sommaren har kommit till mej

Min slemmiga hals i kombination med att jag visst hade tvättid i dag gjorde att promenaden uteblev och jag istället slog mej ner på balkongen med en burk makrill i tomatsås och en shaker full med iskallt vatten. Iklädd - bikinitopp och sommarshorts. För på min balkong är det nämligen sommar nu. Titta bara;

I högtalarna dånar Markoolio och Tomas Ledin. Tvättäkta sommarmusik i alla fall. Man kan säga att jag tjuvstartat lite. Jag är på gott humör, för livet har vänt. Som fan också. Det här ska bli en så jädra bra sommar. I'll tell you why;

1. Jag kommer för första gången i mitt liv ha tid och friheten att göra vad jag vill med min fritid. Visst saknar jag handbollen, ibland så mycket att jag börjar grina på stående fot, men just sommaren ska bli skön att få ha "i fred".
2. Jag kommer i och för sej inte kunna göra vad jag vill på dagarna, eftersom jag kommer jobba. Först på Intersport och sen på Skatteverket. Men jobb innebär ju pengar, något som det varit bristvara på det senaste halvåret (eller vad sägs om hela mitt liv?). Nu kommer jag kunna somna om nätterna och kunna slappna av och leva på riktigt igen.
3. Jag kommer för första sommaren sedan 2003 att spendera hela sommaren i Göteborg. Förstår ni? Det är sju år sedan. Sju år. Nu kommer jag ju inte bara vara hemma i två veckor och varva fyra dagars festande med stenhård träning. Nu kan jag ta allt lite pö om pö och hinna träffa alla jag vill träffa.
4. Jag har gjort ett avtal med min vän Solen och den kommer medverka hela sommaren. Därmed kommer alla människor omkring mej vara superglada och solkyssta mest hela tiden och glada människor är ju det kanske bästa som finns, håller ni inte med?
5. Grillkvällar, båtturer, uteserveringar, vänner, jobb, kärlek - vi ses!

i'm spinning around

Det händer ju saker i livet hela tiden. Varje sak, stor eller liten, kan bli stor nog att ändra riktning på hela livet. I dag hände en sån sak. Och nu vet jag ingenting. Eller jag vet. Men det blev lite krångligt, allting. Eller inte krångligt alls. Va fan. Jag måste sluta skriva så kryptiskt, ni fattar ju ingenting.

Jag har i alla fall haft en bra dag med Vikto. Han är fin han. En riktig vän. Och jag kommer sakna dej, Vikto. Hör du det? Vad hör du inte... Egenklien.

Nu ska jag strax ner på staden igen, för jag och Camilla ska gå på bio. Vet inte vilken än, men det lutar åt Alice i underlandet. I 3D då. Kan nog bli bra.

Vad gör ni i kväll?

en sån där glädjegrej

Hundtricket....

Hur många av er har gått på det?

Jag gick inte på det. Alls. Ändå gjorde jag det, på nåt sätt.

Men nu sitter jag i min säng, har ätit en korv med ketchup (inget bröd, nej) och druckit lite mjölk (bara så där, rakt ur paketet änna). Och jag är själv och jävligt tuff.

Wiiiiiie! Vilken jädra resa. Vi gillar't. Haha. Så säger vi!

Ni då? Vad har ni för doft nära till hands? Vad har ni gjort? Pörd.

when all my faith is gone you bring it back to me

Vi kan väl starta en helt vanlig underbar torsdag i våra liv med lite sång, eller vad säger ni?

Så nu kör vi lite James Morrison - You make it real. Häng med!



God morgon!

prisa gud, här kommer skatteåterbäringen!

Det finns många i detta avlånga land som inte tycker om Skatteverket. Som hatar Skatteverket.

Jag hör inte till denna skara. Jag tycker om Skatteverket. Delvis för att jag jobbat där själv. Delvis för att mamma jobbar där. Delvis för att de har så roliga pubkvällar en gång i månaden och delvis för att jag kan gymma gratis där.

Ahh. Just det. Och för att de ger mej 11.127 kronor.

Tackar vi för.

i rätt riktning

(Bild från i gååååår. Mäklar-me.)

I natt var det jobbigt, som ni nog läst. Som tur var hade jag storebror online på facebook och vi pratade allvar i en timme. Han är bra på det där, min bror. För han daltar inte. Han säger vad jag måste göra, att han förstår mej, men att jag måste rycka upp mej. Och jag bara "Jag vet, jag vill verkligen, men det går inte...". Vet ni vad han gör då? Då säger han "Nähä. Då kan jag inte hjälpa dej. Säg till när du är redo att ta emot hjälp.".

Så blir jag liksom helt paff och bara "Men... Jag vill ha hjälp ju.". Och så pratar vi på ett konstruktivt sätt istället. Och vet ni vad jag har gjort i dag? Jag har ringt två av de där riktigt viktiga samtalen och nu kan jag andas lite lättare. Två telefonsamtal. Förstår ni? Det är ingenting, men ändå så mycket. Helt otroligt egentligen att jag jobbat som telefonförsäljare med tanke på min telefonfobi.

Jag känner mej genast mycket gladare. Måste fortfarande skriva krönikan, men ett par räkningar försvann där och då, i och med de två telefonsamtalen, så jag känner mej mycket, mycket gladare.

Babysteps, babysteps.

"vi ses"

Jag har varit på ett nästan äckligt bra humör det senaste - trots sjukdom. Efter det här, så har livet känts som en befrielse igen, som att jag, trots all skit som tyvärr fortfarande finns där, känner en jävla massa hopp till motsats mot den vanliga hopplösheten som varit min bästa vän i många år.

När man är på äckligt bra humör har man en äckligt bra utstrålning och den utstrålningen drar till sej människor. Det är roligt. För då lär man känna såna man kanske inte hade lärt känna om man varit sitt deppiga, vanliga själv. Och det är, som sagt, roligt.

Så har det varit för mej nu. I ett par veckor. Skitroligt.

Så kom söndagen... Och Frölunda förlorade. Och mamma är inte här. Ingen är här... Och mjölken är nästan slut. Och godiset med. Och jag får se på Johan Falk ensam.

Söndagar och jag kommer aldrig bli bästa vänner. Aldrig.

ni får mej att må bättre - i alla fall i hjärtat

Jag mår inte bra. Har ont i och lock för öronen, fasligt ont i halsen, hosta och snuva. Därtill mår jag dessutom lite illa, men jag vet inte om jag kanske inbillar mej det där illamåendet. Hoppas det. Jag har sovit max 20 minuter i natt och det är nog ändå i överkant. Håller på och tar tempen just i detta nu, samtidigt som jag letar upp numret till min vårdcentral, som tydligen heter "Din Klinik". Låter bra, tycker jag.

En sak som får mej att må lite bättre är era dundergulliga kommentarer till mitt förra inlägg. Ni som kommenterat är verkligen sanslöst fina. Tack, jag är så himla tacksam. Nu känns det lite, lite roligare att blogga igen.

I övrigt suger det verkligen att vara sjuk, för i morgon ska jag ju åka med till Karlskrona för att kolla på när Torslanda HK's pojkar-95 ska spela finalsteget i SM. Handboll alltså. Det är dem jag ska skriva en krönika om och i helgen är det tänkt att jag ska liverapportera där nerifrån. Sådär kul att göra det när man är sjuk. Så jag ser helst att jag blir frisk nu. Helst i går.

Jahopp. Lägg till feber till ovanstående problem, så har ni mej. Fy fan.

det var som om vi vann sm-guld fyra gånger i kväll

Om man säger så här... Jag var laddad i dag. Jag hade Frölunda-vinst på känn. Jag hade till och med på mej en matchtröja och det händer inte särskilt ofta. Den här matchen är det hemskaste och skönaste jag varit med om på mycket länge. Fan, jag var så engagerad att jag till och med fått feber igen.

Linköping tog ju ledningen ganska så tidigt i matchen, trots att Frölunda hade spelet. Och Frölunda fortsatte sedan vara bäst genom hela matchen. Det är bara det att det aldrig kändes riktigt farligt när de var i Linköpings zon. Inte ens när vi hade fem mot tre i två minuter åstadkom vi något riktigt farligt. Christian Bäckman är för långsam och Niskala skjuter för lite. När LHC kom in i Frölundas zon, då kändes det farligt - varje gång.

Så gjorde Linköping 2-0 genom svinet Jämtin. Trodde han. Trodde LHC. Men vi såg ju på reprisen på en gång att det inte skulle vara mål. Varför det tog domaren ungefär ett decennium att kolla med videodomaren är obegripligt och varför de beslutade att dubbelkolla skiten för att Magnus Johansson gnällde lite har jag ingen aning om, men jag antar att Magnus sa nånting om att "Jag var med i OS, det var inte du. Jag bestämmer.". Tyvärr får man ingen dispens för att man var i Vancouver och lallade, Mangan. Bättre lycka nästa gång. Första gången domaren dömer bort målet kommer SM-guld-vrål nummer ett. Andra gånger kommer SM-guld-vrål nummer två.

Jag sa flera gånger under matchen att "Vi kan ju bara inte låta Engstrand hålla nollan. Vi får inte det. En andramålis får inte hålla nollan. Det är bara Frölunda som lyckas med sånt.". Men jag trodde ändå att vi skulle göra mål. Med ca fem minuter kvar av matchen började lite folk här och var i Scandinavium gå hem och jag muttrade nåt i stil med "De som går hem nu behöver aldrig mer bemöda sej att komma tillbaka. Jävla medgångssupporters..." och med fyra minuter kvar konstaterade jag att det nog inte skulle bli nåt mål för mitt kära Frölunda.

Men. Så när klockan står på 19:32 så står jag och Vikto upp, eller egentligen hoppar vi väl mest. Och skriker. Och klappar händerna. Janne Niskala har satt kvitteringspucken bakom Christian Engstrand och där har vi SM-guld-vrål nummer tre. Min puls var uppe i 180 eller nåt.

Sen satt vi och pinade oss igenom förlängningen. Ja. Det var verkligen en pina. För så många chanser vi hade och så som den jädra Engstrand briljerade mellan stolparna. Herrejävlar, man blev ju gråhårig. Frölundas dominans var total, ändå kände man att snart kommer Hlavac, Hlinka eller Mårtensson och bajsar in en puck i mål och då börjar jag lipa. Men de gjorde inte det. För med bara 38 sekunder kvar av fjärde perioden gjorde han det igen. Niklas Andersson visade igen att gammal är äldst och seger för Frölunda - SM-guld-vrål numero fyra. Fantastiskt. Och vilken TV-puckshög killarna bjöd på. Mums, för Frölunda-hjärtat.

Sen började några nollor i LHC-klacken slåss med några nollor från Göteborg och när LHC-fansen sen slussats in i sin buss som stod inne på Svenska Mässan, bara några meter från sektion M, där de stod, så gick jag förbi tre killar som stod runt hörnet precis utanför Scandinavium. De såg ut att vänta på någon eller några, så jag sa att "Om ni väntar på Linköpings-klacken så gör ni det i onödan. De har redan gått på sin buss.". "Va? Är inte detta deras buss?" sa den ena av dem och pekade på en buss utanför. "Nej. Den står där inne och de sitter redan på den.". En diskussion uppstod, dock en väldigt lugn sådan, och när en av killarna sa "Du är för söt för det här, gå hem nu." sa jag som det var, att om de vill slåss så kan de väl vara snälla och gå på fotboll istället. "Vi har redan varit där och slagits.". Jamen, då så. Nöj er med det och gå hem då, jävla spån.

Ja. Vilken jävla kväll. Jag har tagit ut mej fullständigt. Så fullständigt att jag alltså har feber igen. Så nu är det läggdags. Ses i morgon.

att stalka tobias viklund

Vikto, han är snäll han. Han gav mej en länk som skulle göra mej gladare när jag är sjuk och visst hade han rätt i det. Jag blev gladare. Jag fick ju läsa en oändligt lång intervju med den enda killen jag kan tänka mej att vara två med. Ja, men Tobias Viklund, så klart.

Men det står fel där, i slutet. När han ska välja mellan blondin och brunett. Det står att han valde blondin, när han egentligen valde brunett och det står att hans flickvän heter Elisabeth. Det vet vi ju alla, att så inte är fallet. Men det är ju lätt hänt, att man säger fel ibland. Ingen skada skedd. Nädå.

VEM FAN ÄR ELISABETH!!???

(För nytillkomna läsare - på denna blogg brukas ironi samt skämt. Polisanmälan undanbedes.)

men nån skräll var det då fan inte

Nej, jag har inte sett tacklingen och ja, det var säkert "otur". Men jag är 0% förvånad över att svinet Andreas Jämtin är den som står för tacklingen som skickar Joel Lundqvist av banan med en bruten handled.

Tack för den här säsongen, Joel.

Lyckligtvis vann Frölunda ändå, även om de gjorde det jävligt onödigt spännande innan de avgjorde i sudden. 5-14 i skott i tredje perioden är inte ok. Men jag är jävligt nöjd med att Frölunda visar glädje vid målen och det är tydligt att de är ruggigt taggade jämfört med under grundserien. Tack, Niklas Andersson. Gammal är definitivt äldst.

Bra jobbat, killar.
(Speciellt Tobias Viklund. Puss!)

Sen undrar jag bara en sak; Var fan håller publiken hus? Skärp till er nu, det är ju slutspel!

ett perfekt liv (skulle det vara)

Superglädjen som håller i sej.

Nu har sminket åkt på och snart ska lite varma kläder göra det samma. Åka på, alltså. Sen ska jag promenixa ner till morsans jobb och gymma. Eller så promenerar jag bara lite till. Vi får se när jag är framme, hur jag känner. Kan ju vara bra att bränna lite fett istället för att bara bygga muskler. För omväxlings skull, liksom.

I kväll ska Camilla komma hit. Sjukt längesen vi sågs nu. Har varit lite fnurrigt ett tag, omedvetet, men nu hoppas jag att det är borta. I alla fall från min sida. Jag pallar inte att vara tjurig när det är fint väder ute.

Helt seriöst, så tror jag att mitt liv hade varit helt perfekt om det bara var blå himmel jämt. (Och jag hade lite mer dollars på kontot...)

livskvalitet

Brunch på balkongen, i ett solsken som i det närmaste bör beskrivas som en befrielse. Ett uppvaknande. Återupplivning. Ja, återupplivning. Det känns som om jag legat i respirator i flera månader och nu vaknat upp till ett helt nytt liv. Himlen är blå, solen alltför stark att titta mot, gruset knastrar när någon går, cyklar eller kör förbi, musik hörs genom öppna fönster och balkongdörrar.

Det känns som fredag, fast det är måndag.

Jag gillar det.

how to feel good

Donavon Frankenreiter - It Don't Matter



Seriöst. Gunget. Känner ni det? Känner ni hur endorfinerna frigörs? Hur fjärilarna får glädjefnatt i ert inre? Hör ni fågelkvittret utanför fönstret? Ser ni hur snön smälter allt fortare? Gör ni det?

Jag gör det. En speciell en skickade den här låten till mej i natt och det är jag mycket glad för. Lyssna. Nu. Varsågoda, igen!

ibland måste man få vara glad också

Klockan är 01:23 och låten som spelas just nu heter Better Than Me och de som gjort den heter Hinder. (Klicka här om ni har Spotify och vill höra.) Onödig info.

Jag facebookar som aldrig förr, men jag skäms inte för det. It's for a good cause, so to speak. Det är till och med så att jag dissar Torchwood på tv. Och det vet ni ju, vad jag tycker om Torchwood.

Jag vill egentligen bara meddela att allt är bra. Att det varit en bra dag och en ännu bättre kväll. Men det kanske ni förstod av förra inlägget?

Ja, ja. Lika bra att vara övertydlig. Passa på när det går bra, liksom. Det har vi ju inte varit bortskämda med här på Som en öppen blogg. Sen om ni tycker att det är mer spännande och intressant att läsa när livet mer liknar ett rövhål än en sommardag, så får ni ju gärna tycka det, förstås. Men ni lär bli besvikna. Det lär ni.

Och jag bara ler. Vad är hemligheten, mamma?

now i'm about to take my key and stick in the ignition

Snart är det dags för avgång mot Nya Varvet och party-party hos Coach Sus. Det lär bli en fabulös kväll med jävligt mycket musik, snack, dans och kramar (och dricka).

Rödvin till exempel!

Ja, nu kör vi. Laddar med Ignition (Remix) med R. Kelly. Det är minnen det... Ni får ha en hejdundrandes trevlig kväll, så ses och hörs vi i morgon!

Adjöken!

jag vill aldrig ta av mej den igen

Jodå. Jag somnade lite. Dö-trött. Sönder-trött. Monster-trött. Hur det nu är möjligt när man sovit till kvart i tolv.

I morgon händer det grejer. Spännande och roliga grejer. Men det tar vi då. Låt oss nu nöja oss med att det här varit en bra dag. En mycket bra dag. Tänk, så det kan bli!

exhausted

Tjena! Läget? Jo, bra! Själv? Jo, fan. Gött att det händer lite i livet liksom. Så pass? Aa, visst vettu.

Waaah! Vet ni hur roligt det är att sitta med i en producentbuss? Vet ni? Jag vet. Det är skitkul.
I dag hjälpte jag inte till lika mycket. Delvis för att det var en större sändning, där saker och ting är mer komplicerade och där det var typ fem gånger som många kameror som i tisdags, delvis för att min kontakt, Herr Roos, var tvungen att åka till Karlstad och sända Färjestad-Timrå istället, då producenten där blev magsjuk. Lyckligtvis gick det bra ändå.

Näh. Jag är helt slut. Shit. Återkommer nog i natt istället. Om jag inte somnar.

Puss!

when i get older i will be stronger

Jag har startat dagen med den här låten. K'naan - Wavin' Flag.





En flört spelade den här låten för mej på en efterfest i Västerås klockan fyra en maj-morgon och känslan den här låten gav var i det närmaste overklig. Gunget, lugnet, glädjen, hoppfullheten. Underbart. Så, häromdagen, när jag var inne hos AWF så tipsade hon om den och jag förstod att jag hade "glömt bort den". Jag hade inte lyssnat på den på flera, flera månader.

Nu lyssnar jag på den hela tiden. Ni förstår varför, va?

Tydligen är den nu officiell VM-låt till fotbolls-VM i Sydafrika i sommar. Helt rätt.

nu ska vi prata allvar litegrann

Jag och pappa var alldeles särdeles engagerade i matchen förut. Vi gapade och skrek på både spelare och domare och jag höjde mina armar i luften och skrek varje gång vi gjorde mål. Jag försökte så gott jag kunde att ropa ner råd till tjejerna på planen, råd som de faktiskt tog till sej och nyttjade vid ett par tillfällen. Jag kände att jag nästan var med i matchen.

Men från början var det inte så...

Efter ett par-tre minuter av matchen kände jag bara att jag ville gå därifrån. Mina ögon bara fylldes av tårar, utan att jag var beredd på det alls. Jag kände att jag inte skulle klara av att se matchen, se handboll. Det kändes så orättvist, jag har ju kämpat så mycket, tagit mej förbi så många skador, övervunnit så många hinder - varför kunde inte jag få vara på planen? Och varför ska jag kanske inte få spela handboll mer?

Men jag tog mej samman och jag stannade. Det var tur. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Jag är så oerhört imponerad av mina unga lagkamrater. De är så himla duktiga. Jag fick rysningar flera gånger under matchen - vid fighermål, grymma försvarsinsatser, härliga hemspringningar och otroliga räddningar. Imponerad.

Jag vet att jag vill bli tränare den dagen jag lägger ner min karriär som handbollsspelare, men det jag inte vet är om jag skulle klara av det på en gång. Jag tror att jag skulle bli ledsen för ofta och det bästa vore nog att få distans till det hela först.

Men som det kändes i dag så var det ju som om jag skulle kunna övervinna precis vilka mentala spöken som helst för att få spela handboll igen. De tjejerna. Den glädjen.