hur gör man när man inte är elitidrottare längre?

Jag har spenderat dagen på Axessakuten för att försöka få hjälp med mitt knä, som är fullständigt kaputt. De var inte så fasligt mycket folk, så efter bara en dryg timme (som jag ändå hann somna under) fick jag komma fram för att anmäla mej. Trodde jag.

"Är du listad på den här vårdcentralen?" undrade kvinnan, som hette Marianne, i receptionen.
"Nej, jag är här akut." svarade jag.
"Jaha, men det här är ingen akutmottagning längre, det är bara en vårdcentral nu."
"Ehh, ok? Ja, man kan ju lätt tro att det är en akutmottagning, eftersom den heter AxessAKUTEN." säger jag, så icke-drygt jag bara kan, varpå Marianne börjar le. "Ja, du har rätt i att det är lite otydligt..."

Vi pratade igenom saken och hon undrade om jag ville lista mej hos dem istället, eller om jag ville gå till min egen vårdcentral i morgon samtidigt som den andra receptionisten på ett sjukt störigt sätt la sej i och ville visa att hon visste svaret på alla frågor innan frågorna ens var färdigställda. Jag blängde sönder henne och fortsatte min trevliga konversation med Marianne, som var ytterst hjälpsam.

Om jag ska vara ärlig så lär jag skita fullständigt i att besöka min egen vårdcentral i morgon. Det känns mer värt att lägga några hundralappar i mixern och bara köra, ta en alvedon och linda benet. För det är ungefär det råd jag kommer få på vårdcentralen. Sen kanske, kanske jag får en MR om tre månader. För det är ju så det går till i vården när man inte är elitidrottare. Helt absurdt.