteps, babysteps.

crazy nervous

I kväll spelas en otroligt viktig match i hockeyns slutspel. Eller två egentligen, men bara en jag bryr mej om. Frölunda möter Linköping i Cloetta Center i en sjunde och avgörande match. Vinnarna går till semi, förlorarna får ta semester.

Tre år i rad har Linköping förlorat i den sjunde matchen. Tre år i rad har de dessutom gjort det på hemmaplan. Ändå känns det långt ifrån säkert för Frölunda i kväll. Jag vet inte vad jag ska tro.

Jag vet att jag hade en känsla i så väl fredags som söndags att Frölunda inte skulle vinna. De har varit som allra bäst när de har varit tvungna att vara bäst i det här slutspelet. I sudden. I tredjeperioderna. Därför känns det om att jag vågar tro på seger i kväll, för i kväll handlar det verkligen om att vara bäst när det gäller.

Snälla, Frölunda. Visa den killerinstinkten ni visat i sudden-perioderna och i sistaperioden hemma i söndags. Visa er "våga vinna"-mentalitet. Cp-åk på varje puck, slappna aldrig av. Ge precis allt. Dutta inte med pucken på blå, tryck till i tacklingarna, ta inte onödiga utvisningar. Då vinner vi. Då slipper jag gråta. Då kan vi hoppa in en ring av glädje istället. Så gör som jag säger nu, tack.

Honken - Du kanske skulle kunna passa på och hålla din första nolla för säsongen? Skulle uppskattas.

look into your heart and you'll find love, love, love, love

Jason Mraz - I'm yours (fast i min version)



Vi kan väl börja dagen med den här. Bara för att lugna ner oss lite. För vi gillar ju den här låten, visst?

dark and colorful in one body. wish it was easier. wish it wasn't me. be careful, it stings.


Natten. Min kreativa tid. Då jag lever. När ingen annan gör det. Om bara CSN var öppet nu. Eller Folksam. Eller Radiotjänsten. Alla de där samtalen jag behöver ringa skulle jag kunna ringa med en klackspark om jag kunde göra det nu. Men på dagen? Det går bara inte... Jag avskyr mej själv för att jag är så svag att jag inte klarar av det. "Gör det bara!" tänker jag. Men, ja. Det går inte.

Det finns mycket jag vill göra för tillfället. Samtal jag vill ringa, brev jag vill skriva och posta, krönikor jag vill skriva. Och jag har lagt av med alltihop. För någonstans på vägen har jag blivit så jävla rädd. Jag vet inte när, men det har bara blivit så. Jag har aldrig tidigare i mitt liv varit rädd för att misslyckas, men helt plötsligt har jag slutat försöka för att jag känner att det jag gör inte blir bra nog och jag vägrar lämna ifrån mej något jag inte är nöjd med själv. Och jag vill aldrig behöva höra att jag inte är bra nog.

Jag har aldrig varit rädd att få ett nej. Jag har alltid sagt att om man inte försöker, då kommer man aldrig lyckas. Man måste våga misslyckas för att lyckas osv. Nånstans på vägen så bara dog jag. Jag vågar inte försöka längre. Jag vågar inte få ett nej. Jag har blivit rädd. Så rädd för att inte räcka till.

Och detta är så djävulskt jobbigt för mej, för jag vet att jag räcker till om jag bara vill. Jag vet min kapacitet och att den kan ta mej långt inom väldigt mycket. Det självförakt jag får för att jag inte utnyttjar min kapacitet är inte av denna värld och det bidrar till att det är ännu svårare att göra något vettigt.

Jag har världens finaste människor omkring mej. Människor med utsträckta händer, som ger mej möjligheter, pengar, chanser. Allt möjligt. Och jag tar chanserna och möjligheterna ibland, men inte tillräckligt ofta. Jag är inte tacksam. För att? Jag är rädd att göra dem besvikna. Och istället för att göra dem besvikna genom att försöka och inte räcka till... Så gör jag dem besvikna genom att inte ens försöka.

Det är knappt att jag känner igen mej själv längre och jag var precis på väg att skriva att "I morgon blir det ändring på det", men det vete fan om så är fallet. Jag vill, tro mej, jag vill verkligen. Jag vet inte om det är tillräckligt bara. För när jag vaknar klockan nio och känner att jag inte sovit klart, då är det svårt att gå upp. Och när jag vaknar tre timmar senare, så känner jag att ännu en dag är förstörd och att jag ger det ett nytt försök nästa dag. Och så håller det på. Det är därför jag önskar att jag kunde ta tag i allt på natten.

Tyvärr hör jag till det slaget människor som har bra självförtroende, men usel självkänsla. Jag vet att jag är duktig på saker, att jag är smart och allt det där. Men jag tror att alla, alla, tycker illa om mej. Det har gått så långt att jag tar det personligt när folk inte svarar i telefonen. Att de ser att det är jag som ringer och att de inte vill svara. Att alla snackar skit om mej när jag inte är där. Att jag är för mycket, för lite, för glad, för sur, för känslig, för okänslig. Att jag inte är tillräckligt bra för någon. Att alla tycker att jag är för mycket eller för lite av någonting. Jag tror att ingen som läser den här bloggen gör det för att de tycker om mej. Och det är ingenting jag skriver för att ragga pushande kommentarer, det är så jag verkligen känner. Det är horribelt.

Det finns mycket jag inte vågar erkänna för min omgivning. Det finns människor jag inte vågar erkänna för att jag egentligen är rödhårig, bara för att de (han) gått med i en grupp på facebook som dissar rödhåriga. Det finns väldigt många människor (alla) som jag inte vågar erkänna att jag är fattig som en hemlös för. Jag gör allt för att upprätthålla en fasad, samtidigt som jag skyddar mej genom att aldrig göra något spontant med någon jag inte känner på riktigt. Jag kan inte ens ta en fika. Det är inte sexigt att betala med enkronor.

Och jag blir rädd för människor som är jättesöta ibland och iskalla ibland. Människor som värnar allt för mycket om sina egon och sina fasader. För mina fasader är ingenting jämfört med alla andras. Som person, i ögonblicken, är jag alltid mej själv. Jag är alltid glad och trevlig när jag träffar folk. Att få dissen av någon som är slajmig som fan när ingen ser på, det är vidrigt. Kappvändare, "coolingar". Det är läskigt. Jag blir rädd.

Jag har svikit så många. Både ekonomiskt och emotionellt. Men tro mej, att det aldrig är något jag velat. Det kan ha varit medvetet, men det har aldrig varit för att jag vill. Det är bara det att jag skäms. Nåt så överjävligt skäms jag.

Ja. Ni känner mej vid det här laget. Ni vet att det går upp och ner och ni är säkert inte förvånad över att det mitt i allt det glada kommer ett sånt här pissinlägg. Jag förväntar mej inte och förtjänar inte massa pushande kommentarer, jag måste bara få ur mej skiten. Jag vill väl bara bli förstådd. Vill att folk ska förstå att jag inte vill bli bjuden, inte vill bli daltad med, inte vill vara en nolla. Jag bara är det just nu.

Om några dagar är det säkert bra igen. Så.

måndag 29 mars 2010

en citatmaskin av högre rang


Jag älskar programmet Svenska Hollywoodfruar, för det får mej att skratta. Och. Det får mej att känna mej smart.

Uttalanden som "Minus one... Celsius... Är det kallt? Jag måste kolla med Sara om det är kallt..." och "Dammet försvinner in i dammsugaren... Simsalabim!" gör att jag känner att min intelligens typ borde räcka till att bygga en mindre rymdraket. Seriöst, alltså. Jag tänker att de måste vara smarta någonstans eftersom de "lyckats" om man ser till att de ju kan köpa precis vad fan de vill och aldrig behöver oroa sej på det viset, men de döljer det väl, det gör de.

Jag funderar över om jag kan hitta nån sån där karl som går med på att shoppa till mej när vi egentligen skulle shoppa till honom, men så kommer jag på att jag varken är tillräckligt blond, smal, snygg eller glatt blåst för det. Jag får nog se till att tjäna mina egna pengar, helt enkelt.

Skit också.

"det finns inte en pinal här som man liksom kan mysa med..."

(Fortfarande bildkrångelsskiiiiiit.)

Don't you just hate it när man går hela dagen och väntar på att klockan ska bli nio så man får se dårarna i Håkans Bar och när klockan äntligen är nio och man slår på femman och det är CSI istället för Håkans Bar så går man in på tv.nu och kollar och då ser man att programhelvetet började klockan åtta... Don't you just hate it?

I hate it.

Nu får jag titta på Svenska Hollywoodfruar istället. Ja, ja. Dårar som dårar.

dinner time

Jahopp. Bloggen fortsätter vägra ta till sej mina bilder.

Nu tänkte jag egentligen visa er min middag på bild (Lindts Seasalt-choklad).

Men nu bidde det inte så.

Synd för er.

(Värsta goda middagen, btw...)

red cross

Här tänkte jag att jag skulle visa min mäklarutstyrsel, för jag har just haft en minivisning av lägenheten här hemma, men tror ni inte att bloggen jävlas och istället för att visa mina bilder, så visar den ett rött kryss. Och jag ser inte ut som ett rött kryss. Inte alls.

Nu blev jag putt.

Får gå och handla mjölk istället, då blir jag glad. Ska handla med enkronor i dag, för jag har många såna. Och jag behöver inte många såna. Jag behöver mjölk.

Så. Hej så länge.

suger i partytarmen

Edward Maya & Vika Jigulina - Stereo Love



Seriöst, något av det bästa jag hört. Repeat, repeat, repeat, repeat. Over and over and over again.

pro

Jag sitter i min säng/soffa och försöker klämma ur mej en krönika om Torslanda HK's pojkar-95.
Det började skitbra, jag är sjukt nöjd med inledningen. Sen blir det bara kaka på kaka på kaka på kaka. Resultat och fakta. Det blir nybörjaraktigt. Dåligt. Jag är inte nöjd.

Det är så svårt att skriva en krönika, som ju ska vara personlig, när man inte själv varit med under resan. En krönika ska ju vara ur krönikörens perspektiv. Skitsvårt, när jag inte vet något. Men jag kämpar vidare. Det gör jag. Jag är ett proffs och jag ska se till att det blir proffsigt. Och så var det med det.

Nej. Jag har inte ens orkat sminka mej. Vem bryr sej?

tävling!


Vet ni? Om ni röstar på mej så rackarns mycket att jag vinner, då ska ni också få pris. Det är ett löfte. Ett fett löfte.

För ni tycker väl att min bikini är fin? Det tycker jag. Jag skulle köpa den, om den fanns. Jag vill ha den. Nu, nu, nu. Eller kanske inte nu, för det är ju ändå kallt ute. Men jag skulle kunna stå och kolla mej i spegeln med den på och bli lite irriterad över mitt förfall, men ändå trivas bara för att min bikini är så jävla snygg.

Come on, people! =)

någon jag inte vill sexa med

Jag drömde något jätteäckligt i natt, eller om det var i morse någon gång. Alltså jättejätteäckligt.

Jag drömde att jag hade sex.

Inte så farligt det, väl? Nej, inte så farligt, förrän jag talar om vem som var del två i denna lilla romans. Here it comes...



Alex Schulman.

Så. Ni kan gå och kräkas nu. Jag har redan kräkts klart.

Han är ju alltså en gudabenådad bloggare, författare, krönikör osv.. Men ligga med honom? Nej, Gud bevare mej väl.

att gråta eller inte gråta - det är frågan


Kvällen och början på natten präglades av seriöst, mycket seriöst snack med en vän som jag inte tidigare betraktat som en vän, utan mer som en bekant. Nu får jag nog lov att betrakta honom som vän, dock.

Så här i efterhand reagerar jag på att jag, trots att vi pratade om väldigt känsliga ämnen, inte grät någonting. Jag som gråter jämt. Lätt och jämt. Och nu slår det mej att jag inte ens minns när jag grät senast.

Positivt, kanske. För det betyder väl, i stora drag, att jag är gladare nu än tidigare. Men någonstans kan jag inte låta bli att känna att det är för att jag slutat bry mej, att jag är avtrubbad. Och det, mina kära vänner, är inte något jag direkt eftersträvar. Jag vet att jag, i mina svaga stunder, skrivit att jag vill bli mer kall och inte känna så sablarns mycket hela tiden, men jag har också tagit tillbaka det varje gång. Jag vill ju känna, det är det som får mej att känna att jag lever.

Men det verkar som att det går åt det hållet ändå, oavsett om jag vill eller inte. Det är som om ingen är värd mina tårar längre. Och det kanske är så.

Oh well. Preliminärt så lär jag ju gråta på tisdag kväll i alla fall, om Frölunda inte vinner den sjunde och avgörande kvartsfinalen mot Linköping. Då blir det gråt-cirkus här hemma. Men förhoppningsvis slipper vi det.

Egenklien (den var för dej, Vikto) borde jag väl kanske gråta floder över det faktum att jag nu inte bara läser Kissies och Dessies bloggar utan även Paows och DennisMs samt nån skvallerblogg som heter FalskSanning. Där har vi en tragedi i dess mörkaste form. Vad är det som håller på och hända med mej? Lägg in mej på bloggrehab, jag ber er.

God natt.

söndag 28 mars 2010

twist

Men jävligt kul att få lite spontanbesök, bara så där! En söndagkväll liksom. Tjockt brao.

"vi ses"


Jag har varit på ett nästan äckligt bra humör det senaste - trots sjukdom. Efter det här, så har livet känts som en befrielse igen, som att jag, trots all skit som tyvärr fortfarande finns där, känner en jävla massa hopp till motsats mot den vanliga hopplösheten som varit min bästa vän i många år.

När man är på äckligt bra humör har man en äckligt bra utstrålning och den utstrålningen drar till sej människor. Det är roligt. För då lär man känna såna man kanske inte hade lärt känna om man varit sitt deppiga, vanliga själv. Och det är, som sagt, roligt.

Så har det varit för mej nu. I ett par veckor. Skitroligt.

Så kom söndagen... Och Frölunda förlorade. Och mamma är inte här. Ingen är här... Och mjölken är nästan slut. Och godiset med. Och jag får se på Johan Falk ensam.

Söndagar och jag kommer aldrig bli bästa vänner. Aldrig.

hockeytajm

Dags nu. Dags att skicka hem Linköping på semester. Dags nu.

Kör, Frölunda, kööööör!

lördag 27 mars 2010

nu kände jag för den här

Snook - Änglalik

hallååååååå?

Jag vill ha sommar. Nu alltså.









en ursäkt är på sin plats

Det händer inte ofta, men ibland ångrar jag verkligen saker jag skrivit. Ibland tror jag att budskapet är tydligt bara för att jag har det jag skriver om framför mej och om alla såg det jag såg, så skulle de förstå. Men så är det ju inte. Och nu sårade jag folk.

Jag kan dra åt helvete. Förlåt till er som tog åt er.

hån mot mej själv

Jamenbuuuuuu. Prutt. Haha. (Jag tänker inte ta bort det hära... Sådeså.)

fredag 26 mars 2010

dagens u-landsproblem 2.0

Även om jag läst boken (och det är faktiskt snart två år sedan jag gjorde det), så roar det mej inte att filmen hackar och till slut lägger av med fem minuter kvar.

Jag betraktar det som dåligt och förväntar mej en återbetalning av mina (mammas) pengar.

Skärpning, Hemmakväll på Vasaplatsen! Annars tänker jag börja ladda ner. Och det vill ni väl inte? Nä.

Så här får det helt enkelt inte gå till i det moderna samhället... Usch.

lobotomerade

Vad säger man om det här?

Frölundas spelarbuss blev i natt sönderslagen av vad jag bara kan anta vara LHC-supportrar. Moget, va? Riktigt moget. Kan vi inte starta en serie där typ AIK, LHC och kanske Tjurgården kan spela, så kan deras fans hålla på och cpa sej tillsammans. Det vore väl nåt?

Herregud, jag är i det närmaste mållös.

Men tändvätskan tackar vi för!

dagens u-landsproblem


Har precis skyfflat i mej en tallrik lättglass (vanilj) med värmda (från början frysta) bär (hallon och blåbär) och nu ska jag titta på svensk film (Flickan som lekte med elden).

Jag går in på "Inställningar" i menyn och finner valet för text. "Svenska för hörskelskadade" står det. Sen står det "Finska" och "Norska" och "Ingen text". Så. Om jag vill ha svensk text, vilket jag vill, så måste jag enligt de som gjort de här inställningarna, vara hörselskadad.

Vad är det för jävla diskriminering egentligen? Var finns valet "Svenska för er som inte hör dåligt (kanske lite då da), men som bara vill ha text för att det är bekvämt att inte behöva sitta och vända örat mot tvn hela tiden". Va? Var finns det valet?

Vart fan är det här landet på väg egentligen... Usch.

hej bullen

Ingen feber i dag! Yippie-kay-yaaay! Nu har jag visserligen inte klivit upp ur sängen än, kanske får jag ett värmeslag då, som jag fick i går. Men jag hoppas och tror inte det.

Däremot mår jag dåligt på annat sätt. Känner mej smutsig. Äcklig.

Under en tid har jag haft en obsession. Nånting jag inte är stolt över. Som jag vill sluta med, för det är inte försvarbart. Ungefär som att peta i näsan och äta upp skatterna man hittar. Vet ni vad det är för obsession jag har? I'll tell you. Jag läser Kissies blogg.

*paus för reaktion*


(Bild lånad från kissies.se)

Ok. Tidigare kikade jag in där då och då, men nu är jag besatt. Människan har skaffat tuttar som är större än Lysekil. Läppar som är större än Höör. Och hon har ett ego som är större än hela mellansverige. Det är så förbannat tragiskt underhållande, så jag kan inte låta bli. Sen uppdaterar hon ju heeeela tiden. Så det finns alltid nåt nytt att läsa.

Men.

Det är ändå överkomligt. Det är många som läser Kissies blogg för att de inte kan låta bli. Det är sjukt, jag vet, men överkomligt.

Vad som inte är ok är det jag gjorde i går. Och alldeles nyss. Då staplade jag på förvirrat sinne in på Dessies blogg. Dessie. Den 15-åriga, förvirrade, lilla tösen, som tror att hon är Kissie. Det, mina vänner, är inte överkomligt. Jag funderar på att amputera den del av min hjärna där minnet lagras.

Nä. Det här är mer än jag kan hantera. Något drastiskt måste ske nu.



Kära Bullen, vad är det för fel på mej?

placera ett kärnkraftverk i Bjästa och hoppas på det bästa


Ni har säkert hört om "Linnea" och "Jennifer" i Bjästa, som blev våldtagna av samma kille? En kille som fick stöd av hela byn efteråt. Som hyllades med applåder. I kyrkan. Som hyllades av prästen, som tyckte det var starkt gjort att komma till skolavslutningen.

Ja, verkligen... "Stackars kille".

Jävla idioter. Aldrig har en utplåning av en hel by känts så rättfärdigad. Fy fan, man mår ju illa.

torsdag 25 mars 2010

overreact much?


Jag ska inte haka upp mej allt för mycket på imbecillerna från Solna, men jag kan inte hjälpa att skriva om ännu ett genomtänkt upplopp på Hovet.

Nu var det Rögle som vann, med 3-2, och Rahimi, Rögles målskytt, tog av sej handsken och tystade AIK's fans. Humor, om ni frågar mej. Upphov till krig, om ni frågar AIK-fansen.

Nu tyckte de s.k. "fansen" att det var rimligt att försöka storma planen. De tyckte att det var rimligt att hoppa in i Rögles bås och försöka, och dessutom lyckas med, att slå Rögles tränare.

Vad är det för fel på de här människorna? Vad är det som gör att de tror sej ha rätt att bete sej hur fan de vill? Varför tror de att de ska särbehandlas och bli behandlade med silkesvantar? Var i deras uppfostran har det gått fel?

På pappas tid var det annat. Visst, ett och annat dödshot förekom, men då var det Brynäs-fansen som stod för det, om jag inte minns fel. AIK's fan, då kallade Apberget, de hatade pappa. Men de älskade att göra det. De blev galna, men de gick inte över gränsen. En gång soloåkte pappa från egen zon över hela planen och gjorde sitt andra mål den matchen. Mot AIK. På Hovet. Efter målet åkte han längs sargen, förbi Apberget och pekade finger. Ni kan nog gissa vilket finger.

Visst blev de galna. Visst skrek de "Broströms-jävel!". Men de försökte inte storma planen och de försökte definitivt inte ta sej in i spelarbåset.

En annan gång hade pappa tagit med sej bananer för att kasta upp på Apberget. Humor, förstås. Tyvärr hade de, just inför den matchen, satt upp nät framför klacken och planen gick i stupet. Men tänk, då hade det blivit galet. But still! Inte för galet.

Vad är det som hänt nu? I Stockholm? För det är bara Stockholm som har huliganproblem inom hockeyn. Faktiskt. Så vad är det för fel på människorna där? Är det för att det i Stockholm finnas allianslag som gör det möjligt att hålla på samma lag i hockey som i fotboll? Ja, förmodligen. Vilket leder till att nötterna som gör bort sej på fotbollsmatcherna nu även gör bort sej på hockeymatcherna.

Men snälla. Bespara oss det. Ni har redan tagit familjeglädjen från fotbollen. Låt hockeyn få behålla den. Skrik hur jäkla mycket ni vill. Hata Göteborg, hata Skåne, vanhedra nationalsången. Gör det. Men låt det stanna där. Skippa upploppen.

Annars vete katten om den bästa idén inte är att skicka er ner till Afrika eller annat vedertaget ställe och låta er uppleva problem och provokationer på riktigt. Ett tystande finger är inte ett problem. Inte en provokation. Inte på riktigt. Det är bara just det - ett tystande finger.

en dag som bara försvann

Nu har jag sovit i princip hela dagen. Och vaknade nyss med dåligt samvete. Hur kan man göra det? Vakna med dåligt samvete när man är så dålig att man knappt orkar stå upp. När man vid minsta ansträngning får svett-attack och känner sej svimfärdig.

Det blir ingen trip till Karlskrona. Helt värdelöst. Och det är ju därför jag har dåligt samvete. Känns ju så jäkla tråkigt, alltså. Men det vore ju rätt ovärt att åka dit och smitta nån av killarna under den största helgen som hänt dem hittills i deras 14-15-åriga liv.

Nu försöker jag få tag på mamma så att hon ska hyra med sej film hem, men hon behagar inte svara, tyvärr. Dumt så det förslår, känner jag. Men hon har så klart sina anledningar. Nu ska jag i alla fall käka fiskbullar i äggsås. Och potatis då. För det finns kvar och sån god mat borde inte finnas kvar. Sån god mat borde ligga i maggelimaggen. Speciellt när man är sjuk.

Förresten, förresten, förresten. Heja Frölunda, för bövelen! Vinst med 4-3 mot Linköping i går och visst darrade Christian Engstrand betänkligt i LHC's mål och jämfört med två insläppta mål på 51 skott i måndags, så blev det fyra insläppa mål på 18 skott i går. Och Andreas Jämtin var ett svin, som vanligt, och han sågas av både Frölundas spelare och av Lasse Anrell. Det är nåt allvarligt fel på den grabben, alltså. På allvar.

Nu ringde mamma. De har pubkväll på jobbet. När hon sa det började jag grina. Jag har varit med på de senaste pubkvällarna där, det är så himla mysigt och roligt. Och nu missade jag det. Och alla frågar efter mej. Och här ligger jag och svettas för att jag gör en så simpel sak som att trycka på tangenter. Bu, jävla bu... Men hon ska åka hem om en timme. Och då ska hon hyra med sej film till mej. Great, freakin' great!

Ni får i alla fall ursäkta att jag är så satans tråkig. Kanske har samlat ihop lite bloggkraft till i kväll. Vi håller tummarna för det, va?

ni får mej att må bättre - i alla fall i hjärtat


Jag mår inte bra. Har ont i och lock för öronen, fasligt ont i halsen, hosta och snuva. Därtill mår jag dessutom lite illa, men jag vet inte om jag kanske inbillar mej det där illamåendet. Hoppas det. Jag har sovit max 20 minuter i natt och det är nog ändå i överkant. Håller på och tar tempen just i detta nu, samtidigt som jag letar upp numret till min vårdcentral, som tydligen heter "Din Klinik". Låter bra, tycker jag.

En sak som får mej att må lite bättre är era dundergulliga kommentarer till mitt förra inlägg. Ni som kommenterat är verkligen sanslöst fina. Tack, jag är så himla tacksam. Nu känns det lite, lite roligare att blogga igen.

I övrigt suger det verkligen att vara sjuk, för i morgon ska jag ju åka med till Karlskrona för att kolla på när Torslanda HK's pojkar-95 ska spela finalsteget i SM. Handboll alltså. Det är dem jag ska skriva en krönika om och i helgen är det tänkt att jag ska liverapportera där nerifrån. Sådär kul att göra det när man är sjuk. Så jag ser helst att jag blir frisk nu. Helst i går.

Jahopp. Lägg till feber till ovanstående problem, så har ni mej. Fy fan.

onsdag 24 mars 2010

valda sanningar står ivägen för den sanna sanningen


Jag börjar undra lite. Över vadå? undrar ni. Jo, över vad det är för några som hänger på den här bloggen, egentligen. Det är ju bara AbsolutJohan och Sune som kommenterar kontinuerligt. Och jag vet att mamma och pappa är här och massa handbollsvänner och "-ovänner". Men jag undrar verkligen vad vissa gör här över huvud taget.

Det här med bloggar är ett jädra fenomen. För i många bloggars fall så är det så att majoriteten av läsarna är där för att de stör sej. What's up with that? Varför går man dag efter dag, vecka efter vecka in på en blogg där man bara stör sej? Tar inte det en jädra massa energi?

Jag förstår inte riktigt. Om man tar beslutet att gå in på en blogg där man vet att ironin flödar, där nivån på skämten är mer än vad gemene man klarar av, ska man då bli förvånad när det kanske står något som inte är så där vänstervridet PK? Nej, jag tycker inte det.

Jag tappar litegranna tron på människorna i Sverige när det gnälls så förbannat mycket. På allt. Var är alla människor som tar livet med en klackspark? Var är de som inser att med ett skratt kan man distansera sej och ta sej igenom livet något enklare än om man ska ta allt, precis allt, på gruvligt allvar? Förmodligen finns de hos Vesslan och AbsolutJohan, det finns väl inga över åt mej.

Jag förstår mej inte på vissa av er. Två gånger har läsare nu skrivit typ "Det där var över gränsen, nu slutar jag läsa din blogg, bu-freakin-hu...". Helt okej! Verkligen. Jag tvingar ju ingen att läsa - har aldrig gjort. Det är bara det att jag blir så jäkla förvånad över vad det är de här två personerna tyckt är så förbannat farligt. Den första blev tjurig över att jag tyckte att mina läsare kommenterar dåligt och tog det som en utskällning. Den andra tjurade totalt loss över att jag jämförde kanal5.se's kommentarsfält med I en annan del av Köping.

Det är bortom mitt förstånd hur man kan ta det så oerhört allvarligt, jag har ju skrivit betydligt värre saker i mina dagar. Och AbsolutJohan har sällan de här problemen. Inte heller Björn. Och de skriver betydligt värre saker om Andra Människor än vad jag gör.

Så jag undrar verkligen vad det är för läsare jag har. Jag skulle gärna säga "ååååh, jag vet ju att ni andra inte är såna, jag har världens bästa läsare!", men det vet jag ju inte (med undantag av ca 20 personer i min närhet). Ni kommenterar ju sällan eller aldrig, så jag vet ju inte alls om ni är här för att ni diggar mej eller för att ni helst av allt vill stycka mej och mata hundarna med mej. Jag vet bara att jag inte tycker att det är roligt längre...

Jag skriver värdiga och genomtänkta inlägg, med mycket tanke bakom, ganska ofta. Senast om Ivve och om att jag, världens mest beroende människa, ska sluta vara beroende. De där inläggen får sällan någon respons och det är ju de inläggen som verkligen betyder någonting. Istället kommer all respons på skitinläggen utan tanke bakom. Så jag undrar vad fan det här har blivit för ställe. När majoriteten av er inte är här för att ni bryr er eller vill att saker och ting ska gå bra, utan när ni bara väntar på misären och felstegen, så att ni ska ha något att gnälla på.

Det är inte roligt längre.

(Och jag är medveten om att några av er säkert tycker att "det är väl upp till dej själv att skriva en blogg bra nog att bry sej om". Ni får lov att tycka det. Jag tycker att jag redan gör det.)

råttorna från solna

Vad är det med AIK och dess spelare och deras tro på att de på något sätt är regenter i Sverige?

Först var det Bojan Djordjic som tyckte att "Det här är Råsunda... man gör inte så." och nu är det Dick Tärnström som tycker samma sak om Hovet efter att Södertäljes kanadick Yanick Lehouxs hyschande mot AIK-fansen efter sitt 4-3-mål med 55 sekunder kvar av matchen i går.

Förlåt mej, men jag förstår inte resonemanget? Får man göra så överallt, men inte mot AIK's fans? Varför då? För att de är mer värda? Eller för att de är idrottsfansens svar på I en annan del av Köping? (Lugn nu...) För att det, i stort sett, bara är Stockholms-lagens fans som fullständigt flippar hur och vill mörda människor över sånt här?

Istället för att säga åt alla Sveriges spelare hur de ska bete sej mot era fans föreslår jag att ni talar om för era killar i publiken att det inte är okej att bete sej som ADHD-apor för att någon sätter ett finger framför munnen efter ett mål. Proportioner, lär dem om proportioner.

man blir mörkrädd när man ser nivån på människors humor i det här landet. och då syftar jag inte på huvudpersonen i inlägget.


Kvällens avsnitt av Dating in th Dark var delvis satan-i-gatan-roligt och delvis plågsamt att se. Calle skötte sej hur bra som helst och den här Jessica som han hookade med var ju sanslöst gullig. Verkade som en riktigt bra tjej. Vad som var plågsamt kan nog ni som såg programmet räkna ut själva.

Visserligen är jag av den åsikten att man kan skämta om vad som helst, men jag tycker nog att Tomas förstörde lite för sej själv inför framtiden. Nu råkar jag veta att han inte är sån i verkligheten och att han bara ville göra bra tv, vilket han verkligen lyckades med! Men man får tänka lite på sej själv också och inte bli för mycket clown. Det funkar ju om man är i tv ofta och även kan visa en annan sida av sej själv, men inte när allt som visas är 45 minuter och sen är det över. Hoppas att han inte ångrar sej. Det är ju hemskt att se alla kommentarer på kanal5.se, förstås skrivna av människor som är i total avsaknad av humor. Fan, den sidan är ju lite som internets svar på I en annan del av Köping.

Kvällen har i övrigt varit jättebra. Fiskbullarna smakade, som vanligt, himmelskt och vi åt så mycket att vi inte ens orkade med efterrätten, som var glass med varma bär. Får väl ta den i morgon istället. Samtidigt borde jag inte ta den alls. Min form just nu är under all kritik. I söndags var vi ju och firade brorsan på Star Bowling och i går hade jag träningsvärk. Fan, det kanske jag har skrivit redan? Orkar inte kolla. I alla fall. Pinsamt värre att få träningsvärk av det.

Känner för att ta en kort löptur i morgon. Trots sjukdom. Trots meniskont i knät. Trots stressfraktur. Fan.

tisdag 23 mars 2010

snart dags igen

I kväll är det dags igen. Veckans höjdpunkt. Dating in the Dark.

Har ni sett reklamen inför denna veckans avsnitt? Jag garvar ihjäl mej. Skäms. Gömmer mej. Och vill titta, mer än nånsin.

I kväll är min och storebrorsans kompis Calle med. Kommer ju bli hur kul som helst att se. Ryktet säger att han är dödligt bakfull första dagen i programmet och knappt kan sitta upp på gruppdejten. Haha. Episkt.

Snart kommer dessutom storebror hit. Och Ollie också, så klart. Vi ska äta det bästa som finns - fiskbullar med äggsås och potatis. Yum.

Ska ni kolla på Dating in the Dark i kväll?

jag är inget psycho. promise.

Ni kanske tycker att det blir mycket sånt här nu, men alltså, jag kan inte låta bli att tycka att det är så himla in i bomben roligt att titta på hur folk hamnat här på bloggen.

Sedan jag började skriva om ögongodiset Tobias Viklund har ett flertal sökningar lett till att folk (tjejer, naturligtvis) i olika delar av Sverige (Uddevalla, Umeå och Göteborg, för att nämna några städer) hamnat här hos mej.

De senaste dagarna har följande sökord guidat tjejerna hit;


Den sista sökningen där kom i dag, för bara några minuter sedan och jag börjar undra om det kanske är Elisabeth själv som är här och kikar, för personen i fråga är uppe i åtta sidvisningar i skrivande stund. Och därför är det kanske dags för mej att vara lite seriös.

Jag tycker förvisso att Tobias är en mycket fager människa, men det har bara blivit till en rolig grej här på bloggen. Jag är inget psycho, jag stalkar honom inte på riktigt och jag skulle aldrig någonsin ta kontakt med honom i verkligheten. Vi skulle förmodligen inte kunna spendera många timmar ihop eftersom vi är sällsynt omatchade som personer. Han är liksom bara fin att titta på, precis på samma sätt som jag tyckte om Brian i Backstreet Boys när jag gick i sexan.

Ingen fara på taket alltså. Men jag kommer fortsätta skriva om honom. Ibland. Basånivet.

hur gör man när man inte är elitidrottare längre?

Jag har spenderat dagen på Axessakuten för att försöka få hjälp med mitt knä, som är fullständigt kaputt. De var inte så fasligt mycket folk, så efter bara en dryg timme (som jag ändå hann somna under) fick jag komma fram för att anmäla mej. Trodde jag.

"Är du listad på den här vårdcentralen?" undrade kvinnan, som hette Marianne, i receptionen.
"Nej, jag är här akut." svarade jag.
"Jaha, men det här är ingen akutmottagning längre, det är bara en vårdcentral nu."
"Ehh, ok? Ja, man kan ju lätt tro att det är en akutmottagning, eftersom den heter AxessAKUTEN." säger jag, så icke-drygt jag bara kan, varpå Marianne börjar le. "Ja, du har rätt i att det är lite otydligt..."

Vi pratade igenom saken och hon undrade om jag ville lista mej hos dem istället, eller om jag ville gå till min egen vårdcentral i morgon samtidigt som den andra receptionisten på ett sjukt störigt sätt la sej i och ville visa att hon visste svaret på alla frågor innan frågorna ens var färdigställda. Jag blängde sönder henne och fortsatte min trevliga konversation med Marianne, som var ytterst hjälpsam.

Om jag ska vara ärlig så lär jag skita fullständigt i att besöka min egen vårdcentral i morgon. Det känns mer värt att lägga några hundralappar i mixern och bara köra, ta en alvedon och linda benet. För det är ungefär det råd jag kommer få på vårdcentralen. Sen kanske, kanske jag får en MR om tre månader. För det är ju så det går till i vården när man inte är elitidrottare. Helt absurdt.

det var som om vi vann sm-guld fyra gånger i kväll


Om man säger så här... Jag var laddad i dag. Jag hade Frölunda-vinst på känn. Jag hade till och med på mej en matchtröja och det händer inte särskilt ofta. Den här matchen är det hemskaste och skönaste jag varit med om på mycket länge. Fan, jag var så engagerad att jag till och med fått feber igen.



Linköping tog ju ledningen ganska så tidigt i matchen, trots att Frölunda hade spelet. Och Frölunda fortsatte sedan vara bäst genom hela matchen. Det är bara det att det aldrig kändes riktigt farligt när de var i Linköpings zon. Inte ens när vi hade fem mot tre i två minuter åstadkom vi något riktigt farligt. Christian Bäckman är för långsam och Niskala skjuter för lite. När LHC kom in i Frölundas zon, då kändes det farligt - varje gång.

Så gjorde Linköping 2-0 genom svinet Jämtin. Trodde han. Trodde LHC. Men vi såg ju på reprisen på en gång att det inte skulle vara mål. Varför det tog domaren ungefär ett decennium att kolla med videodomaren är obegripligt och varför de beslutade att dubbelkolla skiten för att Magnus Johansson gnällde lite har jag ingen aning om, men jag antar att Magnus sa nånting om att "Jag var med i OS, det var inte du. Jag bestämmer.". Tyvärr får man ingen dispens för att man var i Vancouver och lallade, Mangan. Bättre lycka nästa gång. Första gången domaren dömer bort målet kommer SM-guld-vrål nummer ett. Andra gånger kommer SM-guld-vrål nummer två.

Jag sa flera gånger under matchen att "Vi kan ju bara inte låta Engstrand hålla nollan. Vi får inte det. En andramålis får inte hålla nollan. Det är bara Frölunda som lyckas med sånt.". Men jag trodde ändå att vi skulle göra mål. Med ca fem minuter kvar av matchen började lite folk här och var i Scandinavium gå hem och jag muttrade nåt i stil med "De som går hem nu behöver aldrig mer bemöda sej att komma tillbaka. Jävla medgångssupporters..." och med fyra minuter kvar konstaterade jag att det nog inte skulle bli nåt mål för mitt kära Frölunda.

Men. Så när klockan står på 19:32 så står jag och Vikto upp, eller egentligen hoppar vi väl mest. Och skriker. Och klappar händerna. Janne Niskala har satt kvitteringspucken bakom Christian Engstrand och där har vi SM-guld-vrål nummer tre. Min puls var uppe i 180 eller nåt.

Sen satt vi och pinade oss igenom förlängningen. Ja. Det var verkligen en pina. För så många chanser vi hade och så som den jädra Engstrand briljerade mellan stolparna. Herrejävlar, man blev ju gråhårig. Frölundas dominans var total, ändå kände man att snart kommer Hlavac, Hlinka eller Mårtensson och bajsar in en puck i mål och då börjar jag lipa. Men de gjorde inte det. För med bara 38 sekunder kvar av fjärde perioden gjorde han det igen. Niklas Andersson visade igen att gammal är äldst och seger för Frölunda - SM-guld-vrål numero fyra. Fantastiskt. Och vilken TV-puckshög killarna bjöd på. Mums, för Frölunda-hjärtat.

Sen började några nollor i LHC-klacken slåss med några nollor från Göteborg och när LHC-fansen sen slussats in i sin buss som stod inne på Svenska Mässan, bara några meter från sektion M, där de stod, så gick jag förbi tre killar som stod runt hörnet precis utanför Scandinavium. De såg ut att vänta på någon eller några, så jag sa att "Om ni väntar på Linköpings-klacken så gör ni det i onödan. De har redan gått på sin buss.". "Va? Är inte detta deras buss?" sa den ena av dem och pekade på en buss utanför. "Nej. Den står där inne och de sitter redan på den.". En diskussion uppstod, dock en väldigt lugn sådan, och när en av killarna sa "Du är för söt för det här, gå hem nu." sa jag som det var, att om de vill slåss så kan de väl vara snälla och gå på fotboll istället. "Vi har redan varit där och slagits.". Jamen, då så. Nöj er med det och gå hem då, jävla spån.



Ja. Vilken jävla kväll. Jag har tagit ut mej fullständigt. Så fullständigt att jag alltså har feber igen. Så nu är det läggdags. Ses i morgon.

måndag 22 mars 2010

"du måste fylla ditt hjärta med grönsaker!!!"

Jag är ganska missnöjd med min kropp för tillfället. Förkyld som fan, men det får jag skylla mej själv för. Det som stör ordentligt är dock mitt vänsterknä. Jag vet inte vad som hänt, men helt plötsligt gör det mer ont än någonsin förut och det är dessutom väldigt svullet. Nu har jag fått linda det jättehårt för att kunna gå ordentligt över huvud taget. Ja, för i går när jag och mamma nästan var hemma efter att ha firat storebror på Star Bowling (fråga mej inte hur det gick), så undrade mamma om jag var full eller nåt. En befogad fråga i fredags eller lördags, dock inte i går, så jag undrade vad hon menade. "Ja, du går ju helt snett" sa hon och härmade mej. Så bra kan jag gå för tillfället. Kul värre.

Tyvärr har jag inte fått tag på Herr Roos än, så det blir inget lära-mej-att-bli-producent i kväll. Istället får jag se matchen med Vikto, från sektion K. Minst lika bra det. Då kan jag skrika hur mycket som helst utan att skämmas. (Vikto kanske får skämmas, men det kan inte hjälpas.) Har vi riktig (o)tur så hamnar vi på jumbotronen, precis som sist. "Give us a kiss"... Haha. Gapskrattet som ringde.

Nu ska jag väl klämma i mej lite käk. Har inte känt någon hunger på väldigt länge nu, så det är lätt att glömma av maten ibland. Synd bara att det inte syns nånting på min kropp. Oh well. Later!

det är som om jag dött eller nåt, men det har jag inte

Bara lite apropå det här, som jag skrev om Fredrik Norrena häromdagen.

Tjurskalle, trippar motståndare, skäller på medspelare och domare och slår motståndare på käften. Vilken jävla dåre.

Men jag bara tackar och tar emot. Nu blir det svårt, svårt för LHC att vinna matchserien mot Frölunda. Norrena är ganska mycket viktigare för LHC än Jens Karlsson för tillfället är för oss. Sedan Jensa kom tillbaka från Borås, ja, jag vet inte riktigt vad som hänt med honom, men han är inte den Jensa han varit tidigare. Tyvärr.

Själv hoppas jag på att få jobba på Scandinavium i kväll. Ska bara få tag på Herr Roos. I övrigt har de senaste dagarna och kvällarna varit alldeles, alldeles superba. Min mamma är alldeles fantastisk. Hela den här grymma helgen är hennes förtjänst. Puss.

lördag 20 mars 2010

110%

Nu har jag slängt i mej frukost. Fyra rostade mackor (två med ost och två med kaviar) och ett ägg. Plus två megastora glas mjölk.

Jag och morsan ligger i vardagsrummet, som två utslagna hjältar, och vi har just bevittnat herrarnas skiathlon i världscupavslutningen i Falun. Hellner kom fyra. Vi svenskar och våra jävla fjärdeplatser. Naturligtvis vann Petter Northug. När ska de börja ha individuell start även i skiathlonet? Fan.

Nu är det dags för skidskytte. Och det är väl ungefär dessa aktiviteterna vi klarar av för tillfället.

Hej.

no fashion, just passion

Under kvällen och natten som gick hade jag på mej avklippta Levi's 501:or i form av shorts, beige-rutig kavaj med uppvikta ärmar, svart lacklinne, svarta strumpbyxor, 10 cm-klackar, "One-way ticket to happiness"-halsband by Caroline Aronsson, hängslen och röda läppar och jag fick tre gånger höra att jag inte borde vara här, utan i Paris. Modellande. -10 kg, svarade jag. Men visst kändes det bra.

Sen åt jag på Böger King. Nu är det läggdags.

God morran!

fredag 19 mars 2010

epic fail

lyxlirare

Nu, till exempel, är jag glad att jag inte är ihop med Ivve längre, för då hade jag aldrig fått äta negerbollar till middag.

Tolv stycken bollar gjorde jag, sen tänkte jag "det blandas ju ändå i magen", så jag åt upp resten med sked.

Världsklass.

(Körde efter det här "receptet" och lyxade till det lite med toblerone-kaffe istället för vanligt sket-kaffe.)

att stalka tobias viklund

Vikto, han är snäll han. Han gav mej en länk som skulle göra mej gladare när jag är sjuk och visst hade han rätt i det. Jag blev gladare. Jag fick ju läsa en oändligt lång intervju med den enda killen jag kan tänka mej att vara två med. Ja, men Tobias Viklund, så klart.

Men det står fel där, i slutet. När han ska välja mellan blondin och brunett. Det står att han valde blondin, när han egentligen valde brunett och det står att hans flickvän heter Elisabeth. Det vet vi ju alla, att så inte är fallet. Men det är ju lätt hänt, att man säger fel ibland. Ingen skada skedd. Nädå.

VEM FAN ÄR ELISABETH!!???

(För nytillkomna läsare - på denna blogg brukas ironi samt skämt. Polisanmälan undanbedes.)

it's not getting better. only worse.

Förresten så är jag fortfarande sjuk. I dag har jag ont i halsen också. Skoj.

Och jag har en lite skum och jobbig känsla nu. För det faktum att jag är sjuk gör ju att jag "har rätt" att ligga i sängen hela dagen. Bara ligga och softa med datorn. Inte göra nåt speciellt.

Men det gör jag ju varje dag!

Så, nu känner jag inte att jag förtjänar att ta det lugnt när jag är sjuk. Precis som Märta-Li skrev om lördagarna som man inte förtjänar för att man inte gör något på vardagarna. Precis så.

Jag förtjänar inte att vara sjuk och ta det lugnt. Jag vill träna.

a year passes by so fast

Jag hade helt missat det. Men för tre dagar sedan, dvs den 16:e mars, var det exakt ett år sedan jag och Ivve gjorde slut. Ett år.

Ni som hängt med i bloggen ett längre tag känner ju till Ivve. Har sett honom på bild och allt det där. Han var ju litegranna en del av bloggen. Hur känner ni? Visst har året gått fort? Jag tycker att det har gått skitfort. Samtidigt som det känns som att det var hur längesen som helst sedan vi var ett par.

Ivve och jag trodde att vi var über-rätt för varandra i början. Jag tror vi märkte redan efter ett halvår-ett år att så inte var fallet. Ändå höll vi ihop i två år och åtta månader. Jag tror att det är ganska vanligt att man är ihop med sin partner "för länge", om ni förstår hur jag menar? En nära vän sa till mej en gång för många år sedan att "När man gjort slut med någon, så har förmodligen sista halvan av förhållandet varit dåligt. T.ex. om du varit ihop med någon i tre år, så har förmodligen sista 1,5 året varit dålig.". Så här i efterhand tycker jag nog att han hade rätt i det. I alla fall när det kom till mej och Ivve.

Jag höll ju för öronen och blundade, ville inte inse alla problemen. Jag älskade ju honom så mycket och ville verkligen att allt skulle bli bra igen, så att vi kunde gå vidare mot framtiden tillsammans. Ivve såg alla problem, men sa ingenting. Han ville inte såra mej. Vilket han naturligtvis gjorde genom att hålla käft.

Till slut bestämde jag mej för att det fick räcka och tog själv steget att göra slut. Det är förstås det jobbigaste beslut jag tagit i hela mitt liv och jag hatade mej själv ett tag, för att jag inte höll för öronen lite till, kämpade lite till. Men nu kan jag se att det jobbigaste beslut jag tagit också var det bästa. Vi var ju inte rätt för varandra. Vi drev varandra till vansinne. Vi höll fast vid den första bilden vi hade av varandra och intalade oss själva att det var såna vi var - egentligen.

Jag tror att det är oerhört vanligt i förhållanden där man blir ihop lite för snabbt. Man lär känna nya sidor - sämre sidor - hos sin partner först en bit in i förhållandet, men man avfärdar dem, låtsas inte om dem, för man tror att man ju hittat den perfekta människan för just en själv. Men man kan bara blunda for so long...

Jag är glad att både jag och Ivve gått vidare i dag, mot en framtid som är mer rätt för oss båda. Jag är glad att vi inte hann skaffa barn, något vi pratade om ganska omgående i vårt förhållande (ännu ett bevis på att vi gick alldeles för fort fram). Jag är glad att han har hittat en ny tjej som han tycker väldigt mycket om. Och jag är glad att jag kommit till insikten att jag inte behöver någon annan för att må bra. Jag hade aldrig kommit till den insikten om jag fortfarande hängt upp mitt liv på Ivve.

Det tog bara 24 år och exakt sju månader. Men bättre sent än aldrig.

jag har slagit mej fri


De senaste dagarna har varit ganska omtumlande för mej och jag har lärt mej väldigt mycket om mej själv.

Jag har lärt mej att jag inte måste ha någon annan för att vara hel, utan jag är ju perfectly fine on my own. Jag har ju alltid velat vara två. Alltid. Alltid trott att någon del av mej saknas. Men jag känner inte så längre. För första gången i mitt liv, bortsett från månaderna precis efter uppbrottet från Ivve, så känner jag att jag inte vill ha någon pojkvän. Jag vill inte behöva bry mej om någon annan.

Det här har jag sagt tidigare, men jag har aldrig menat det. Inte på riktigt. Jag har sagt det för att jag tror att det leder till att killarna vill ha en, för de vill ju alltid ha det de inte kan få. Men jag menar det denna gången. För första gången. Jag ser så mycket fram emot att få åka till Norge och leva mitt liv. Där jag bara behöver bry mej om mej och ingen annan. Göra det för min skull.

Maria för något år sen, eller bara för några månader sen, hade släppt precis alla planer om hon träffat en kille som kanske, kanske(!), vill ha henne. Hon hade grusat sina planer. För kärlekens skull. Men det blir inget mer sånt där nu. Nu ska Maria vara en nöjd, nej, inte bara nöjd utan förbannat lycklig, singel. Bekymmersfri. Killar finns där alltid ändå. Man måste ju inte vara ihop för att mysa ibland. Det är ju så, det vet ni också.

Jag närmar mej fortfarande 25 och jag vill fortfarande att "livet ska börja", men jag tänker inte gå och vänta på att någonting händer som rycker mina fötter från jordens yta, utan jag sätter igång det själv nu. Inte på det sättet jag trodde, inte ens i närheten. Jag har slagit mej fri.

Jag tror fortfarande på kärleken. Men den äger inte mej längre.

Jag har slagit mej fri.

torsdag 18 mars 2010

men nån skräll var det då fan inte

Nej, jag har inte sett tacklingen och ja, det var säkert "otur". Men jag är 0% förvånad över att svinet Andreas Jämtin är den som står för tacklingen som skickar Joel Lundqvist av banan med en bruten handled.

Tack för den här säsongen, Joel.

Lyckligtvis vann Frölunda ändå, även om de gjorde det jävligt onödigt spännande innan de avgjorde i sudden. 5-14 i skott i tredje perioden är inte ok. Men jag är jävligt nöjd med att Frölunda visar glädje vid målen och det är tydligt att de är ruggigt taggade jämfört med under grundserien. Tack, Niklas Andersson. Gammal är definitivt äldst.

Bra jobbat, killar.
(Speciellt Tobias Viklund. Puss!)

Sen undrar jag bara en sak; Var fan håller publiken hus? Skärp till er nu, det är ju slutspel!

när man inte är på hockey får man trösta sej med... andra saker.

I takt med att Frölunda utökat sin ledning mot Linköping har...

...vi ätit fruktsallad med lättglass (och grädde). Varför inte ta gräddglass istället för att vara fejk-nyttiga?

...vi druckit coca-cola (jag) och rödvin (mamma).

...jag sagt att "Nu ska jag prova att dricka cola med vaniljglass i! Det ska vara gott, har jag hört. Det var därifrån de fick idén till Vanilla Coke. Kommer du ihåg Vanilla Coke, mamma?".

...jag hunnit bli skeptisk till hela idén.

...jag bestämt att göra det med ett leende.

...jag konstaterat att det inte var nån hit eftersom jag nära nog spottade tillbaka glassen i glaset igen. Men det skulle jag förstås aldrig göra. Man missbrukar inte glass på det viset. Glass ska behandlas med respekt.

...vi kunnat konstatera att jag överlevde den traumatiska vaniljcola-upplevelsen med blotta förskräckelsen och att det enda som dog var ca en dl cola med vaniljskum, som hälldes ut i vasken. Givetvis efter att jag ätit upp själva glassen.

När allt är gjort...

Mamma; "Ska vi göra negerbollar!?"

Hälsovecka? Nicht. Men jag undrar om hon tror att negerbollarna gör sej själva, för hon håller på och provar kläder nu.

"...så därför pratar jag bara med dej i 37 minuter."


Fredrik Norrena är en så kallad profil i Elitserien i hockey. Målvakt i Linköping, för er som inte visste. Finne, om ni inte förstod det. Har spelat i Frölunda, om ni inte visste det heller. Frölunda som ju möter Linköping i kväll, men det visste ni väl ändå?

Kom till sak, för helvete...

Ok. Fredrik Norrena är även en så kallad tjurgubbe, vinnarskalle, galen målvakt, you name it. Han slår sönder klubbor, trippar motståndare, skäller på medspelare och domare. Och bojkottar media.

Ett litet tips till dej, Norrena, kommer här;

Att bojkotta media, och i synnerhet Magnus Nyström som skrivit krönikan jag länkade till, betyder att man inte pratar med media. Bara så du vet. Det betyder inte att man ska sitta i telefon i 37 minuter och tala om för någon att man inte pratar med den personen. Det är ju lite paradoxalt, om du förstår?

Bojkott av media är alltså lika med "inte tala med media". "Puhu tiedotusvälineille" heter det på finska. Har vi lärt oss detta nu? Bra.

För övrigt så gillar jag Norrena.
Han var grym i Frölunda, när det begav sej.
Lyckligtvis är han inte lika grym nu och
lyckligtvis lägger han energi på att tjura på media.
Lyckligtvis kan det gynna Frölunda.

breast implant in ONE breast only

Det sämsta med att ha feber är att man missar Frölundas första kvartsfinal mot Linköping, där man skulle jobbat i producentbussen igen. Det suger.
Det bästa är att ens mamma kommer hem och meddelar att "nu blir det fruktsallad och glass med kesella lime- & jordgubbssmak".

(Och vad fan är det som hänt mitt vänstra bröst, ja, alltså det som är i det högra hörnet? Vad. Fan?)