jag är i alla fall inte idol 2010

Den här dagen är lite upp och ner kan man säga. Den började med att jag svimmade (igen) i hallen och i fallet slog jag huvudet i byrån och som resultat av det pissade det blod från mitt bakhuvud. Bra start. Sen blev dagen bara sämre. Då kan ni väl räkna ut hur det gick på Idol?

Oh well. Nu är det gjort och jag har åter igen fått det bekräftat att jag inte är av Idol-material.

Men! Solen skiner och nu är jag hos Mowgli och ska strax kolla in reprisen av Dating in the Dark, för han har inte sett det än. Till programmet ska det drickas Brämhults apelsinjuice. Succé!

är du idol 2010?

Jag är ganska less på mej själv just nu. Inte för att jag gjort någonting jag ångrar och inte för att jag inte hade hur kul som helst i går och i natt, utan för att jag inte gjorde något i dag, som jag bestämt mej för, bara för att det, för stunden, var skönare att ligga kvar i sängen.

I går var jag och skulle söka till Idol. Jag stod och frös i tre timmar bara för att få veta att det var för mycket folk och att alla inte skulle få komma in. Istället skulle vi få komma tillbaka i dag, klockan tio. Det var jag fast besluten att göra. Det gjorde jag inte. Och nu är jag skitledsen över det. Så jävla, jävla korkat.

Som mamma just sa till mej, så är det som om jag struntar i allt annat om jag bara får ha det gött för stunden. Det stämmer. Och det är verkligen inget jag är stolt över.

Just exakt i detta nu fick jag ett sms från en av killarna jag snackade med när jag var där i går och han skrev att det nog inte är för sent att komma dit. Så nu åker jag fan.

Bye! Puss. Wish me luck.

Nu är det inte roligt längre

Nattens dröm;

Jag ville bli brandman. Jag visste inte hur. Så jag åkte ut till Kista (Kulsta???) Brandstation utanför Stockholm och jag ringde brandchefen. Märk väl viktigheten i att åka ut till brandstationen, sätta sej utanför och sen ringa. Istället för att gå in, liksom.
Jag sa att jag hade bestämt mej för att bli brandman, men jag visste inte hur jag skulle gå till väga. Jag sa att jag var elitidrottare och i god form och jag undrade om man inte kunde få vara med lite och se hur det går till. Brandchefen sa att jag skulle "tänka över det där lite, se om det var det jag verkligen ville". Jag svarade; "Skulle du någonsin sagt så där till en kille om han ringde?". I proved my point och han sa att han skulle ge mej en chans.

Som tack för det... Som tack för att jag skulle få en chans, så sjöng jag en liten sång för honom. Om jag inte minns helt fel så sjöng jag "Ja, må han leva". Sen la jag på.

Alldeles efteråt ringde min mobil. På displayen stod det "Andreas Carlsson". Varför jag hade hans nummer inlagt har jag ingen aning om, men jag höll på att skita i brallan, det förstår ni nog.

"Heeej."
"Hej Maria. Vad var det där?"
"Vaa?"
"Vi har sju dagar på oss, sju dagar kvar. Varför visar du det här först nu?"
"Jaha. Jaaa. Alltså, men orka. Jag sökte en gång för massa år sen, men man får ju inte sjunga för juryn ändå. Jag har alltid sagt att om jag bara får sjunga för juryn så är saken biff, det fick jag ju bevis för nu. Och på Push häromveckan så träffade jag ju dej och du verkade inte liksom vilja att jag skulle vara med." (Allt detta sades med en nypa stockholmska. Öh.)
"Var är du nu?"
"På parkeringen utanför."
Klick.

Och så var jag där, på den stora fotbollsplanen i grus som agerade parkering. Han kom emot mej, kort som fan var han. Brandchefen och hans polare följde efter. Och när Andreas kom fram till mej sträckte han fram handen och sa "Andreas" och så brände han av ett av sina patenterade leenden. Där dog jag.

Sen började vi leka. Vi skulle mäta vem av mej och Andreas som var längst, så vi stod rygg mot rygg. Jag vann, men tydligen var Andreas inte långt efter och han blev nöjd. Så ville ingen av oss sluta stå rygg mot rygg, för vi ville röra varandra. Så jag krokade i mina armar i hans och böjde mej framåt, ni vet så att han liksom låg på min rygg med fötterna upp i luften. Han började asgarva och jag släppte ner honom. Sen gjorde han likadant tillbaka. Sen höll vi på så ett tag.

Sen. Sen ringde min mobil. På riktigt alltså. Så jag vaknade. Vem det var? Mamma. "Jag ville bara se till så du vaknade och kunde ta hand om tvätten.".

SÅÅÅ mycket bättre än att drömma om Andreas Carlsson. Så. Mycket. Bättre.

This is my theme

Kvällens outfit är på. Nu saknas frisyr och smink.

Jag är bäst. Emma är också bäst. Och lite Erik också. Idol-Erik alltså.

Hasta la vista. Eller nåt.

Kändiskåt? Jag? Icke

Jag skakade hand med Andreas Carlsson i går. Och Daniel Da Silva. Och fick en puss på kinden av Anders Bagge. Och nuddade tre av fyra från Westlife. Ändå hörde jag nog till de minst kändiskåta på stället. Men läste ni vem jag skakade hand med? Såg ni? A n d r e a s  C a r l s s o n . . . Nedkissningsheten i det liksom. Så värst trevlig var han dock inte. Inte otrevlig, men inte trevlig heller. Det var däremot Da Silva och Bagge. Ödmjuka och fina.

I alla fall. Till något helt annat. Jag kunde ju inte börja jobba på Mackan i dag, för handbolls-VM började ju denna dag. Och det hade jag totalmissat under min euforiska nostalgistund på Mackan i går. Så jag fick skjuta upp starten till på tisdag. Ja, alltså, nu handlade det ju inte om att jag ville "ligga hemma och slappa och kolla på handboll" utan jag har ju åtaganden att respektera. Även om jag inte får massa betalt av AOH, så ser jag det ändå lite som ett yrke. Och i dag har jag gjort ett bra jobb. Gå in här och här och här - i tur och ordning. Om ni vill läsa alltså.

Make room!

Jag gick till ICA Steens för att inhandla lite nyttigheter och, ja, onyttigheter. Tänkte att jag skulle ha nåt att gotta mej med till kvällens Idol. (Och ja, jag tittar mest för att se honom, inte de som sjunger..)
Efter en del inspiration av AWF så köpte jag med mej tomtegröt hem. Och nu har jag ätit den. Och det var jättegott.

Men hur fan ska jag få plats med alla chips nu?

Jag lär väl kunna utnyttja min blogg som kontaktannons, visst?

Och. Ja. Visst ja. Apropå det här. Andreas Carlsson är ju med i programmet. Idoljury-Andreas, alltså.
Om ni minns det så var jag ju iväg först till Stockholm och sen Göteborg i helgen som gick och för att ta mej dit åkte jag naturligtvis tåg. På tågen finns SJ's egna tidning - Kupé - och i den var det en intervju med Andreas. Jag har alltid gillat Andreas, men efter den här intervjun...

Jag blev helt betagen. Jag typ älskar honom. (Förra veckan älskade jag Martin Stenmarck, men det var då det.). Han är så jädrans snygg, speciellt när han skrattar.

Jag pratade med mamma om det här och sa "Åhh, jag bara måste få honom, jag vet bara inte hur jag ska träffa honom? Hur? Hur!!?" (Ja, precis på samma sätt som jag sa om Hugh Grant när jag var yngre.).
Mammas svar? "Öhh. Sök till Idol, kanske?".
Ja, just det ja.

Men i alla fall. Andreas. Om du läser det här, så är följande meddelande till dej;

"Singel, 24 år (ahh, lammkött?), lång och rätt snygg om jag får säga det själv, kan ärligt talat ge upp mina klackar om du tycker att det är jobbigt att jag är för lång (fast det tror jag inte, du verkar så självsäker). Jag tror att jag har humor, men det vete 17 egentligen, det kanske bara är jag själv som tycker det. Jag älskar så klart musik och jag kan sjunga litegranna, men inte lika bra som du. Kanske kan vi ändå spela in en duett ihop? Du har väl lite kontakter, kan jag tänka mej.
Äh, riktigt svårt att försöka beskriva mej i text så här. Jag är bättre live. Skriv en kommentar eller släng iväg ett mail så styr vi upp nåt."

Håll tummarna nu, gott folk. Kan behövas.