mycket hinner hända på 365 dagar

Jaha! Så blev det helt plötsligt för kallt för att sitta på balkongen. Vad är det för jävla stil? Vad ska jag nu göra? Har bara lite tvätt kvar i torkskåpet, disken är diskad och allt det där. Och nu sitter jag är som ett fån. Inomhus. Igen. Skittråkigt ju.

Nu kändes det helt plötsligt vedevärdigt långt kvar till sommaren.

Men! Nu kom jag på att det är handboll på tv i kväll. Semifinal nr två mellan Lugi och Sävehof. Damer. 20:00 på någon av SVT-kanalerna, tippar på 24:an. Så då får jag sitta där och njuta och våndas på samma gång. För bara ett år sedan spelade jag själv SM-semifinaler och gjorde det grymt bra. Och nu är jag inte ens handbollsspelare längre.

Har ni förresten hört om snillet som spelade cp-skadad och fick massvis med pengar av Försäkringskassan? Hahaha. Där sitter de på F-kassan och jagar folk dag ut och dag in och så kan de inte ens märka om någon är cp eller inte. Grattis!

honey, why you're calling me so late?

Hinder - Lips of an Angel



Jag är fullt medveten om att låten inte är direkt ny, men för mej är den det. Vi körde den på Rock Band i lördags och jag totalfastnade. Lyssnar på den hela tiden nu och den har kommit att bli en av mina favvisar.

Nu måste jag fortsätta tvätta här. Lite småjobbigt, för jag känner mej febrig. Kul? Nicht.

det börjar bra

Just Say Yes - Snow Patrol



Den här låten sitter jag och njuter till nu. Med en folköl i handen. Jag håller fortfarande på och tvättar, sista tvätten håller på och torkar nu, men när jag är klar ska jag klä mej så fint. Ni anar inte. Min gudinna-klänning åker på, bara så där hej svej. Jag ska bli så fin.

I övrigt undrar jag bara - How soon is now?

misshandlad

Ja. Det är alltså så här man ser ut när man fastnar med benet i ett stressfraktur-skydd. Vackert, huh? Det fina är att det förmodligen kommer vara ännu finare i morgon. Nu ska jag springa ner två våningar och hämta upp det sista av tvätten, sen ska jag träffa Alexandla och få mina grejer som skräpat hos henne i några veckor och sen är det dags för handboll igen. Handboll. Smaka på det ordet. I dag ska jag försöka och inte fastna nånstans med något av mina ben.

Adios!

svenska hollywoodfruar - the johanneberg edition

Jag lever hemmafrulivet nu, gubbar. Jag diskar, städar, tvättar, tar mina vitaminer och pratar i telefon. Om inte skiten är klar när mannen i huset (min mamma) kommer hem så blir det hus i helvete, ni vet.

Jaa, jag har alltså just diskat nu. Mina fingrar är skrynkliga, som om hemmafrulivet redan gjort mej några år äldre. Innan disken var jag nere med tvätten i tvättstugan. Jag fuskade lite och slängde i en av mina fantastiska toppar som ska tvättas i 30 grader i en 40 graders-tvätt. Hoppas den överlever, annars vet jag inte vad jag tar mej till. Den är ju helt ny.

Det jobbiga med det här livet som Hollywoodfru är ju alla paparazzis. Blir lätt en sån här bild eller två.

Men nu! Nu, mina vänner, nu har jag inte tid med det här mer. Jag väntar celebert besök. Pernilla. The Pill. Pillve, herself! Hon är på väg hit nu. Eller snart. Röda mattan är framrullad, champagnen uppkorkad. Säger vi!

En återblick

Jag satt och kollade igenom min gamla blogg lite och hittade det här som jag skrev i höstas. Det hade jag glömt. Och nu är det ju, som sagt, ett faktum. Och precis som jag trodde, så blev jag ju inte alls spritt språngande galen, utan glad. Och bara 5% kände att "Vad har hon som inte jag har?". Och det är ju godkänt, tycker jag.

För övrigt måste jag börja ta lite mer bilder igen. Min blogg är tråkig.

Titta! Bloggen blir ju mycket finare med bilder! Nu ska jag vika tvätt. Jippie!

Under pressure

Jag hinner inte riktigt nu. Ska kila till jobbet nämligen. Mina ögon går ungefär i kors, kan man säga.

Fuck! Kom just på att jag måste hämta upp tvätten. Fan.

Hej då.

Nu är det inte roligt längre

Nattens dröm;

Jag ville bli brandman. Jag visste inte hur. Så jag åkte ut till Kista (Kulsta???) Brandstation utanför Stockholm och jag ringde brandchefen. Märk väl viktigheten i att åka ut till brandstationen, sätta sej utanför och sen ringa. Istället för att gå in, liksom.
Jag sa att jag hade bestämt mej för att bli brandman, men jag visste inte hur jag skulle gå till väga. Jag sa att jag var elitidrottare och i god form och jag undrade om man inte kunde få vara med lite och se hur det går till. Brandchefen sa att jag skulle "tänka över det där lite, se om det var det jag verkligen ville". Jag svarade; "Skulle du någonsin sagt så där till en kille om han ringde?". I proved my point och han sa att han skulle ge mej en chans.

Som tack för det... Som tack för att jag skulle få en chans, så sjöng jag en liten sång för honom. Om jag inte minns helt fel så sjöng jag "Ja, må han leva". Sen la jag på.

Alldeles efteråt ringde min mobil. På displayen stod det "Andreas Carlsson". Varför jag hade hans nummer inlagt har jag ingen aning om, men jag höll på att skita i brallan, det förstår ni nog.

"Heeej."
"Hej Maria. Vad var det där?"
"Vaa?"
"Vi har sju dagar på oss, sju dagar kvar. Varför visar du det här först nu?"
"Jaha. Jaaa. Alltså, men orka. Jag sökte en gång för massa år sen, men man får ju inte sjunga för juryn ändå. Jag har alltid sagt att om jag bara får sjunga för juryn så är saken biff, det fick jag ju bevis för nu. Och på Push häromveckan så träffade jag ju dej och du verkade inte liksom vilja att jag skulle vara med." (Allt detta sades med en nypa stockholmska. Öh.)
"Var är du nu?"
"På parkeringen utanför."
Klick.

Och så var jag där, på den stora fotbollsplanen i grus som agerade parkering. Han kom emot mej, kort som fan var han. Brandchefen och hans polare följde efter. Och när Andreas kom fram till mej sträckte han fram handen och sa "Andreas" och så brände han av ett av sina patenterade leenden. Där dog jag.

Sen började vi leka. Vi skulle mäta vem av mej och Andreas som var längst, så vi stod rygg mot rygg. Jag vann, men tydligen var Andreas inte långt efter och han blev nöjd. Så ville ingen av oss sluta stå rygg mot rygg, för vi ville röra varandra. Så jag krokade i mina armar i hans och böjde mej framåt, ni vet så att han liksom låg på min rygg med fötterna upp i luften. Han började asgarva och jag släppte ner honom. Sen gjorde han likadant tillbaka. Sen höll vi på så ett tag.

Sen. Sen ringde min mobil. På riktigt alltså. Så jag vaknade. Vem det var? Mamma. "Jag ville bara se till så du vaknade och kunde ta hand om tvätten.".

SÅÅÅ mycket bättre än att drömma om Andreas Carlsson. Så. Mycket. Bättre.

Sjuk sysselsättning

Håll i er nu, för det jag ska berätta för er kan få er att trilla omkull av häpnad.

Jag har varit vaken och uppe ur sängen i nästan två timmar redan.

Hur gick det? Slog ni er hårt i huvudet? Hoppas inte det, hoppas ni höll i er.

Varför denna idioti då? Varför är jag vaken i ottan? Jo, jag tvättar, förstår ni. Och att tvätta, när man inte har något jobb, är ett helt dagsprojekt ska ni veta. När man inte har så mycket att göra så blir det så. Typ "måndag - kolla jobb, tisdag - tvätta, onsdag - gå till banken" osv, osv, osv. Ja, ni fattar?

I dag, alltså, tvätt. Jag tyckter att det är förhållandevis kul att tvätta. Ser det som lite av en utmaning att vika kläderna så snyggt som möjligt och, den kanske största utmaningen av alla, att få in allt man önskar få in i torkskåpet. Detta pusslande... Roligt!

Nu är det dock inte så jättekul i dag, för jag är sjuk. Ruggigt ont i halsen har jag. Och jag välkomnar verkligen inte detta eftersom jag ju ska till Västerås och gå på Lars Winnerbäck i morgon. Man kan säga att jag är lite sur över mitt halsont. Men det kan väl gå över, kanske? Jag vill det.

Ok. So long.

Städa, städa varje fredag och så varje jul. Det tycker jag är kul?

Kvällen ska i huvudsak bestå av följande;

städning av skokartong, tvätt av kläder (jag har slut på trosor) och diskning av smutsigt porslin.

Med andra ord - en kanonfredag. Verkligen. Men en riktigt kul grej ska också hända. Och vad det är för kul grej ska ni få se bild på senare. Förstås.