video killed the radio star

Om ni, mot all förmodan, vill höra syskonen Broström göra bort sej i radio, så kan ni göra det här. I del två, av två.

23:54 in hittar ni storebrorsan när han inte klarar av viner.

35:29 - där har ni mej när jag sjabblar bort mej på Goliat och svär på det.

43:07 kommer lillebror in och, ja. Får en fråga om hyene-penisar.

Enjoy! Laugh your brains out.

"anmälbildade" syskon

Hamstrarna på Backaplans Zoo ringde. De ville ha tillbaka sina kinder.

Vad har jag gjort i dag? Vad har min storebror gjort i dag? Vad har min lillebror gjort i dag?

Jodå, vi har väl skämt ut vårt namn och vår familj, men framför allt oss själva, genom att medverka i Sanning eller bullshit på P3. Ja, vi var alltså där, i studion, och tävlade. Tillsammans lyckades vi skrapa ihop.... håll i er nu... ett(1!!!) poäng. Vem av oss det var som fick poängen är väl ganska oväsentligt (hrrrm), så det låter vi vara osagt. Men vem fan vet hur lång Goliat var egenklien? (Vassego, Vikto). Ofta man har läst bibeln, liksom.

Var det någon som hörde oss kanske? Någon som brukar lyssna på Christer på P3?

i rätt riktning

(Bild från i gååååår. Mäklar-me.)

I natt var det jobbigt, som ni nog läst. Som tur var hade jag storebror online på facebook och vi pratade allvar i en timme. Han är bra på det där, min bror. För han daltar inte. Han säger vad jag måste göra, att han förstår mej, men att jag måste rycka upp mej. Och jag bara "Jag vet, jag vill verkligen, men det går inte...". Vet ni vad han gör då? Då säger han "Nähä. Då kan jag inte hjälpa dej. Säg till när du är redo att ta emot hjälp.".

Så blir jag liksom helt paff och bara "Men... Jag vill ha hjälp ju.". Och så pratar vi på ett konstruktivt sätt istället. Och vet ni vad jag har gjort i dag? Jag har ringt två av de där riktigt viktiga samtalen och nu kan jag andas lite lättare. Två telefonsamtal. Förstår ni? Det är ingenting, men ändå så mycket. Helt otroligt egentligen att jag jobbat som telefonförsäljare med tanke på min telefonfobi.

Jag känner mej genast mycket gladare. Måste fortfarande skriva krönikan, men ett par räkningar försvann där och då, i och med de två telefonsamtalen, så jag känner mej mycket, mycket gladare.

Babysteps, babysteps.

snart dags igen

I kväll är det dags igen. Veckans höjdpunkt. Dating in the Dark.

Har ni sett reklamen inför denna veckans avsnitt? Jag garvar ihjäl mej. Skäms. Gömmer mej. Och vill titta, mer än nånsin.

I kväll är min och storebrorsans kompis Calle med. Kommer ju bli hur kul som helst att se. Ryktet säger att han är dödligt bakfull första dagen i programmet och knappt kan sitta upp på gruppdejten. Haha. Episkt.

Snart kommer dessutom storebror hit. Och Ollie också, så klart. Vi ska äta det bästa som finns - fiskbullar med äggsås och potatis. Yum.

Ska ni kolla på Dating in the Dark i kväll?

"du måste fylla ditt hjärta med grönsaker!!!"

Jag är ganska missnöjd med min kropp för tillfället. Förkyld som fan, men det får jag skylla mej själv för. Det som stör ordentligt är dock mitt vänsterknä. Jag vet inte vad som hänt, men helt plötsligt gör det mer ont än någonsin förut och det är dessutom väldigt svullet. Nu har jag fått linda det jättehårt för att kunna gå ordentligt över huvud taget. Ja, för i går när jag och mamma nästan var hemma efter att ha firat storebror på Star Bowling (fråga mej inte hur det gick), så undrade mamma om jag var full eller nåt. En befogad fråga i fredags eller lördags, dock inte i går, så jag undrade vad hon menade. "Ja, du går ju helt snett" sa hon och härmade mej. Så bra kan jag gå för tillfället. Kul värre.

Tyvärr har jag inte fått tag på Herr Roos än, så det blir inget lära-mej-att-bli-producent i kväll. Istället får jag se matchen med Vikto, från sektion K. Minst lika bra det. Då kan jag skrika hur mycket som helst utan att skämmas. (Vikto kanske får skämmas, men det kan inte hjälpas.) Har vi riktig (o)tur så hamnar vi på jumbotronen, precis som sist. "Give us a kiss"... Haha. Gapskrattet som ringde.

Nu ska jag väl klämma i mej lite käk. Har inte känt någon hunger på väldigt länge nu, så det är lätt att glömma av maten ibland. Synd bara att det inte syns nånting på min kropp. Oh well. Later!

guys dressed like girls

Jag höll alldeles nyss på att trilla ur soffan när jag såg vad någon sökt på för att komma in på min blogg.

"killar i lackleggings"

Det är inget hittepå, true story! Jag kan bara inte printscreena det nu, för jag har mammas dator och internet (eftersom mitt internet cpat sej sedan i går).
Väldigt, väldigt underhållande. Ska se med lillebror om han har lust att ställa upp på några bilder. Om han nu får för sej att någonsin komma hem igen, dvs...

Min käre storebror och hans kära Ollie kom hit på middag förut och det gjorde att jag inte begav mej till vår match. Har hyfsat dåligt samvete för det vill jag lova, men just nu är mitt liv som det är och de få stunder jag kan få med familjen är ganska väldigt mycket värda.
 

Ja. Som ni kanske förstått vid det här laget, så är min säsong slut. Ingen mer handboll. Mitt ben läker ju inte och sista utvägen lär bli operation. Det suger, det suger, det suger. Alla dessa skador. De tar verkligen knäcken på mej. Och jag vill inte bli patetisk. Vill inte tramsa runt på nån seminivå. Jag vill kunna spela fullt ut. Så jag kastar in handduken för den här gången. Tungt, men nödvändigt.

Det får mej att gråta...

no matter how dumb you are - if you search enough, you will always find something

Hahahahahahaha...

Nånstans. Mittemellan skrattet. Hahaha. Ska jag hitta. Haha. Andetaget där jag kan.. Hahaha. Berätta för er om... haha. Den här dåren.

Hade jag varit nykter nog, välartikulerad nog, smart nog, okristlig nog, inspirerad nog, lång nog, pigg nog, lycklig nog, överfantastisk nog - då hade jag skrivit en lång krönika om denna uppenbart störda människa. Uppenbart. Störda. Människa. Ja, han är uppenbart störd.

Jag har ingenting emot troende människor. Eller, jo, nånting har jag nog emot dem, men inte officiellt. Men i alla fall. Jag har ingenting emot troende människor, men dessa fanatiska fullkomliga idioter - de har jag någonting emot. De som hyllar Carola när hon ger bort en parfym värd sex års skolgång och som säger att alla som svär åkallar djävulen. De. De har jag någonting emot.

Men. Jag är lite för full. Jag är för lång. Jag är inte tillräckligt smart. Jag är lite för ofantastisk. Jag svär lite för mycket. Jag tror inte på Jesus, inte på Gud, men lite på Buddha. Jag är inte GOD NOG helt enkelt. Så kanske har jag ingen talan.

Men, ni vet att, jag skiter i det? Jag känner AbsolutJohan, jag gillar Jonas Karlsson, jag tycker att Niklas Folkeson är snygg, jag tycker att Marie-Louise Broström är världens bästa mamma och jag tycker att Anders Bros Broström är världens skönaste pappa och Jakob och Steffe är två väldigt speciella bröder och Camilla och Jessica är två grymma vänner, min dator är den finaste som finns, min mobil likaså (även fast den är jättedålig) och jag kan egentligen få nästan vilken kille som helst om jag bara försöker, så jag kan väl få tycka vad jag vill om kristna människor som är dumma i huvudet?

Men jag tänker ju aldrig skriva långt om det. Aldrig en krönika.

Ain't that a kick in the head

Nu ska jag slå mej själv så hårt i huvudet att jag slocknar, för i morgon förmiddag ska jag till doktorn, närmare bestämt Dr Sten Björnum, en av Sveriges absolut bästa ortopeder. Han ska ta sej en koll på mitt ben, men någon röntgen hinns nog inte med i morgon. I vilket fall som helst så är det ju oerhört positivt att han tar emot mej så snabbt. Heja Sten!

Vid närmare eftertanke tror jag att jag väntar med käftsmällen i en timme typ. Jag måste ju läsa först. Jag håller på och läser Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson. Jag fick den av Ollie-Bollie och Stefan i julklapp och den är nästan hur bra som helst. Enda problemet är att den får mej att längta till Stockholm. Lite dumt, faktiskt. Jag saknar ju inte Stockholm alls, egentligen.

Nåväl. Nu - läsa bok. Om en timme - käftsmäll.

Baj.

He said I love you and I'm proud of you both, in so many different ways

Den dära låten som jag tipsade om i går, som min bror spelade för mej. Här. Den... Jag kan inte riktigt släppa hur bra den texten är. Jag dör litegrann. Det där om vilken bror föräldrarna älskar mest. Ni känner väl igen det? Ni som har syskon? Som man tävlat genom åren, alltså... Om tiden, om uppmärksamheten, om ilskan, om glädjen. All uppmärksamhet var bra uppmärksamhet till slut.

Våra föräldrar skulle väl aldrig egentligen kunna välja nåt av barnen framför nåt annat. Men är det egentligen möjligt att älska alla lika mycket? Det är väl kanske det, i och för sej, för när jag tänker på mina föräldrar så kan jag ju inte skilja dem åt, inte på det sättet. Jag och mamma står ju varandra oerhört nära och är inte bara mor och dotter, utan även vänner, men jag och pappa har något helt annat. Vi är verkligen far och dotter. Och även om vi inte umgås i närheten av lika mycket som jag och mamma, så har vi något alldeles speciellt. Pappa är stolt över mej. Och jag är stolt över honom. Så även fast jag och mamma är oskiljaktiga så skulle jag förstås aldrig kunna säga att jag älskar henne mer. Man tänker ju inte så.

Det är ju precis som de sjunger, The Avett Brothers. "I love you and I'm proud of you both, in so many different ways.".

"Make sure my sister knows I loved her. Make sure my mother knows the same. Always remember, there is nothing worth sharing, like the love that let us share our name."

Kan det bli finare? Kan det verkligen det? Jag tvivlar.

(Jag skulle vara ledig i morgon. Det tyckte inte de på Mackan var en bra idé. Ring, ring. Jobba? Mmmmmm, visst. Men bara 11:30-15. Fast jag hade ju tänkt sova till typ 13. Or somethin', somethin'. Oh, whatever. På söndag. Då kan jag sova ihjäl mej.)

Jag hoppas att jag kan sova nu. Jag hoppas verkligen det. Jag vill inte skriva här om två timmar.

Without it we would be nothing

Ibland känner jag att det finns så mycket bra musik i världen att jag blir alldeles till mej och jag kan knappt lyssna på nån musik alls, för att jag inte vet vad jag ska välja. Jag kommer hela tiden på nya låtar jag vill lyssna på och för att inte glömma bort dem så byter jag låt en minut in i varje låt.

Men just för tillfället har jag fastnat lite. Eller från och med i kväll, faktiskt.

Min älskade storebror spelade denna låten för mej, med The Avett Brothers. Och sen denna. Och sen? Sen var jag fast. Lyssna på texten i den första låten. Hur kan man inte börja grina? Hur kan man inte...?

Musik är något av det absolut finaste som finns i denna värld. Jag vet inte vad jag skulle tagit mej till utan musiken. Med den kan man fly iväg och låtsas att allting är bra, om man vill. Man kan låtsas att man är med i en film och att en kille säljer allt han äger och reser över halva jordklotet för att allt han egentligen vill äga är ens hjärta. Sen kan det hända att man blir lite ledsen när låten är slut och snön fortfarande inte lägger sej på marken där utanför och allt är precis som det var för tre minuter och femtitvå sekunder sen, men då må det vara hänt. Man har ju i alla fall fått låtsas en stund.

Och en dag kanske något sånt där film-aktigt händer. En dag kanske man träffar någon på ett jättemörkt stället och från en onsdag till en torsdag är allting annorlunda. Samma, fast annorlunda.

Tack vare musiken, så klart. För utan musiken lever vi inte.

Jag ska sova nu. Dröm sött, söta.