"han är ju inte bög eller nåt, han är ju bara så jävla galen"

Sitter och tjötar lite med lillebror på facebook-chatten. Följande skrivs;

Det, mina vänner, är vardagshumor. Är ni några som inte förstår kanske? Kolla här;



Jag vet inte hur många gånger jag sett den här nu, men jag tröttnar aldrig.

cry like a baby

Ligger just nu och gråter hejdlöst.

Till Biggest Loser.

Något av det jobbigaste jag sett på mycket länge. Dan, 197 kg tung och 19 år gammal, ställdes i utröstningen mot Jerry, 155kg tung och 63 år gammal. Ingen av deltagarna ville skicka hem någon av dem, men de var tvungna.

Jag, mamma, Jakob - alla grinar.

Så fick Jerry åka hem. Dan behövde stanna mer än honom. Och nu har Jerry gått ner 38 kg. På egen hand.

Imponerande. Motiverande. Helt jävla underbart. Heja!

video killed the radio star

Om ni, mot all förmodan, vill höra syskonen Broström göra bort sej i radio, så kan ni göra det här. I del två, av två.

23:54 in hittar ni storebrorsan när han inte klarar av viner.

35:29 - där har ni mej när jag sjabblar bort mej på Goliat och svär på det.

43:07 kommer lillebror in och, ja. Får en fråga om hyene-penisar.

Enjoy! Laugh your brains out.

"anmälbildade" syskon

Hamstrarna på Backaplans Zoo ringde. De ville ha tillbaka sina kinder.

Vad har jag gjort i dag? Vad har min storebror gjort i dag? Vad har min lillebror gjort i dag?

Jodå, vi har väl skämt ut vårt namn och vår familj, men framför allt oss själva, genom att medverka i Sanning eller bullshit på P3. Ja, vi var alltså där, i studion, och tävlade. Tillsammans lyckades vi skrapa ihop.... håll i er nu... ett(1!!!) poäng. Vem av oss det var som fick poängen är väl ganska oväsentligt (hrrrm), så det låter vi vara osagt. Men vem fan vet hur lång Goliat var egenklien? (Vassego, Vikto). Ofta man har läst bibeln, liksom.

Var det någon som hörde oss kanske? Någon som brukar lyssna på Christer på P3?

flytt på g

Fortsatt monsterhosta och snuva. Det är nu två veckor sedan jag blev sjuk och nu är jag inte sjuk längre, bara förkyld, men ändå. Oh well, jag får definitivt skylla mej själv för att jag inte kurerat mej ordentligt.

Träningen i dag lär jag få skjuta upp ännu en dag. Crap. Däremot blir något annat roligt av i dag. Jag, mamma och lillebror ska iväg och kolla på en lägenhet på Vasaplatsen och om vi vill ha den (vilket vi vill, jag lovar) så är triangelbytet 100% och flytt kommer bli av. Jag. Klagar. Inte. Nu kommer jag dock inte vara roomie med mamma längre, utan bara med lillebror. Det kommer bli krig, det tvivlar jag inte på. Men vi får kämpa helt enkelt.

Vasaplatsen. Den tackar vi för.

någon bad mej skriva 25 grejer om mej själv som skulle få folk att lära känna mej bättre. så jag gjorde det.

1. Jag älskar mjölk. Dricker minst en liter om dagen. Jag dricker mjölk till allt. Helst till chips och popcorn. Ni vet, ta en näve, mosa in den i käften, ta en klunk mjölk och bara gosa runt allt. Fräscht och gott. Mycket gott.

2. Jag måste ha smör ända ut på kanterna på mackan och när jag har ost på, så måste jag pussla på den. Det får inte vara dubbelt nånstans och ingenting får hänga utanför.


3. Jag älskar att dra kallt papper mellan fingrarna. Jag kan liksom inte förklara varför det är skönt, men det är det.

4. Jag älskar ännu mer att pilla i pillvänligt hår. Helst kallt hår. Åhh. Jag vill göra det nu. Nu!


5. När jag var liten ville jag bli känd. Det spelade ingen roll hur, jag ville bara bli känd.

6. Jag har sjungit nationalsången på Frölundamatcher fem gånger. Som mest var det 12282 människor i publiken. Sista gången jag sjöng var i Frölundaborg och då fick jag en tupp i halsen och kom av mej. Jag sa "Förlåt!", sen fortsatte jag sjunga. Det var inte pinsamt alls.


7. Jag är lika mycket bisexuell som Magnus Betnér. Jag har aldrig varit med någon av samma kön, jag heller, men det måste man visst inte ha varit.


8. När jag var liten brukade jag följa med min mormor och spela bingo och en gång, förmodligen första gången, fattade jag inte riktigt hur det gick till. När man skulle ha två rader, så fick jag en. Då skrek jag "BINGO!" och allt stannade upp. De såg snabbt att jag ju inte alls hade fått bingo eftersom man skulle ha två rader, inte en. Sen fortsatte vi och snart fick jag två rader, så jag skrek "BINGO!" igen. Men då skulle man bannemej ha tre rader. Och så fortsatte det. Tror nog de var ganska trötta på mej till sist.


9. Första gången jag var i Alperna var jag ca ett halvår och jag åkte i svart backe. Pappa hade mej nämligen i en ryggsäck där bak. Och jag älskade det.


10. Är för jämställdhet, men tycker att det finns något fint och roligt i traditionella könsroller. Män vill känna sej manliga och kvinnor vill känna som ompysslade, så varför kan det inte få vara så ibland?


11. Känner ett starkt förakt mot människor som snackar jävligt mycket, men som aldrig vågar stå för det. Exempel - vänner som inte alls borde vara vänner, men som är det för att de "ser bra ut ihop" och "alltid varit vänner". Eller anonyma fegjävlar som spyr ur sej galla på nätet, men som förmodligen aldrig vågar öppna käften IRL.


12. Den första låten jag kunde sjunga, förutom nationalsången, var Set On You med George Harrison. Jag kom varje dag med LP-skivan till mamma eller pappa och sa "Sätt on jo!". Jag var knappt två år.


13. När min lillebror föddes var jag oerhört avundsjuk på honom och satte mina naglar i huvudet på honom när han sov och skrek på honom när han skrek. Nånstans mellan då och nu lärde jag mej att älska honom och nu finns det kanske ingen i världen jag kan ha så sjukt kul med som honom.


14. Jag har en jobbig personlighetsstörning som innebär att jag känner ett tvång att alltid vara ärlig och jag har en förkärlek till sarkasm och ironi. Störningen? Jo, jag är också en av de snällaste och mest empatiska människor jag vet. Dessa egenskaper krockar litegranna med varandra, som ni kan förstå.


15. Jag tycker att mina ögon är det finaste som finns på min kropp och jag tycker även bra om mitt hår och min rumpa och midja. Jag är mindre nöjd med mina stortår, min avsaknad av synliga ögonbryn och ögonfransar samt att jag inte har de vackraste händerna i världen.


16. Jag är en hopplös romantiker och tror att Hollywood-filmer faktiskt kan hända i verkligheten. Jag blir lika besviken varje gång det inte blir så, men hur mycket jag än försöker bli mer realistisk, så går det inte. Så jag lär bli bränd många gånger till. Till slut tror jag dock att det är värt det.


17. Tycker att det är tråkigt att världen är full av människor som inte vill ge. Exempel - Människor som tänker snälla saker, men inte säger dem rakt ut för att de ska vara lite "svåra" och "mystiska". Människor som under inga omständigheter bjuder på sej själva. Människor som spelar spel, för att de tror att man måste vara svår och mystisk för att få kärlek, när det är precis tvärtom.


18. Har förmodligen lyckats fånga ett av norra Europas bästa självförtroende i samma kropp som Universums sämsta självkänsla. En svårslagen kombination som gör att jag beter mej i det närmaste manodepressivt under perioder. Men jag jobbar på det och med lite självdistans fixar man ju det mesta, eller hur?


19. Jag tror att Hugh Grant skulle älska mej. Mitt problem är bara att jag inte vet hur jag skulle träffa honom. Trodde samma sak om Andreas Carlsson från Idol-juryn, men när jag väl träffade honom så dissade han mej. Rätt hårt också.


20. Jag är en av de mest analytiska människor jag vet. Analyserar precis allt. En blick. En hostning. En rörelse. Allt. En mycket, mycket jobbig egenskap som jag hellre hade varit utan.


21. Tror att jag skulle vara en minst lika bra expertkommentator som Niklas Wikegård om jag bara fick chansen.


22. Jag är oerhört spontan, på gott och ont. Men jag ångrar aldrig beslut jag tagit, för varje beslut har lett mej dit jag är i dag och det vore sannerligen oklokt att grubbla över vart man kunde varit istället för att acceptera vart man är och göra det bästa av det man har.


23. Trots att jag snart är 25 och inte gjort någonting vettigt i mitt liv förutom att spela handboll och förstöra min kropp (vettigheten i det?) så tror jag fortfarande att jag kommer bli rik och köra stadsjeep och ha lägenhet i Spanien och barn som skulle kunna få vad de vill, men som inte kommer få det (om ni förstår?). Det löser sej, liksom. Tror jag.


24. Jag höll på att komma med i Paradise Hotel när jag var 18. Jag var med till sista gallringen. Så här i efterhand kan jag väl säga att jag är nöjd med det faktum att jag inte var tillräckligt intressant för programmet. Det hade varit svårt att försvara det så här i efterhand.


25. Om jag skulle ha obegränsat med pengar så skulle jag resa mycket, men inte bara för nöjes skull, utan för att volontärjobba. Det är en av mina största drömmar. Även om jag vet att jag skulle gå sönder inombords för att jag aldrig kan göra tillräckligt, så är det vad jag vill göra. Och det är ingenting jag bara säger, jag menar det verkligen.

tv-jobb

Klockan 15:00 är det dags för det här igen. But this time, it's much bigger.

I kväll spelar Frölunda-Södertälje och jag är med i Canal+-produktionen. Need I tell you that it's gonna be jättespännande? I think not.

Jag måste göra mej i ordning nu, så att jag är snygg om Herr Viklund comes along.

Vad ska ni göra i dag/i kväll?

Förresten så kom nyss lillebror hem. Han har varit och dragit ut en visdomstand. Inte så värst kaxig nu, vill jag lova. Min lilla downie...

hearts - not always a good thing

Vi har bara ett internet hemma nu. Mitt knasar ju. Men vi har två datorer. Så när jag lånar internetet till min dator, så sitter lillebror rastlös med den andra datorn. Han börjar spela Hjärter. Han undrar hur det funkar och jag förklarar lite. Men jag varnar honom. Det är beroendeframkallande och, framför allt, aggressiva-känslor-framkallande. Jag berättar för honom att jag en gång misshandlade min dator när jag förlorade. Att jag anklagat Väst, Norr och Öst för att konspirera mot mej. Att jag gråtit och slitit mitt hår. Han trotsade allt. Och han körde.

Nu skriker han om vartannat. "Röööööööööööv!", "AMEN TACK DÅ, FÖR FAAAAAN!", "Din jävla luffare!!!!!". Ja. Ni förstår konceptet.

Mycket underhållande när man är på andra sidan, så att säga.

why do we do some things?

Jag sov till ett ungefär. Somnade vid tio. Så tre timmars sömn har jag lyckats trycka i mej. Min käre lillebror, däremot, han sover fortfarande. På soffan.

När jag kom in i vardagsrummet, eller till och med när jag låg kvar i sängen, hörde jag volymen från tvn. Först undrade jag om han spelade PS3, men jag insåg när jag kom in i vardagsrummet att han sov och att volymen kom från filmen Snatch. (Grym film, btw.)

Det var bara minuter kvar av filmen och jag tittade färdigt innan eftertexterna rullade och här! Här skulle en normal människa stänga av filmen. Slå på någon tv-kanal istället. Men inte jag. Nej, nej. Inte jag.

Istället har jag suttit här nu i snart en timme och lyssnat på den trudilutt som spelas till menyn på dvdn. En slinga på ca 30 sekunder som spelas om och om. Och om. Igen. Varför? För att min lillebror, han får typ andningsuppehåll när han sover och det låter fullständigt för jävligt. Jag får panik. Inte för att jag tror att han ska dö av andnöd utan för att jag tror att han ska dö av att hans syster (jag alltså) ska slå ihjäl honom för att hon (jag) inte står ut längre.

Trudilutten överröstar honom nästan. Nästan. Så jag står ut.

guys dressed like girls

Jag höll alldeles nyss på att trilla ur soffan när jag såg vad någon sökt på för att komma in på min blogg.

"killar i lackleggings"

Det är inget hittepå, true story! Jag kan bara inte printscreena det nu, för jag har mammas dator och internet (eftersom mitt internet cpat sej sedan i går).
Väldigt, väldigt underhållande. Ska se med lillebror om han har lust att ställa upp på några bilder. Om han nu får för sej att någonsin komma hem igen, dvs...

Min käre storebror och hans kära Ollie kom hit på middag förut och det gjorde att jag inte begav mej till vår match. Har hyfsat dåligt samvete för det vill jag lova, men just nu är mitt liv som det är och de få stunder jag kan få med familjen är ganska väldigt mycket värda.
 

Ja. Som ni kanske förstått vid det här laget, så är min säsong slut. Ingen mer handboll. Mitt ben läker ju inte och sista utvägen lär bli operation. Det suger, det suger, det suger. Alla dessa skador. De tar verkligen knäcken på mej. Och jag vill inte bli patetisk. Vill inte tramsa runt på nån seminivå. Jag vill kunna spela fullt ut. Så jag kastar in handduken för den här gången. Tungt, men nödvändigt.

Det får mej att gråta...

no matter how dumb you are - if you search enough, you will always find something

Hahahahahahaha...

Nånstans. Mittemellan skrattet. Hahaha. Ska jag hitta. Haha. Andetaget där jag kan.. Hahaha. Berätta för er om... haha. Den här dåren.

Hade jag varit nykter nog, välartikulerad nog, smart nog, okristlig nog, inspirerad nog, lång nog, pigg nog, lycklig nog, överfantastisk nog - då hade jag skrivit en lång krönika om denna uppenbart störda människa. Uppenbart. Störda. Människa. Ja, han är uppenbart störd.

Jag har ingenting emot troende människor. Eller, jo, nånting har jag nog emot dem, men inte officiellt. Men i alla fall. Jag har ingenting emot troende människor, men dessa fanatiska fullkomliga idioter - de har jag någonting emot. De som hyllar Carola när hon ger bort en parfym värd sex års skolgång och som säger att alla som svär åkallar djävulen. De. De har jag någonting emot.

Men. Jag är lite för full. Jag är för lång. Jag är inte tillräckligt smart. Jag är lite för ofantastisk. Jag svär lite för mycket. Jag tror inte på Jesus, inte på Gud, men lite på Buddha. Jag är inte GOD NOG helt enkelt. Så kanske har jag ingen talan.

Men, ni vet att, jag skiter i det? Jag känner AbsolutJohan, jag gillar Jonas Karlsson, jag tycker att Niklas Folkeson är snygg, jag tycker att Marie-Louise Broström är världens bästa mamma och jag tycker att Anders Bros Broström är världens skönaste pappa och Jakob och Steffe är två väldigt speciella bröder och Camilla och Jessica är två grymma vänner, min dator är den finaste som finns, min mobil likaså (även fast den är jättedålig) och jag kan egentligen få nästan vilken kille som helst om jag bara försöker, så jag kan väl få tycka vad jag vill om kristna människor som är dumma i huvudet?

Men jag tänker ju aldrig skriva långt om det. Aldrig en krönika.

LOL

man måste ju skydda sej

I dag är en jävligt bra dag, ska ni veta. Jag fick för bara några sekunder sen ett besked som fick mej att hoppa högt av glädje och dessförinnan har jag varit på Backaplan och hämtat ut något som ska skänka mej glädje redan i kväll. Nämligen det här;

http://www.litetskydd.com/?? Haha. Nåja, bara det funkar så är jag glad.

Så i kväll ska jag alltså få träna handboll igen för första gången (igen) på flera veckor. Jag kommer ju vara trött som en tjockis av stora mått redan efter uppvärmningen, men förhoppningsvis kan adrenalinet och viljan få mej att springa igenom hela passet ändå. Jävlariminlillalåda, vad roligt det ska bli.

I övrigt försov jag ju mej lite i dag. Normalt att vakna halv tolv och inte ens ha märkt att klockan ringt. Jag somnade strax efter tolv i natt, så jag hade alltså sovit, i runda slängar, elva timmar. Positivt. Så jag fick lov att lämna lägenheten utan smink i dag igen. Två gånger på två dagar. Det är väl ungefär så många gånger som jag sammanlagt lämnat hemmet utan smink på de senaste tio åren.
När jag var på väg hem från Backaplan hoppade min lillebror på bussen vid Vasaplatsen. Jag vände mej om och tittade på honom och vinkade för att han skulle komma fram. Han reagerade först inte, men såg sen förvånad ut och kom fram. "Jag undrade först vem fan det var som glodde på mej, jag såg inte att det var du." Ifall ni undrar varför jag inte går ut utan smink, liksom...

Nu - operation "Packa upp väskorna från Stockholms-trippen". För det hade jag visst inte gjort än, nä.

Man får skratta åt det lilla

Ja, det är ju alltså så här nu då va, att mitt ben inte mår så värst bra. Ni fattade det i går, tror jag. Min stressfraktur, snackar vi nu alltså. Det kändes ju megabra första veckorna, kände ingenting i benet, men så för en vecka sen kom det smygande och jävlariminlillalåda, vad det eskalerade fort. Nu har jag tyvärr ondare än jag haft någon gång tidigare.

Så. Nu väntar jag på röntgen, som jag förhoppningsvis kan få redan i veckan, och sen får vi se vad som sker. Ni förstår nog att jag känner mej rätt misslyckad och att jag inte är så munter för tillfället. Men jag kanske kan vänta med gråtattacken tills vi har ett klart besked? Mm, jag kan nog det. Och så får jag köra hårt som fan på gymmet och motionscykeln under tiden.

Tills vidare kan vi väl roa oss med att läsa ett sms från min lillebror;

"Är på väg hem. Lägg papper på toaringen, sjung nationalsången och hälsa vår fürher, här ska det pissas!"

Ok.

I wish I could hug you and see you sleep when I wake up in the middle of the night

JVM-hockey på tv nu. Sverige-Ryssland. Grymt bra första period (eller heter det halvlek?) och en mindre bra andra (åtminstone från Sveriges sida).
Under kvällen har jag och morsan kollat på When a man loves a woman och till det har vi druckit våra egna tårar, ungefär. Grinat lite för lite på sistone kanske? Ehh, jao.
(Och där gjorde Sverige 3-1, så nu är väl andraperioden också bra dåda...)

De kommande dagarna ska bli så fantastiska, jag har bestämt det. Det kommer nog bli kanske hur bra som helst. Jag älskar att Måns & co kommer hit. Det känns spontant på nåt sätt, även fast det varit bestämt ett tag. Jag gillar't fett mycket jao. Haha. Ok?

Jag vill visa er alla bilder från julen och sånt. Men jag orkar liksom inte ladda upp dem för de är så stora. Jag gör't ändå. Inte alla. Men några. Så nu gör ni fan bäst i att kommentera. Annars lackar jag satan, förstår ni?

Ganska fint resväder (om man inte behöver bry sej om själva körningen, utan bara kan njuta av vyerna.)

Precis framme i Ronneby på måndagseftermiddagen.

Kvällen före julafton spelade vi, så klart, bingolotto. Och vi vann, så klart, ingenting.

Min fantastiska farmor. Börjar grina bara jag ser detta foto. Vill inte att hon ska vara så långt bort. Men som ni ser så finns jag alltid med på hennes lilla bord där i bakgrunden. Mitt skolfoto från tvåan i gymnasiet.

Och så här såg jag ut. Det är ju jag som skriver den här bloggen, om ni minns?

Ollie, Jofes och... ehm... min lillebror.

Och preciiiiis där! tog mitt tålamod slut. Fler bilder nån annan gång. Nu ska jag njuta av sista perioden. Säger vi!

He said I love you and I'm proud of you both, in so many different ways

Den dära låten som jag tipsade om i går, som min bror spelade för mej. Här. Den... Jag kan inte riktigt släppa hur bra den texten är. Jag dör litegrann. Det där om vilken bror föräldrarna älskar mest. Ni känner väl igen det? Ni som har syskon? Som man tävlat genom åren, alltså... Om tiden, om uppmärksamheten, om ilskan, om glädjen. All uppmärksamhet var bra uppmärksamhet till slut.

Våra föräldrar skulle väl aldrig egentligen kunna välja nåt av barnen framför nåt annat. Men är det egentligen möjligt att älska alla lika mycket? Det är väl kanske det, i och för sej, för när jag tänker på mina föräldrar så kan jag ju inte skilja dem åt, inte på det sättet. Jag och mamma står ju varandra oerhört nära och är inte bara mor och dotter, utan även vänner, men jag och pappa har något helt annat. Vi är verkligen far och dotter. Och även om vi inte umgås i närheten av lika mycket som jag och mamma, så har vi något alldeles speciellt. Pappa är stolt över mej. Och jag är stolt över honom. Så även fast jag och mamma är oskiljaktiga så skulle jag förstås aldrig kunna säga att jag älskar henne mer. Man tänker ju inte så.

Det är ju precis som de sjunger, The Avett Brothers. "I love you and I'm proud of you both, in so many different ways.".

"Make sure my sister knows I loved her. Make sure my mother knows the same. Always remember, there is nothing worth sharing, like the love that let us share our name."

Kan det bli finare? Kan det verkligen det? Jag tvivlar.

(Jag skulle vara ledig i morgon. Det tyckte inte de på Mackan var en bra idé. Ring, ring. Jobba? Mmmmmm, visst. Men bara 11:30-15. Fast jag hade ju tänkt sova till typ 13. Or somethin', somethin'. Oh, whatever. På söndag. Då kan jag sova ihjäl mej.)

Jag hoppas att jag kan sova nu. Jag hoppas verkligen det. Jag vill inte skriva här om två timmar.

Mensa, vi kommer nu.

Yao allihopa!
Det gick inte dåligt, inte bra, på jobbet i dag. Det var en sån där "njaaaa-kväll". Så kändes det. Men sju hundra spänn på knappt fyra timmar skulle inte vara "njaaaa" på så värst många andra jobb man får utan utbildning. Så jag kanske borde omvärdera mina värderingar. Så att säga.

Jag hade en liten konversation med min lillebror tidigare i dag. På facebook. Den var mycket givande och mamma meddelade oss att hon var mycket stolt. Jag förstår henne. Ni ska få se den briljanta konversationen här och nu.

Säg bra.