Alltså. Det känns apatråkigt, så klart, att jag inte är med mina lagkamrater i kväll och festar som en jädra neanderthalare. Jag har visserligen kommit in jättebra i laget, tycker jag själv. Socialt är det hur bra som helst, även om jag ju inte hunnit lära känna alla handbollsmässigt. Men det här var första gången jag skulle få vara med alla i icke handbollsrelaterat sammanhang och då blev det inget. Sketatråkigt.
Så jag trodde att jag skulle sitta här hemma med min snoriga näsa och vartannat snyta mej, vartannat torka krokodiltårar, men det är nu vi kommer till det positiva med hela detta inlägg. Jag skulle kunnat göra det där. Tycka att allt är piss och skit och ha rå-ångest för att jag inte har kul med alla lagkamrater, ha rå-ångest över allt över huvud taget. Men jag sitter och tittar på handboll, dricker en folköl och tänker att "jag är nog inget dåligt sällskap ändå". För mej själv alltså. Sällskap till mej själv, är jag.
Det är ju nämligen så, att man är inte misslyckad när man är ensam hemma en fredagkväll. Ibland känns det så och ibland är det nästan en sanning som går att ta på, men det är ändå ingen sanning.
Jag har fyra riktigt stora rädslor i världen. Det är 1) getingar, 2) ormar, 3) pirater och 4) att vara ensam. Jag hatar, hatar, hatar att vara ensam (det har jag ju
skrivit om förut). Det är väldigt sällan jag väljer att vara ensam, för när jag är ensam känns det som att ingen människa i världen vill vara med mej. Så är det ju inte riktigt. Det är bara det att man inte kan vara med någon precis alltid. Och om man inte lär sej att trivas med sej själv så är det ganska orimligt att någon annan ska trivas med ens sällskap, visst?
Och nu är det tydligen så, att just denna kvällen, så är det helt okej att vara ensam. Camilla var ju här några timmar, visserligen, men när hon gick så kändes det. Helt. Okej.
Det är bra.
Just nu vill jag dock döda tvn, för nu är Samuel Fröler där igen och säger att man inte bara ska vara "relativt, utan...... absolut nöjd.". Kräks.
