pappa och jag

Så oerhört trött.

Bussresan bjöd inte på mycket sömn och när jag väl sov, så sov jag inte ändå, om ni förstår vad jag menar. Väl framme i Götet överlade jag med mej själv en stund om jag skulle lägga mej och sova på Nils Ericsson Terminalen, för jag trodde inte att mina ben skulle bära mej därifrån. Men istället gick jag och hälsade på Jessi-Pessi på hennes jobb (pusspuss), sen vidare till Slimfood för att kasta i mej en underbar tallrik med sushi. Sen åkte jag hem. Jag satt med datorn en stund och sen tvärdäckade jag. Och nu är jag inte det minsta piggare.

Men nu är det dags för mej att rycka upp mej och göra mej klar, för jag ska till Scandinavium och gå på Frölunda-Timrå med min käre far. Vi ska hedra Sura. Det är den största anledningen till att vi går dit. Och jag hoppas, jag verkligen hoppas, att killarna använder varje nerv, varje millimeter, kämpar till sista jävla svettdroppen i kväll, om inte för publikens, så för Suras skull.

även de största ska dö någon gång

Nummer 14. Legenden. En riktig Frölunda-själ. Ronald "Sura-Pelle" Pettersson dog i lördags, 74 år gammal.

När jag såg pappas statusrad på facebook, så kopplade jag först inte. Jag kunde inte ta in det. Att Sura, som jag stod och skojade med i baren på Scandinavium så sent som i slutet på november, inte är med oss längre. Han, som alltid varit så skojfrisk och levnadsglad. Ung i sinnet. Hur kan han vara död? Nej, det går inte att förstå.

Jag är naturligtvis för ung för att ha sett honom spela, men jag hann träffa Sura-Pelle många, många gånger i samband med Frölundas matcher på Scandinavium och även i Oldtimers-sammanhang med pappa och jag fick lära känna en människa, inte bara en hockeyspelare. Ronald var alltid lika go och kramade mej alltid hjärtligt när vi sågs. Han pratade med mej och om mej, på ett sätt som visade att han var genuint intresserad av hur det gick för mej i handbollen och övriga livet. En beundransvärd och fin människa, helt enkelt. En människa som brydde sej om andra.

När jag ser bilderna på honom, så ser jag bara all glädje han ständigt delade med sej av och min förhoppning är att han hamnat bland alla de andra stora hjältar som lämnat oss och att han är redo att hoppa in på den evligt blanka isen där uppe nånstans och ge allt han har, precis som han gjorde under sin för korta tid här på jorden. Men det känns inte rätt. Det känns långt ifrån rätt. Han borde haft lång tid kvar.

Med 252 matcher för Tre Kronor och 99 mål i samma lag, så är han en av de största vi någonsin haft, även om de flesta i min ålder är för unga för att minnas honom. SM-guld för Södertälje och Frölunda, samt VM-guld och förbundskaptensjobb för såväl Sverige och Norge är lite av vad han hann med under några fina år i mitten på vårt förra decennium.

På tisdag hoppas jag att alla som kan sluter upp i Scandinavium, för att hylla Sura-Pelle innan matchstart mot Timrå. Han är värd det. Han är värd allt det och lite till.


Jag gråter för dej, Sura, och jag gråter för de som finns kvar och som kommer sakna dej på ett större sätt än jag. Du kommer alltid vara odödlig för mej. Vila lugnt.

att sova i ett badkar

Jag måste ju berätta det helt sinnessjuka som jag drömde förut när jag gjorde en Jakobovic och sov i badkare,t emellan mina två sjukhusbesök. Varför jag sov i badkaret? För att jag frös pattarna av mej, that's why. I alla fall...

Förutom att jag drömde att jag försov mej och missade återbesöket på sjukhuset, så drömde jag nämligen att jag var hos min vän Roland och att jag när jag var där upptäckte vissa "biverkningar" från det radioaktiva spårämne jag fått insprutat i kroppen. Biverkningar i form av att jag fick utslag och blåsor på hela överarmen. I form av... Wait for it! Kaffebönor. Kaffe. Bönor. Hudfärgade.

Mycket obehagligt, som ni nog förstår?

Efter ett kort tag började bönorna smälta och det fräste liksom till i huden. Kändes lite småjobbigt, kan jag ju tillägga. Lite som att jag kanske, kanske var lite nojjig över det här med att kanske vakna upp som Stålmannen. Eller Super Maria Bros. Vore kanske rätt coolt, iofs...

Men nä. Mest obehagligt.

Nu vet ni det!