Nu är det inte roligt längre

Nattens dröm;

Jag ville bli brandman. Jag visste inte hur. Så jag åkte ut till Kista (Kulsta???) Brandstation utanför Stockholm och jag ringde brandchefen. Märk väl viktigheten i att åka ut till brandstationen, sätta sej utanför och sen ringa. Istället för att gå in, liksom.
Jag sa att jag hade bestämt mej för att bli brandman, men jag visste inte hur jag skulle gå till väga. Jag sa att jag var elitidrottare och i god form och jag undrade om man inte kunde få vara med lite och se hur det går till. Brandchefen sa att jag skulle "tänka över det där lite, se om det var det jag verkligen ville". Jag svarade; "Skulle du någonsin sagt så där till en kille om han ringde?". I proved my point och han sa att han skulle ge mej en chans.

Som tack för det... Som tack för att jag skulle få en chans, så sjöng jag en liten sång för honom. Om jag inte minns helt fel så sjöng jag "Ja, må han leva". Sen la jag på.

Alldeles efteråt ringde min mobil. På displayen stod det "Andreas Carlsson". Varför jag hade hans nummer inlagt har jag ingen aning om, men jag höll på att skita i brallan, det förstår ni nog.

"Heeej."
"Hej Maria. Vad var det där?"
"Vaa?"
"Vi har sju dagar på oss, sju dagar kvar. Varför visar du det här först nu?"
"Jaha. Jaaa. Alltså, men orka. Jag sökte en gång för massa år sen, men man får ju inte sjunga för juryn ändå. Jag har alltid sagt att om jag bara får sjunga för juryn så är saken biff, det fick jag ju bevis för nu. Och på Push häromveckan så träffade jag ju dej och du verkade inte liksom vilja att jag skulle vara med." (Allt detta sades med en nypa stockholmska. Öh.)
"Var är du nu?"
"På parkeringen utanför."
Klick.

Och så var jag där, på den stora fotbollsplanen i grus som agerade parkering. Han kom emot mej, kort som fan var han. Brandchefen och hans polare följde efter. Och när Andreas kom fram till mej sträckte han fram handen och sa "Andreas" och så brände han av ett av sina patenterade leenden. Där dog jag.

Sen började vi leka. Vi skulle mäta vem av mej och Andreas som var längst, så vi stod rygg mot rygg. Jag vann, men tydligen var Andreas inte långt efter och han blev nöjd. Så ville ingen av oss sluta stå rygg mot rygg, för vi ville röra varandra. Så jag krokade i mina armar i hans och böjde mej framåt, ni vet så att han liksom låg på min rygg med fötterna upp i luften. Han började asgarva och jag släppte ner honom. Sen gjorde han likadant tillbaka. Sen höll vi på så ett tag.

Sen. Sen ringde min mobil. På riktigt alltså. Så jag vaknade. Vem det var? Mamma. "Jag ville bara se till så du vaknade och kunde ta hand om tvätten.".

SÅÅÅ mycket bättre än att drömma om Andreas Carlsson. Så. Mycket. Bättre.