(Bild från i gååååår. Mäklar-me.)
I natt var det jobbigt, som ni nog läst. Som tur var hade jag storebror online på facebook och vi pratade allvar i en timme. Han är bra på det där, min bror. För han daltar inte. Han säger vad jag måste göra, att han förstår mej, men att jag måste rycka upp mej. Och jag bara "Jag vet, jag vill verkligen, men det går inte...". Vet ni vad han gör då? Då säger han "Nähä. Då kan jag inte hjälpa dej. Säg till när du är redo att ta emot hjälp.".
Så blir jag liksom helt paff och bara "Men... Jag vill ha hjälp ju.". Och så pratar vi på ett konstruktivt sätt istället. Och vet ni vad jag har gjort i dag? Jag har ringt två av de där riktigt viktiga samtalen och nu kan jag andas lite lättare. Två telefonsamtal. Förstår ni? Det är ingenting, men ändå så mycket. Helt otroligt egentligen att jag jobbat som telefonförsäljare med tanke på min telefonfobi.
Jag känner mej genast mycket gladare. Måste fortfarande skriva krönikan, men ett par räkningar försvann där och då, i och med de två telefonsamtalen, så jag känner mej mycket, mycket gladare.
Babysteps, babysteps.
2 kommentarer:
Ibland är allt dom däringa storebröderna som man ofta tyckte mindre om när man var liten.. sådär riktigt bra att ha :)
Ps. Heja Frölunda!
Ja, faktiskt. Värsta bra. =)
Ps. Hej då, Frölunda. =(
Skicka en kommentar