"han är ju inte bög eller nåt, han är ju bara så jävla galen"

Sitter och tjötar lite med lillebror på facebook-chatten. Följande skrivs;

Det, mina vänner, är vardagshumor. Är ni några som inte förstår kanske? Kolla här;



Jag vet inte hur många gånger jag sett den här nu, men jag tröttnar aldrig.

det här med karaktär

Jag; "Jag beordrar mej själv att sova. Nu!"

Jag; "Jag förstår mej själv, men det är svårt när man fortfarande har puls som efter ett cooper-test."

Jag; "Men skärp till dej nu och lugna ner dej. Tönt."

Jag; "Jag vet. Du har rätt. Jag är faktiskt en tönt."

Jag; "Ja? Men vad är problemet då? Töntar sover faktiskt vid det här laget. Töntar somnar klockan 22 och vaknar 06:30."

Jag; "Ja. Jag borde lära mej det där nu. Men det är som om jag bara måste...."

Jag; "Måste vadå?"

Jag; "Äh. Inget...."

Jag; "Måste VADÅ?"

Jag; "Men inget. Det var inget. Sluta tjata."

Jag; "Ok, nu talar du om, annars slår jag fan in skallen på dej."

Jag; "Men ja!!! Ok. Det är som en drooooog! Måste se vad folk skriver om mej. Och så ser jag att allt är snällt, förutom någon på flasback som skrivit att jag är "too much teeth", men det visste jag ju redan i och med att jag ju är "lik" Therese Alshammar, men så sitter jag här och tänker att någon måste ju tycka illa om mej, men det är ingen som göööör det. Egenklien. Utan alla har bara fått se den jag är. Och de hatar inte den jag är. Det känns konstigt. Bra. Men konstigt. Konstigt. Men bra. Är du nöjd nu?"

Jag; "Ja. Jag är nöjd. Det krävdes ett jävla tv-program för att du skulle inse det. Tönt."

Jag; "Ja. Jag är en tönt. Jag förstår det. Håller med. Men en ganska snäll tönt. Och ganska söt också."

Jag; "Visst."

Jag; "Ok. Nu kan jag sova."

Jag; "Grattis. Klockan är ju bara kvart i tre."

Jag; "Kvart i tre? Sa du kvart i tre?"

Jag; "Ja?"

Jag; "Men då är det ju Survivor på TV4 snart. Måste kolla. Är. Fast."

Jag; "Jävla tönt."

Jag; "Ja. Jag vet."

hur gör man när man inte är elitidrottare längre?

Jag har spenderat dagen på Axessakuten för att försöka få hjälp med mitt knä, som är fullständigt kaputt. De var inte så fasligt mycket folk, så efter bara en dryg timme (som jag ändå hann somna under) fick jag komma fram för att anmäla mej. Trodde jag.

"Är du listad på den här vårdcentralen?" undrade kvinnan, som hette Marianne, i receptionen.
"Nej, jag är här akut." svarade jag.
"Jaha, men det här är ingen akutmottagning längre, det är bara en vårdcentral nu."
"Ehh, ok? Ja, man kan ju lätt tro att det är en akutmottagning, eftersom den heter AxessAKUTEN." säger jag, så icke-drygt jag bara kan, varpå Marianne börjar le. "Ja, du har rätt i att det är lite otydligt..."

Vi pratade igenom saken och hon undrade om jag ville lista mej hos dem istället, eller om jag ville gå till min egen vårdcentral i morgon samtidigt som den andra receptionisten på ett sjukt störigt sätt la sej i och ville visa att hon visste svaret på alla frågor innan frågorna ens var färdigställda. Jag blängde sönder henne och fortsatte min trevliga konversation med Marianne, som var ytterst hjälpsam.

Om jag ska vara ärlig så lär jag skita fullständigt i att besöka min egen vårdcentral i morgon. Det känns mer värt att lägga några hundralappar i mixern och bara köra, ta en alvedon och linda benet. För det är ungefär det råd jag kommer få på vårdcentralen. Sen kanske, kanske jag får en MR om tre månader. För det är ju så det går till i vården när man inte är elitidrottare. Helt absurdt.

konversation

Uppgiven airaM; "Så himla tråkigt att OS redan är slut..."
Förfärad mamma; "REDAN!!????"

Allting är ju subjektivt.

Fjuttbollssöndag

När jag var hemma för två veckor sen, ni vet när Jessi-Pessi hade sin födelsedagsfest, då sa jag till mamma att "Jag längtar till när jag bor här igen, då ska jag komma till er varje söndag och äta söndagsmiddag.".

Nu är det söndag. Jag bor här igen. Vi har ätit middag. Jag är mycket tillfreds.

Det är fotboll på tv och även om jag sällan kollar på fotboll när jag är själv, så sprids ett lugn i hela mej när fotbollen står på. Det är en trivsam stämning, det är skönt.

När vi kommer hem till morsan sen så ska jag lägga in bilder från i går. För bilder vill ni ju ha, visst?

04.51-05.41, onsdag den 18:e november

Klockan är lite över sex. Jag är vaken.

Det var känslosamt att komma fram i går. Det var tårar här och där och hårda kramar. Pappa hämtade mej vid centralen och hjälpte mej med mina tunga väskor. Tack. Jag och mamma hade kort tid på oss att kramas, för när jag kom fram till henne vid kvart i tolv så var det fem timmar kvar tills hon skulle kliva upp ur sängen och göra sej klar för ännu en avfärd till Sundsvall (där hon jobbar ett par dagar i veckan).
Pilla hår, killa rygg, hålla hand, klappa kind. Det blev inte många timmars sömn för mamma (ännu mindre för mej, men jag kan ju sova nu).

När det var dags för mamma att rulla ur sängen så stod jag redan upp och frågade henne vad hon ville ha till frukost. "Havregrynsgröt och ett ägg. Ett stort ägg.". Ja, för mamma har stora ägg i kylen. Två små, vita. Resten stora, bruna. Jag tog tre stora, bruna ägg och la dem i en kastrull och, ja, ni vet hur man kokar ägg. Vi pratade, skrattade lite, diskuterade sjukheten i drömmar. Jag fixade gröten medan mamma sminkade sej och när vi satt och åt (jag åt de två andra äggen) kommenterade jag hur mamma ser ut som en kines när hon har hunnit ta på kajalen, men inte mascaran. Mamma försökte lura mej med att hon tagit fel på datum och sa tafatt "Det är väl den 19:e i dag, va?". "Nej, det är den 18:e.". "Då har jag tagit fel på dag!" säger hon och försöker kväva ett skratta samtidigt som hon säger "Jag är inte bra på att luras.". Jag bara skakade på huvudet.

När vi hade ätit klart skulle hon sminka färdigt sej och hon sa samtidigt som hon plockade fram sin mascara "Jag köpte en jättedyr mascara...." och så drog hon ur borsten och visade den för mej och sa "...så var den av gummi.". Sen applicerade hon mascaran så lungt och med så slutna ögon att jag var tvungen att säga åt henne att inte somna.

Sen pratade vi lite till. Kramades. Skojade. Jag hjälpte henne öppna dörren för att hon hade väskor i händerna och jag påpekade snabbt "Hur skulle du gjort med det där om inte jag var här? Det är nog bra att jag är hemma.".

Och nu är hon borta. Men visst är det så.
Det är nog bra att jag är hemma.

Mensa, vi kommer nu.

Yao allihopa!
Det gick inte dåligt, inte bra, på jobbet i dag. Det var en sån där "njaaaa-kväll". Så kändes det. Men sju hundra spänn på knappt fyra timmar skulle inte vara "njaaaa" på så värst många andra jobb man får utan utbildning. Så jag kanske borde omvärdera mina värderingar. Så att säga.

Jag hade en liten konversation med min lillebror tidigare i dag. På facebook. Den var mycket givande och mamma meddelade oss att hon var mycket stolt. Jag förstår henne. Ni ska få se den briljanta konversationen här och nu.

Säg bra.