det var som om vi vann sm-guld fyra gånger i kväll

Om man säger så här... Jag var laddad i dag. Jag hade Frölunda-vinst på känn. Jag hade till och med på mej en matchtröja och det händer inte särskilt ofta. Den här matchen är det hemskaste och skönaste jag varit med om på mycket länge. Fan, jag var så engagerad att jag till och med fått feber igen.

Linköping tog ju ledningen ganska så tidigt i matchen, trots att Frölunda hade spelet. Och Frölunda fortsatte sedan vara bäst genom hela matchen. Det är bara det att det aldrig kändes riktigt farligt när de var i Linköpings zon. Inte ens när vi hade fem mot tre i två minuter åstadkom vi något riktigt farligt. Christian Bäckman är för långsam och Niskala skjuter för lite. När LHC kom in i Frölundas zon, då kändes det farligt - varje gång.

Så gjorde Linköping 2-0 genom svinet Jämtin. Trodde han. Trodde LHC. Men vi såg ju på reprisen på en gång att det inte skulle vara mål. Varför det tog domaren ungefär ett decennium att kolla med videodomaren är obegripligt och varför de beslutade att dubbelkolla skiten för att Magnus Johansson gnällde lite har jag ingen aning om, men jag antar att Magnus sa nånting om att "Jag var med i OS, det var inte du. Jag bestämmer.". Tyvärr får man ingen dispens för att man var i Vancouver och lallade, Mangan. Bättre lycka nästa gång. Första gången domaren dömer bort målet kommer SM-guld-vrål nummer ett. Andra gånger kommer SM-guld-vrål nummer två.

Jag sa flera gånger under matchen att "Vi kan ju bara inte låta Engstrand hålla nollan. Vi får inte det. En andramålis får inte hålla nollan. Det är bara Frölunda som lyckas med sånt.". Men jag trodde ändå att vi skulle göra mål. Med ca fem minuter kvar av matchen började lite folk här och var i Scandinavium gå hem och jag muttrade nåt i stil med "De som går hem nu behöver aldrig mer bemöda sej att komma tillbaka. Jävla medgångssupporters..." och med fyra minuter kvar konstaterade jag att det nog inte skulle bli nåt mål för mitt kära Frölunda.

Men. Så när klockan står på 19:32 så står jag och Vikto upp, eller egentligen hoppar vi väl mest. Och skriker. Och klappar händerna. Janne Niskala har satt kvitteringspucken bakom Christian Engstrand och där har vi SM-guld-vrål nummer tre. Min puls var uppe i 180 eller nåt.

Sen satt vi och pinade oss igenom förlängningen. Ja. Det var verkligen en pina. För så många chanser vi hade och så som den jädra Engstrand briljerade mellan stolparna. Herrejävlar, man blev ju gråhårig. Frölundas dominans var total, ändå kände man att snart kommer Hlavac, Hlinka eller Mårtensson och bajsar in en puck i mål och då börjar jag lipa. Men de gjorde inte det. För med bara 38 sekunder kvar av fjärde perioden gjorde han det igen. Niklas Andersson visade igen att gammal är äldst och seger för Frölunda - SM-guld-vrål numero fyra. Fantastiskt. Och vilken TV-puckshög killarna bjöd på. Mums, för Frölunda-hjärtat.

Sen började några nollor i LHC-klacken slåss med några nollor från Göteborg och när LHC-fansen sen slussats in i sin buss som stod inne på Svenska Mässan, bara några meter från sektion M, där de stod, så gick jag förbi tre killar som stod runt hörnet precis utanför Scandinavium. De såg ut att vänta på någon eller några, så jag sa att "Om ni väntar på Linköpings-klacken så gör ni det i onödan. De har redan gått på sin buss.". "Va? Är inte detta deras buss?" sa den ena av dem och pekade på en buss utanför. "Nej. Den står där inne och de sitter redan på den.". En diskussion uppstod, dock en väldigt lugn sådan, och när en av killarna sa "Du är för söt för det här, gå hem nu." sa jag som det var, att om de vill slåss så kan de väl vara snälla och gå på fotboll istället. "Vi har redan varit där och slagits.". Jamen, då så. Nöj er med det och gå hem då, jävla spån.

Ja. Vilken jävla kväll. Jag har tagit ut mej fullständigt. Så fullständigt att jag alltså har feber igen. Så nu är det läggdags. Ses i morgon.

"du måste fylla ditt hjärta med grönsaker!!!"

Jag är ganska missnöjd med min kropp för tillfället. Förkyld som fan, men det får jag skylla mej själv för. Det som stör ordentligt är dock mitt vänsterknä. Jag vet inte vad som hänt, men helt plötsligt gör det mer ont än någonsin förut och det är dessutom väldigt svullet. Nu har jag fått linda det jättehårt för att kunna gå ordentligt över huvud taget. Ja, för i går när jag och mamma nästan var hemma efter att ha firat storebror på Star Bowling (fråga mej inte hur det gick), så undrade mamma om jag var full eller nåt. En befogad fråga i fredags eller lördags, dock inte i går, så jag undrade vad hon menade. "Ja, du går ju helt snett" sa hon och härmade mej. Så bra kan jag gå för tillfället. Kul värre.

Tyvärr har jag inte fått tag på Herr Roos än, så det blir inget lära-mej-att-bli-producent i kväll. Istället får jag se matchen med Vikto, från sektion K. Minst lika bra det. Då kan jag skrika hur mycket som helst utan att skämmas. (Vikto kanske får skämmas, men det kan inte hjälpas.) Har vi riktig (o)tur så hamnar vi på jumbotronen, precis som sist. "Give us a kiss"... Haha. Gapskrattet som ringde.

Nu ska jag väl klämma i mej lite käk. Har inte känt någon hunger på väldigt länge nu, så det är lätt att glömma av maten ibland. Synd bara att det inte syns nånting på min kropp. Oh well. Later!

det är som om jag dött eller nåt, men det har jag inte

Bara lite apropå det här, som jag skrev om Fredrik Norrena häromdagen.

Tjurskalle, trippar motståndare, skäller på medspelare och domare och slår motståndare på käften. Vilken jävla dåre.

Men jag bara tackar och tar emot. Nu blir det svårt, svårt för LHC att vinna matchserien mot Frölunda. Norrena är ganska mycket viktigare för LHC än Jens Karlsson för tillfället är för oss. Sedan Jensa kom tillbaka från Borås, ja, jag vet inte riktigt vad som hänt med honom, men han är inte den Jensa han varit tidigare. Tyvärr.

Själv hoppas jag på att få jobba på Scandinavium i kväll. Ska bara få tag på Herr Roos. I övrigt har de senaste dagarna och kvällarna varit alldeles, alldeles superba. Min mamma är alldeles fantastisk. Hela den här grymma helgen är hennes förtjänst. Puss.

breast implant in ONE breast only

Det sämsta med att ha feber är att man missar Frölundas första kvartsfinal mot Linköping, där man skulle jobbat i producentbussen igen. Det suger.

Det bästa är att ens mamma kommer hem och meddelar att "nu blir det fruktsallad och glass med kesella lime- & jordgubbssmak".

(Och vad fan är det som hänt mitt vänstra bröst, ja, alltså det som är i det högra hörnet? Vad. Fan?)

uppryckning efterlyses

Ovan ser ni ett slitet exemplar av det som kallas "kvinna". I dag mer av det som kallas "grottkvinna". I gårdagens kläder och gårdagens smink förtär hon nu ett glas Cambridge med smak av grönsaker. Grönsakssoppa, kan man kalla det. I telefonen har hon en särskilt fin själ.

Men nu är det dags för henne att ta sej samman, hoppa in i duschen, sminka av, sminka om, klä sej och bege sej till Vikto för Rockband-spelande och sedan efterföljande hockeymatch på Scandinavium.

Sånt kunde minsann inte grottkvinnorna göra.

pappa och jag

Så oerhört trött.

Bussresan bjöd inte på mycket sömn och när jag väl sov, så sov jag inte ändå, om ni förstår vad jag menar. Väl framme i Götet överlade jag med mej själv en stund om jag skulle lägga mej och sova på Nils Ericsson Terminalen, för jag trodde inte att mina ben skulle bära mej därifrån. Men istället gick jag och hälsade på Jessi-Pessi på hennes jobb (pusspuss), sen vidare till Slimfood för att kasta i mej en underbar tallrik med sushi. Sen åkte jag hem. Jag satt med datorn en stund och sen tvärdäckade jag. Och nu är jag inte det minsta piggare.

Men nu är det dags för mej att rycka upp mej och göra mej klar, för jag ska till Scandinavium och gå på Frölunda-Timrå med min käre far. Vi ska hedra Sura. Det är den största anledningen till att vi går dit. Och jag hoppas, jag verkligen hoppas, att killarna använder varje nerv, varje millimeter, kämpar till sista jävla svettdroppen i kväll, om inte för publikens, så för Suras skull.

någon bad mej skriva 25 grejer om mej själv som skulle få folk att lära känna mej bättre. så jag gjorde det.

1. Jag älskar mjölk. Dricker minst en liter om dagen. Jag dricker mjölk till allt. Helst till chips och popcorn. Ni vet, ta en näve, mosa in den i käften, ta en klunk mjölk och bara gosa runt allt. Fräscht och gott. Mycket gott.

2. Jag måste ha smör ända ut på kanterna på mackan och när jag har ost på, så måste jag pussla på den. Det får inte vara dubbelt nånstans och ingenting får hänga utanför.


3. Jag älskar att dra kallt papper mellan fingrarna. Jag kan liksom inte förklara varför det är skönt, men det är det.

4. Jag älskar ännu mer att pilla i pillvänligt hår. Helst kallt hår. Åhh. Jag vill göra det nu. Nu!


5. När jag var liten ville jag bli känd. Det spelade ingen roll hur, jag ville bara bli känd.

6. Jag har sjungit nationalsången på Frölundamatcher fem gånger. Som mest var det 12282 människor i publiken. Sista gången jag sjöng var i Frölundaborg och då fick jag en tupp i halsen och kom av mej. Jag sa "Förlåt!", sen fortsatte jag sjunga. Det var inte pinsamt alls.


7. Jag är lika mycket bisexuell som Magnus Betnér. Jag har aldrig varit med någon av samma kön, jag heller, men det måste man visst inte ha varit.


8. När jag var liten brukade jag följa med min mormor och spela bingo och en gång, förmodligen första gången, fattade jag inte riktigt hur det gick till. När man skulle ha två rader, så fick jag en. Då skrek jag "BINGO!" och allt stannade upp. De såg snabbt att jag ju inte alls hade fått bingo eftersom man skulle ha två rader, inte en. Sen fortsatte vi och snart fick jag två rader, så jag skrek "BINGO!" igen. Men då skulle man bannemej ha tre rader. Och så fortsatte det. Tror nog de var ganska trötta på mej till sist.


9. Första gången jag var i Alperna var jag ca ett halvår och jag åkte i svart backe. Pappa hade mej nämligen i en ryggsäck där bak. Och jag älskade det.


10. Är för jämställdhet, men tycker att det finns något fint och roligt i traditionella könsroller. Män vill känna sej manliga och kvinnor vill känna som ompysslade, så varför kan det inte få vara så ibland?


11. Känner ett starkt förakt mot människor som snackar jävligt mycket, men som aldrig vågar stå för det. Exempel - vänner som inte alls borde vara vänner, men som är det för att de "ser bra ut ihop" och "alltid varit vänner". Eller anonyma fegjävlar som spyr ur sej galla på nätet, men som förmodligen aldrig vågar öppna käften IRL.


12. Den första låten jag kunde sjunga, förutom nationalsången, var Set On You med George Harrison. Jag kom varje dag med LP-skivan till mamma eller pappa och sa "Sätt on jo!". Jag var knappt två år.


13. När min lillebror föddes var jag oerhört avundsjuk på honom och satte mina naglar i huvudet på honom när han sov och skrek på honom när han skrek. Nånstans mellan då och nu lärde jag mej att älska honom och nu finns det kanske ingen i världen jag kan ha så sjukt kul med som honom.


14. Jag har en jobbig personlighetsstörning som innebär att jag känner ett tvång att alltid vara ärlig och jag har en förkärlek till sarkasm och ironi. Störningen? Jo, jag är också en av de snällaste och mest empatiska människor jag vet. Dessa egenskaper krockar litegranna med varandra, som ni kan förstå.


15. Jag tycker att mina ögon är det finaste som finns på min kropp och jag tycker även bra om mitt hår och min rumpa och midja. Jag är mindre nöjd med mina stortår, min avsaknad av synliga ögonbryn och ögonfransar samt att jag inte har de vackraste händerna i världen.


16. Jag är en hopplös romantiker och tror att Hollywood-filmer faktiskt kan hända i verkligheten. Jag blir lika besviken varje gång det inte blir så, men hur mycket jag än försöker bli mer realistisk, så går det inte. Så jag lär bli bränd många gånger till. Till slut tror jag dock att det är värt det.


17. Tycker att det är tråkigt att världen är full av människor som inte vill ge. Exempel - Människor som tänker snälla saker, men inte säger dem rakt ut för att de ska vara lite "svåra" och "mystiska". Människor som under inga omständigheter bjuder på sej själva. Människor som spelar spel, för att de tror att man måste vara svår och mystisk för att få kärlek, när det är precis tvärtom.


18. Har förmodligen lyckats fånga ett av norra Europas bästa självförtroende i samma kropp som Universums sämsta självkänsla. En svårslagen kombination som gör att jag beter mej i det närmaste manodepressivt under perioder. Men jag jobbar på det och med lite självdistans fixar man ju det mesta, eller hur?


19. Jag tror att Hugh Grant skulle älska mej. Mitt problem är bara att jag inte vet hur jag skulle träffa honom. Trodde samma sak om Andreas Carlsson från Idol-juryn, men när jag väl träffade honom så dissade han mej. Rätt hårt också.


20. Jag är en av de mest analytiska människor jag vet. Analyserar precis allt. En blick. En hostning. En rörelse. Allt. En mycket, mycket jobbig egenskap som jag hellre hade varit utan.


21. Tror att jag skulle vara en minst lika bra expertkommentator som Niklas Wikegård om jag bara fick chansen.


22. Jag är oerhört spontan, på gott och ont. Men jag ångrar aldrig beslut jag tagit, för varje beslut har lett mej dit jag är i dag och det vore sannerligen oklokt att grubbla över vart man kunde varit istället för att acceptera vart man är och göra det bästa av det man har.


23. Trots att jag snart är 25 och inte gjort någonting vettigt i mitt liv förutom att spela handboll och förstöra min kropp (vettigheten i det?) så tror jag fortfarande att jag kommer bli rik och köra stadsjeep och ha lägenhet i Spanien och barn som skulle kunna få vad de vill, men som inte kommer få det (om ni förstår?). Det löser sej, liksom. Tror jag.


24. Jag höll på att komma med i Paradise Hotel när jag var 18. Jag var med till sista gallringen. Så här i efterhand kan jag väl säga att jag är nöjd med det faktum att jag inte var tillräckligt intressant för programmet. Det hade varit svårt att försvara det så här i efterhand.


25. Om jag skulle ha obegränsat med pengar så skulle jag resa mycket, men inte bara för nöjes skull, utan för att volontärjobba. Det är en av mina största drömmar. Även om jag vet att jag skulle gå sönder inombords för att jag aldrig kan göra tillräckligt, så är det vad jag vill göra. Och det är ingenting jag bara säger, jag menar det verkligen.

även de största ska dö någon gång

Nummer 14. Legenden. En riktig Frölunda-själ. Ronald "Sura-Pelle" Pettersson dog i lördags, 74 år gammal.

När jag såg pappas statusrad på facebook, så kopplade jag först inte. Jag kunde inte ta in det. Att Sura, som jag stod och skojade med i baren på Scandinavium så sent som i slutet på november, inte är med oss längre. Han, som alltid varit så skojfrisk och levnadsglad. Ung i sinnet. Hur kan han vara död? Nej, det går inte att förstå.

Jag är naturligtvis för ung för att ha sett honom spela, men jag hann träffa Sura-Pelle många, många gånger i samband med Frölundas matcher på Scandinavium och även i Oldtimers-sammanhang med pappa och jag fick lära känna en människa, inte bara en hockeyspelare. Ronald var alltid lika go och kramade mej alltid hjärtligt när vi sågs. Han pratade med mej och om mej, på ett sätt som visade att han var genuint intresserad av hur det gick för mej i handbollen och övriga livet. En beundransvärd och fin människa, helt enkelt. En människa som brydde sej om andra.

När jag ser bilderna på honom, så ser jag bara all glädje han ständigt delade med sej av och min förhoppning är att han hamnat bland alla de andra stora hjältar som lämnat oss och att han är redo att hoppa in på den evligt blanka isen där uppe nånstans och ge allt han har, precis som han gjorde under sin för korta tid här på jorden. Men det känns inte rätt. Det känns långt ifrån rätt. Han borde haft lång tid kvar.

Med 252 matcher för Tre Kronor och 99 mål i samma lag, så är han en av de största vi någonsin haft, även om de flesta i min ålder är för unga för att minnas honom. SM-guld för Södertälje och Frölunda, samt VM-guld och förbundskaptensjobb för såväl Sverige och Norge är lite av vad han hann med under några fina år i mitten på vårt förra decennium.

På tisdag hoppas jag att alla som kan sluter upp i Scandinavium, för att hylla Sura-Pelle innan matchstart mot Timrå. Han är värd det. Han är värd allt det och lite till.


Jag gråter för dej, Sura, och jag gråter för de som finns kvar och som kommer sakna dej på ett större sätt än jag. Du kommer alltid vara odödlig för mej. Vila lugnt.

exhausted

Tjena! Läget? Jo, bra! Själv? Jo, fan. Gött att det händer lite i livet liksom. Så pass? Aa, visst vettu.

Waaah! Vet ni hur roligt det är att sitta med i en producentbuss? Vet ni? Jag vet. Det är skitkul.
I dag hjälpte jag inte till lika mycket. Delvis för att det var en större sändning, där saker och ting är mer komplicerade och där det var typ fem gånger som många kameror som i tisdags, delvis för att min kontakt, Herr Roos, var tvungen att åka till Karlstad och sända Färjestad-Timrå istället, då producenten där blev magsjuk. Lyckligtvis gick det bra ändå.

Näh. Jag är helt slut. Shit. Återkommer nog i natt istället. Om jag inte somnar.

Puss!

tv-jobb

Klockan 15:00 är det dags för det här igen. But this time, it's much bigger.

I kväll spelar Frölunda-Södertälje och jag är med i Canal+-produktionen. Need I tell you that it's gonna be jättespännande? I think not.

Jag måste göra mej i ordning nu, så att jag är snygg om Herr Viklund comes along.

Vad ska ni göra i dag/i kväll?

Förresten så kom nyss lillebror hem. Han har varit och dragit ut en visdomstand. Inte så värst kaxig nu, vill jag lova. Min lilla downie...

la-la-la-la-la-la-la life is wonderful

 Fiiiiiiin.

Den här kvällen är en av de bästa i mitt liv. Mina drömmar om att bli sportjournalist har definitivt fått sej en skjuts framåt, I tell you.

I kväll fick jag vara med om att sitta i bussen och hjälpa till att producera Frölunda-HV71, som visades på Canal+ PPV. Jag var alldeles hänförd. Jag satt bara och log. Kom med inputs, försökte hjälpa till mer än jag var i vägen. Jag drack till och med kaffe! TVÅ KOPPAR! Vart är världen på väg? Haha. Jag hade en sån där bricka där det stod "TV-produktion" på. Kände mej så oerhört viktig, ska ni veta.

Som ni ser, så kan jag inte ens återge detta i en vettig skrift, så stort var det. Människorna jag jobbade med var supertrevliga och de tyckte att det var kul att ha en tjej med, för såna fanns det tydligen inte mycket av. Extra kul att jag kunde imponera med lite kunskap också, tror att de gillade det. Haha.

Nåväl. De gillade mej i alla fall tillräckligt mycket för att be mej vara med även på torsdag. Då är det riktig Canal+-sändning, dvs på huvudkanalen. Då ska jag vara där redan klockan 15 för att sätta igång. Jag längtar redan.

Förstår ni hur stort det här är?

(Största ögonblicket kan ändå ha varit när jag, i spelargången, gick en halvmeter bredvid Tobias Viklund. Då trodde jag att mitt hjärta skulle gå sönder. Gosh. Strax därefter gick Joel Lundqvist förbi och bara "Hallå!". "Hej!" sa jag och log. Producent Roos sa "Känner du honom?". "Ja, lite." sa jag, med illa dold förtjusning. Haha. Det var en bra kväll...)

Ja, just det. Matchen? Den vann Frölunda, med 7-3. Fullständigt överlägsna! Oh yeah.

shooting for the stars

Jamen nu, nu drar jag till Scandinavium för att lära mej att bli mediagubbe. Det blir nog fint, det. Jag är taggad, det är jag.

Vad ska ni göra i kväll, förutom att titta på Dating in the dark?

when you get a break you just take it

Alldeles nyss fick jag ett samtal som kan innebära mitt första riktiga steg in i mediavärlden.

I kväll, 17:15, ska jag befinna mej vid Scandinaviums grindar för att få lära mej hur kamerorna fungerar. Jag ska få lära mej att filma en hockeymatch. Eller, jag ska inte vara där hela matchen, men jag ska få lära mej grunderna. Jag ska få connecta. Äh, fan, jag kan inte ens formulera mej, jag är så galet excited! Wihooo! Så maffigt. Wawawawawa!!!

Aa, men då vet ni. Det är nästan bättre att jag får berätta mer i kväll, när det är färdigt.

Efter Dating in the dark då. Har ni läst om det? Det börjar ju i kväll, kl 20:00. Lär ju bli hur ball som helst. Ska ni se det?