det här med krav

Det är en intressant känsla jag har i kroppen nu. Det är nämligen så att vi stod bara still i Örebro i 30 minuter. Vanligtvis hade det känts länge, men i jämförelse så är ju 30 minuter rätt lugnt. I övrigt har vi rullat på bra, är strax i Laxå. Strax, brax, lax.

I alla fall.

Känslan jag har är stolthet. Jag känner mej stolt över SJ för att de gör sitt jobb. Att det går bra. Att de är duktiga, som ser till att vi rullar. Transporterar oss. Ja, gör sitt jobb, alltså.

Vi är 4,5 timme försenade.

Jag är stolt.

jag längtar efter snön

16:09

Det är det klockslag då mitt tåg hem i dag skulle gå.

19:49

Det är det klockslag då tåget i verkligheten lämnade Västerås.

21:00

Det är det klockslag då vi får beskedet att vi blir stående i Örebro (av alla ställen, ödets fuckin' ironi) på obestämd tid eftersom de skottar bort snö i Hallsberg.

06:00

Det är det klockslag då jag ska vara klarvaken i morgon bitti för att se Sverige klämma finnar i OS-hockeyn.

08:15

Det är det klockslag då jag ska befinna mej på Sahlgrenskas Universitetssjukhus för att få ett radioaktivt spårämne insprutat i kroppen.

11:45

Det är det klockslag då jag igen ska befinna mej på SU. för att då göra en isotopundersökning på mitt ben. Det stressfrakturerade benet, alltså.

Jag undrar, jag. Om något av det där ska bli av. Med tanke på det här.

den här veckan kan stoppa upp sej själv i röven

Nä. Matchen inställd. Igen. Förstås. Snön, den vitförklädda skiten från helveteshimlen, ställer till det så pass att bussen inte kan rulla uppåt i landet och jag måste ta mej hem på egen hand i morgon. Lättare sagt än gjort då det typ inte går några tåg över huvud taget. Så förmodligen blir det Swebus för mej.

Tåg och bussar är inte det enda som krånglar nu. Även Spotify har drabbats av snökaoset och vägrar, bara vägrar(!!!), leverera musik till mina festlängtande öron. Istället får jag lyssna till Måns-Mannen när han pratar med sej själv samtidigt som han spelar Dragon Age på Playstation. Det är i och för sej underhållning som heter duga, det också. Plus moms, typ.

Nu är det Anja-dags. Men i dag kör hon nog ur. Skulle jag tro.

game on

Runt klockan tio i morse vaknade jag... till fågelkvitter. Jag undrade om jag drömde, om jag hade hamnat i Thailand, om det helt plötsligt var sommar igen, eller i alla fall vår. Men det var inte så. Det var väl bara nån fågel som inte fattat att vi är i helvetet. Och att helvetet frusit till is.

Snön är så mysig. När man är inomhus. Inte när man är ute. Inte när alla bussar och spårvagnar är sena. Inte när spårvagnar står här och var längs med spåren som tomma skal, utrymda eftersom de inte fungerar längre. Inte när en tågresa som normalt ska ta knappa tre timmar tar sex timmar. Inte när tåg med fina personer på är så sena att man inte ens hinner ses innan man måste åka till samlingen. Inte då. Nej, inte alls då.

Men, så här är det. GLVP. Gilla läget, var positiv. För i kväll är det match och det är den matchen som ska ha allt fokus nu. Det där fina får jag ta senare. Så från och med nu är det gameday only. Focus, focus, focus. Sävehof alltså. Inte längre oslagbara. Vi ska ge allt. Allt.

Och så här fint är det i dag. Inga konstigheter. Ehh.

what the *uck is my problem?

Halv två var jag hemma i natt. Efter väntan på en iskall perrong, sex timmars tågfärd på ett iskallt tåg och sen taxiresa med landets gulligaste(?) taxichaffis.

Jag bestämde mej under vägen hem att jag inte skulle ställa klockan, utan att jag skulle sova tills jag vaknade i dag. Vet ni när jag vaknade? Tio i tio. 09:50. Vad fan, liksom? Jag somnade typ nån gång efter två. Ska det vara så jädra svårt att sova till ett? Jag har väl vant mej efter de hektiska dagarna i Stockholm.

Jaha. Vad ska man göra i dag då?

status

Stillastående i fakkin Vingåker, mitt ute in the middle of nowhere. Det tog oss ungefär tre timmar att komma hit. Normalt tar det drygt en liten timme. Lägg därtill de 90 minuter som vi redan var sena när vi startade, så fattar ni att mitt humör - det är på topp. Verkligen på topp. Lägg därtill att jag fajtades med mamma på telefon för att hon tog det personligt att jag hatade SJ, så fattar ni att jag är skiiiitglad nu. Skiiiitglad.

Fortsätter vi i den här takten är jag hemma om... sju timmar?

Men det är ju ändå tur att personalen på SJ talar om för oss i högtalarna att de "gör sitt bästa för att fixa till felet med växlarna, men att vi får roa oss så gott vi kan så länge".

Lätt för dem att säga. De får ju betalt för skiten. Vi? Vi får betala.

(Fast bortom SJ är jag skitglad, bara så ni vet. Förutom att vi förlorade mot Kärra i dag, med två bollar. Det suger. Hårt, hårt, hårt.)

hörde ni att jag är förbannad?

Nånstans där det däremot inte gick fort var på Stockholms Central. Där fick jag vänta på mitt tåg i nästan 1,5 timme. I vrålkyla. Varför jag inte gick in i värmen? Befogad fråga, faktiskt. Kanske för att det såg ut så här, jag vet inte... Sanslöst, pissdåliga SJ. Skaffa ett nytt jobb, eller jag vet inte?

Och nu står vi stilla varannan minut eftersom långsammare tåg ligger före oss. Direkttåg? Inte direkt, nä.

there is a first time for everything, yes?

Nu sitter jag på tåget, bakåtvänd. Naturligtvis. Därför ska jag försöka skriva så fort jag bara kan, innan jag blir åksjuk. Är på väg mot Stockholm nu och skriver jag inget mer innan jag är framme 10:45 är detta det sista ni får "höra" av mej tills på fredag.

Jag har väl sovit gissningsvis 2,5 timme. Det var totalt ömöjligt att somna i natt. Gick och la mej strax efter tolv. Nånstans kring kvart över tre-halv fyra kom flodhästen som delar ut tidningar i vårt hus och då var jag, om inte tidigare, så åtminstone när hon kom, fullständigt klarvaken. Det är som om hon anstränger sej för att låta så mycket som möjligt. Sanslöst.

Ändå kunde jag hoppa upp ur sängen med enkelhet när klockan ringde klockan tio i sex. Detta trots att jag drömde att jag var i Thailand med en av de snyggaste killarna jag vet för tillfället. Vad fan, liksom? Vem har sagt att jag vill drömma sånt där? Kan ju få för mej saker, för bövelen... Mot alla odds hade jag sen en riktig kvalitetsmorgon med min fina mamma. Vi brukar väl egentligen bara kunna fräsa och spotta eld på varandra på morgnarna, men icke denna morgon.

Glädjande nog har jag dessutom i startat dagen med Mensvärken från Helvetet. Två Alvedon har hjälpt, i det stora hela, ingenting. Fantastiskt. Men vem bryr sej? Jag ska ha det så jävla roligt nu.

Oh well. Bloggen ska inte vara död ändå. Ni får se.

Puss.

Jag lär väl kunna utnyttja min blogg som kontaktannons, visst?

Och. Ja. Visst ja. Apropå det här. Andreas Carlsson är ju med i programmet. Idoljury-Andreas, alltså.
Om ni minns det så var jag ju iväg först till Stockholm och sen Göteborg i helgen som gick och för att ta mej dit åkte jag naturligtvis tåg. På tågen finns SJ's egna tidning - Kupé - och i den var det en intervju med Andreas. Jag har alltid gillat Andreas, men efter den här intervjun...

Jag blev helt betagen. Jag typ älskar honom. (Förra veckan älskade jag Martin Stenmarck, men det var då det.). Han är så jädrans snygg, speciellt när han skrattar.

Jag pratade med mamma om det här och sa "Åhh, jag bara måste få honom, jag vet bara inte hur jag ska träffa honom? Hur? Hur!!?" (Ja, precis på samma sätt som jag sa om Hugh Grant när jag var yngre.).
Mammas svar? "Öhh. Sök till Idol, kanske?".
Ja, just det ja.

Men i alla fall. Andreas. Om du läser det här, så är följande meddelande till dej;

"Singel, 24 år (ahh, lammkött?), lång och rätt snygg om jag får säga det själv, kan ärligt talat ge upp mina klackar om du tycker att det är jobbigt att jag är för lång (fast det tror jag inte, du verkar så självsäker). Jag tror att jag har humor, men det vete 17 egentligen, det kanske bara är jag själv som tycker det. Jag älskar så klart musik och jag kan sjunga litegranna, men inte lika bra som du. Kanske kan vi ändå spela in en duett ihop? Du har väl lite kontakter, kan jag tänka mej.
Äh, riktigt svårt att försöka beskriva mej i text så här. Jag är bättre live. Skriv en kommentar eller släng iväg ett mail så styr vi upp nåt."

Håll tummarna nu, gott folk. Kan behövas.