fan

Fans, jävla, skit. Honken kunde naturligtvis inte alls passa på att hålla nollan. Fy fan, alltså. Fan.

Sa jag fan?

"vi ses"

Jag har varit på ett nästan äckligt bra humör det senaste - trots sjukdom. Efter det här, så har livet känts som en befrielse igen, som att jag, trots all skit som tyvärr fortfarande finns där, känner en jävla massa hopp till motsats mot den vanliga hopplösheten som varit min bästa vän i många år.

När man är på äckligt bra humör har man en äckligt bra utstrålning och den utstrålningen drar till sej människor. Det är roligt. För då lär man känna såna man kanske inte hade lärt känna om man varit sitt deppiga, vanliga själv. Och det är, som sagt, roligt.

Så har det varit för mej nu. I ett par veckor. Skitroligt.

Så kom söndagen... Och Frölunda förlorade. Och mamma är inte här. Ingen är här... Och mjölken är nästan slut. Och godiset med. Och jag får se på Johan Falk ensam.

Söndagar och jag kommer aldrig bli bästa vänner. Aldrig.

det är ju så det är

Jag tycker att det är kul att Alfie (ja, Daniel Alfredsson i Tre Kronor, för er som inte vet) visar lite känslor i intervjun med Max Grindal här (och här) när Grindal frågar Alfie om det är ett fiasko, efter förlusten mot Slovakien i OS-kvarten, men

1. De där känslorna kanske han och de övriga borde visat på plan istället och
2. Det är ett fiasko.

utan överdrift - ett redigt jävla fiasko

Nej. Jag orkar inte med det här. Börjar grina nu.

Vilken jävla depp.

14 skott. Fyra mål. Var är guld-Henke när vi behöver honom? Han kanske bara kan klandras för ett av målen, men Henke är inte Henke om han inte tar sånt han inte borde.

Kul start på dagen. Jag går och lägger mej nu.

alla från norge är dopade

Och alla från Sverige har otur.

Inte kul. Inte kul.

you can't bring me up even if you try

Jag sa ju det. Jag hatar den här jävla skitdagen. Jag är helt övertygad om att det är Alla Hjärtans Dags fel att vi förlorade mot Spårvägen i dag, med 21-25. Jag är övertygad, det spelar ingen roll vad ni säger.

Jag hatar den här dagen. Ingen har någonsin gett mej skäl att göra något annat och inte heller i dag blev det så.

Jag önskar att jag kunde sälja mitt liv på loppis. För en femma, typ.

jag lever ju

...mår bra och allt sånt där. "faaaaaaaaaaan"-et i går berodde förstås på att vi var rötnare än rötnast mot Sävehof och att jag var sämst av oss alla. Sävehof var riktigt bra dessutom, så pinsamheten var av det större måttet.

Men annars är saker och ting bättre än de varit på länge. Och därför finns det inte riktigt utrymme för det här med bloggen. Inte förrän på lördag, eller kanske på söndag.

Jag kanske kilar förbi och säger hej, men inte så mycket mer. Men, som sagt - mår bra, bättre än på länge, allt sånt där.

Puss.

status

Stillastående i fakkin Vingåker, mitt ute in the middle of nowhere. Det tog oss ungefär tre timmar att komma hit. Normalt tar det drygt en liten timme. Lägg därtill de 90 minuter som vi redan var sena när vi startade, så fattar ni att mitt humör - det är på topp. Verkligen på topp. Lägg därtill att jag fajtades med mamma på telefon för att hon tog det personligt att jag hatade SJ, så fattar ni att jag är skiiiitglad nu. Skiiiitglad.

Fortsätter vi i den här takten är jag hemma om... sju timmar?

Men det är ju ändå tur att personalen på SJ talar om för oss i högtalarna att de "gör sitt bästa för att fixa till felet med växlarna, men att vi får roa oss så gott vi kan så länge".

Lätt för dem att säga. De får ju betalt för skiten. Vi? Vi får betala.

(Fast bortom SJ är jag skitglad, bara så ni vet. Förutom att vi förlorade mot Kärra i dag, med två bollar. Det suger. Hårt, hårt, hårt.)

closer and closer, we get

Najsh!! Vi förlorade mot Eslöv, med 23-31. Men vet ni vad? Åtta måls skillnad speglar verkligen inte matchen. 14-12 till Eslöv i paus och 21-18 med kvarten kvar. Men sen blev det lite för jobbigt. Det var synd, för vi var värda ett bättre resultat. Det här var definitivt ett fall framåt.

Och ni har hört det förut - jag är så sanslöst impad av mina lagkamrater. Fatta att vi startade matchen med fyra 92:or, dvs förstaårsjuniorer. Sen en 90:a, en 89:a och en 87:a. Framtidslag, ja.

Nu åker vi buss igen. Känns som det var längesen jag gjorde det nu...

I'll get by with a little help from my friends

Jag har två känslor efter den här matchen, som slutade 26-36 till slut.

1. Å ena sidan är jag, åter igen, imponerad av mina unga lagkamrater som gör det så bra långa stunder av matchen. 17-åriga tjejer som spelar i elitserien och gör det riktigt bra. Jag fick rysningar under matchen. Och vi hängde ju bra med i ca 40 minuter, vi hämtade upp pausställningen 15-18 till 18-18 direkt i andra halvlek. Hur bra som helst.
2. Å andra sidan är jag så besviken att jag bara vill ta bort mej själv. Jag är 24 år gammal och meningen är att jag ska tillföra lite rutin bland de här 17-åringarna. Istället är det jag som spelar som en 17-åring. Jag vet med mej att jag inte är i närheten av fulltränad och att de tekniska felen är en direkt följd av det, men ändå är det som att jag skäms för min insats. Jag borde kunna göra det bättre. Oavsett hur bra eller dåligt tränad jag är.

Nåja. Skuru blev nog lite förvånade över hur bra vi stretade emot, men i slutändan vinner de på det de oftast vinner på - sina kontringar. Tydligen tillkom tolv av deras mål på att de tryckte direkt efter att vi själva gjort mål och det är naturligtvis för dåligt av oss. Vi hinner inte vara glad för målen vi gör, utan måste vara på tårna på en gång. I uppställt spel har vi bra koll på Skuru-spelarna, men de är individuellt skickliga och sätter de flesta lägena de får. Det gör tyvärr inte vi i andra halvlek.

Men. Naturligtvis. Skuru är väl kanske inte laget vi "ska" slå. Känns surt bara när man är med i matchen så pass länge.

Förresten, 1. Vår målis, Lovisa Nordlund, är min nya idol. 2. Det finns många meningar man inte vill höra efter en tiomåls-förlust, men "I morgon har vi beep-test" var väl ungefär det mest knäckande jag varit med om under min snart 18 år långa handbollskarriär.

Men va fan. Bara att köra, visst?