hur gör man när man inte är elitidrottare längre?

Jag har spenderat dagen på Axessakuten för att försöka få hjälp med mitt knä, som är fullständigt kaputt. De var inte så fasligt mycket folk, så efter bara en dryg timme (som jag ändå hann somna under) fick jag komma fram för att anmäla mej. Trodde jag.

"Är du listad på den här vårdcentralen?" undrade kvinnan, som hette Marianne, i receptionen.
"Nej, jag är här akut." svarade jag.
"Jaha, men det här är ingen akutmottagning längre, det är bara en vårdcentral nu."
"Ehh, ok? Ja, man kan ju lätt tro att det är en akutmottagning, eftersom den heter AxessAKUTEN." säger jag, så icke-drygt jag bara kan, varpå Marianne börjar le. "Ja, du har rätt i att det är lite otydligt..."

Vi pratade igenom saken och hon undrade om jag ville lista mej hos dem istället, eller om jag ville gå till min egen vårdcentral i morgon samtidigt som den andra receptionisten på ett sjukt störigt sätt la sej i och ville visa att hon visste svaret på alla frågor innan frågorna ens var färdigställda. Jag blängde sönder henne och fortsatte min trevliga konversation med Marianne, som var ytterst hjälpsam.

Om jag ska vara ärlig så lär jag skita fullständigt i att besöka min egen vårdcentral i morgon. Det känns mer värt att lägga några hundralappar i mixern och bara köra, ta en alvedon och linda benet. För det är ungefär det råd jag kommer få på vårdcentralen. Sen kanske, kanske jag får en MR om tre månader. För det är ju så det går till i vården när man inte är elitidrottare. Helt absurdt.

skulle ni hjälpa någon att dö?

Har ni läst i Aftonbladet om kvinnan som är fullständigt förlamad och inte ens kan andas själv? Hon vill dö. Hon vill att de ska stänga av alla livsuppehållande maskiner. Och jag kan inte annat än att tycka att det är precis vad som borde göras. De borde följa hennes önskan.

Att det finns människor som tycker annorlunda är skrämmande för mej. Människor som tycker att det kvinnan befinner sej i är ett liv. Det är inte ett liv. Inte för henne. Hon är bara ett skal av den människan hon var, enligt henne själv alltså. Att någon annan ska bestämma ifall om måste fortsätta vara fången i sin egen obrukbara kropp känns, för mej, helt absurt och fullständigt, fullständigt omänskligt. Hade hon kunnat hade hon förmodligen tagit livet av sej på egen hand. Nu kan hon inte det, hon vill ha hjälp. Att neka henne det är som att förbjuda självmord. Och vad vet jag, det kanske är olagligt med självmord, men vad fan ska man göra åt saken?

Jag hoppas verkligen att ett vettigt beslut tas i den här frågan och att kvinnan får det värdiga slut hon önskar och är värd. Det slut alla människor är värda. Jag lider verkligen med henne och hennes anhöriga, för när man kommit dit att det inte längre finns något hopp, när ingen annan utväg finns, när allt lidande känns omöjligt att ta sej förbi - då har det gått långt. Så. Jag hoppas. Och om beslutet inte går hennes väg hoppas jag att någon tar saken i egna händer och beviljar hennes önskan ändå.

Hur ser ni på aktiv dödshjälp?

att sova i ett badkar

Jag måste ju berätta det helt sinnessjuka som jag drömde förut när jag gjorde en Jakobovic och sov i badkare,t emellan mina två sjukhusbesök. Varför jag sov i badkaret? För att jag frös pattarna av mej, that's why. I alla fall...

Förutom att jag drömde att jag försov mej och missade återbesöket på sjukhuset, så drömde jag nämligen att jag var hos min vän Roland och att jag när jag var där upptäckte vissa "biverkningar" från det radioaktiva spårämne jag fått insprutat i kroppen. Biverkningar i form av att jag fick utslag och blåsor på hela överarmen. I form av... Wait for it! Kaffebönor. Kaffe. Bönor. Hudfärgade.

Mycket obehagligt, som ni nog förstår?

Efter ett kort tag började bönorna smälta och det fräste liksom till i huden. Kändes lite småjobbigt, kan jag ju tillägga. Lite som att jag kanske, kanske var lite nojjig över det här med att kanske vakna upp som Stålmannen. Eller Super Maria Bros. Vore kanske rätt coolt, iofs...

Men nä. Mest obehagligt.

Nu vet ni det!