jag har slagit mej fri

De senaste dagarna har varit ganska omtumlande för mej och jag har lärt mej väldigt mycket om mej själv.

Jag har lärt mej att jag inte måste ha någon annan för att vara hel, utan jag är ju perfectly fine on my own. Jag har ju alltid velat vara två. Alltid. Alltid trott att någon del av mej saknas. Men jag känner inte så längre. För första gången i mitt liv, bortsett från månaderna precis efter uppbrottet från Ivve, så känner jag att jag inte vill ha någon pojkvän. Jag vill inte behöva bry mej om någon annan.

Det här har jag sagt tidigare, men jag har aldrig menat det. Inte på riktigt. Jag har sagt det för att jag tror att det leder till att killarna vill ha en, för de vill ju alltid ha det de inte kan få. Men jag menar det denna gången. För första gången. Jag ser så mycket fram emot att få åka till Norge och leva mitt liv. Där jag bara behöver bry mej om mej och ingen annan. Göra det för min skull.

Maria för något år sen, eller bara för några månader sen, hade släppt precis alla planer om hon träffat en kille som kanske, kanske(!), vill ha henne. Hon hade grusat sina planer. För kärlekens skull. Men det blir inget mer sånt där nu. Nu ska Maria vara en nöjd, nej, inte bara nöjd utan förbannat lycklig, singel. Bekymmersfri. Killar finns där alltid ändå. Man måste ju inte vara ihop för att mysa ibland. Det är ju så, det vet ni också.

Jag närmar mej fortfarande 25 och jag vill fortfarande att "livet ska börja", men jag tänker inte gå och vänta på att någonting händer som rycker mina fötter från jordens yta, utan jag sätter igång det själv nu. Inte på det sättet jag trodde, inte ens i närheten. Jag har slagit mej fri.

Jag tror fortfarande på kärleken. Men den äger inte mej längre.

Jag har slagit mej fri.