det var som om vi vann sm-guld fyra gånger i kväll

Om man säger så här... Jag var laddad i dag. Jag hade Frölunda-vinst på känn. Jag hade till och med på mej en matchtröja och det händer inte särskilt ofta. Den här matchen är det hemskaste och skönaste jag varit med om på mycket länge. Fan, jag var så engagerad att jag till och med fått feber igen.

Linköping tog ju ledningen ganska så tidigt i matchen, trots att Frölunda hade spelet. Och Frölunda fortsatte sedan vara bäst genom hela matchen. Det är bara det att det aldrig kändes riktigt farligt när de var i Linköpings zon. Inte ens när vi hade fem mot tre i två minuter åstadkom vi något riktigt farligt. Christian Bäckman är för långsam och Niskala skjuter för lite. När LHC kom in i Frölundas zon, då kändes det farligt - varje gång.

Så gjorde Linköping 2-0 genom svinet Jämtin. Trodde han. Trodde LHC. Men vi såg ju på reprisen på en gång att det inte skulle vara mål. Varför det tog domaren ungefär ett decennium att kolla med videodomaren är obegripligt och varför de beslutade att dubbelkolla skiten för att Magnus Johansson gnällde lite har jag ingen aning om, men jag antar att Magnus sa nånting om att "Jag var med i OS, det var inte du. Jag bestämmer.". Tyvärr får man ingen dispens för att man var i Vancouver och lallade, Mangan. Bättre lycka nästa gång. Första gången domaren dömer bort målet kommer SM-guld-vrål nummer ett. Andra gånger kommer SM-guld-vrål nummer två.

Jag sa flera gånger under matchen att "Vi kan ju bara inte låta Engstrand hålla nollan. Vi får inte det. En andramålis får inte hålla nollan. Det är bara Frölunda som lyckas med sånt.". Men jag trodde ändå att vi skulle göra mål. Med ca fem minuter kvar av matchen började lite folk här och var i Scandinavium gå hem och jag muttrade nåt i stil med "De som går hem nu behöver aldrig mer bemöda sej att komma tillbaka. Jävla medgångssupporters..." och med fyra minuter kvar konstaterade jag att det nog inte skulle bli nåt mål för mitt kära Frölunda.

Men. Så när klockan står på 19:32 så står jag och Vikto upp, eller egentligen hoppar vi väl mest. Och skriker. Och klappar händerna. Janne Niskala har satt kvitteringspucken bakom Christian Engstrand och där har vi SM-guld-vrål nummer tre. Min puls var uppe i 180 eller nåt.

Sen satt vi och pinade oss igenom förlängningen. Ja. Det var verkligen en pina. För så många chanser vi hade och så som den jädra Engstrand briljerade mellan stolparna. Herrejävlar, man blev ju gråhårig. Frölundas dominans var total, ändå kände man att snart kommer Hlavac, Hlinka eller Mårtensson och bajsar in en puck i mål och då börjar jag lipa. Men de gjorde inte det. För med bara 38 sekunder kvar av fjärde perioden gjorde han det igen. Niklas Andersson visade igen att gammal är äldst och seger för Frölunda - SM-guld-vrål numero fyra. Fantastiskt. Och vilken TV-puckshög killarna bjöd på. Mums, för Frölunda-hjärtat.

Sen började några nollor i LHC-klacken slåss med några nollor från Göteborg och när LHC-fansen sen slussats in i sin buss som stod inne på Svenska Mässan, bara några meter från sektion M, där de stod, så gick jag förbi tre killar som stod runt hörnet precis utanför Scandinavium. De såg ut att vänta på någon eller några, så jag sa att "Om ni väntar på Linköpings-klacken så gör ni det i onödan. De har redan gått på sin buss.". "Va? Är inte detta deras buss?" sa den ena av dem och pekade på en buss utanför. "Nej. Den står där inne och de sitter redan på den.". En diskussion uppstod, dock en väldigt lugn sådan, och när en av killarna sa "Du är för söt för det här, gå hem nu." sa jag som det var, att om de vill slåss så kan de väl vara snälla och gå på fotboll istället. "Vi har redan varit där och slagits.". Jamen, då så. Nöj er med det och gå hem då, jävla spån.

Ja. Vilken jävla kväll. Jag har tagit ut mej fullständigt. Så fullständigt att jag alltså har feber igen. Så nu är det läggdags. Ses i morgon.