att gråta eller inte gråta - det är frågan

Kvällen och början på natten präglades av seriöst, mycket seriöst snack med en vän som jag inte tidigare betraktat som en vän, utan mer som en bekant. Nu får jag nog lov att betrakta honom som vän, dock.

Så här i efterhand reagerar jag på att jag, trots att vi pratade om väldigt känsliga ämnen, inte grät någonting. Jag som gråter jämt. Lätt och jämt. Och nu slår det mej att jag inte ens minns när jag grät senast.

Positivt, kanske. För det betyder väl, i stora drag, att jag är gladare nu än tidigare. Men någonstans kan jag inte låta bli att känna att det är för att jag slutat bry mej, att jag är avtrubbad. Och det, mina kära vänner, är inte något jag direkt eftersträvar. Jag vet att jag, i mina svaga stunder, skrivit att jag vill bli mer kall och inte känna så sablarns mycket hela tiden, men jag har också tagit tillbaka det varje gång. Jag vill ju känna, det är det som får mej att känna att jag lever.

Men det verkar som att det går åt det hållet ändå, oavsett om jag vill eller inte. Det är som om ingen är värd mina tårar längre. Och det kanske är så.

Oh well. Preliminärt så lär jag ju gråta på tisdag kväll i alla fall, om Frölunda inte vinner den sjunde och avgörande kvartsfinalen mot Linköping. Då blir det gråt-cirkus här hemma. Men förhoppningsvis slipper vi det.

Egenklien (den var för dej, Vikto) borde jag väl kanske gråta floder över det faktum att jag nu inte bara läser Kissies och Dessies bloggar utan även Paows och DennisMs samt nån skvallerblogg som heter FalskSanning. Där har vi en tragedi i dess mörkaste form. Vad är det som håller på och hända med mej? Lägg in mej på bloggrehab, jag ber er.

God natt.

hej bullen

Ingen feber i dag! Yippie-kay-yaaay! Nu har jag visserligen inte klivit upp ur sängen än, kanske får jag ett värmeslag då, som jag fick i går. Men jag hoppas och tror inte det.

Däremot mår jag dåligt på annat sätt. Känner mej smutsig. Äcklig.

Under en tid har jag haft en obsession. Nånting jag inte är stolt över. Som jag vill sluta med, för det är inte försvarbart. Ungefär som att peta i näsan och äta upp skatterna man hittar. Vet ni vad det är för obsession jag har? I'll tell you. Jag läser Kissies blogg.

*paus för reaktion*

(Bild lånad från kissies.se)

Ok. Tidigare kikade jag in där då och då, men nu är jag besatt. Människan har skaffat tuttar som är större än Lysekil. Läppar som är större än Höör. Och hon har ett ego som är större än hela mellansverige. Det är så förbannat tragiskt underhållande, så jag kan inte låta bli. Sen uppdaterar hon ju heeeela tiden. Så det finns alltid nåt nytt att läsa.

Men.

Det är ändå överkomligt. Det är många som läser Kissies blogg för att de inte kan låta bli. Det är sjukt, jag vet, men överkomligt.

Vad som inte är ok är det jag gjorde i går. Och alldeles nyss. Då staplade jag på förvirrat sinne in på Dessies blogg. Dessie. Den 15-åriga, förvirrade, lilla tösen, som tror att hon är Kissie. Det, mina vänner, är inte överkomligt. Jag funderar på att amputera den del av min hjärna där minnet lagras.

Nä. Det här är mer än jag kan hantera. Något drastiskt måste ske nu.

Kära Bullen, vad är det för fel på mej?

Sveriges största bloggerska

Jag har en liten fetisch som jag utövar ibland. Eller lite mer som en tvångsgrej, kanske. Det är så att ibland klickar jag mej in hos Kissie. Ja, ni vet de där två läpparna med en blond bimbo attached? Mm, hon.

Det finns så mycket att skriva om den där tjejen att det liksom inte går egentligen, för vart ska man egentligen börja? Hon kallar sej "smart affärskvinna" och visserligen tjänar hon ju ofattbart mycket pengar på sin blogg, men smart? Har ni läst ett inlägg komponerat av Kissie någon gång? Jag tror, helt ärligt, inte att människan kan skriva en mening utan stavfel. Hon kan inte ens skriva en rubrik utan stavfel. Det är som om hon skriver en mening och så märker hon att "Oj, fan. Det där blev ju helt rätt, ju! Måste ändra. Måste. Ha. Stavfel.". Eller förlåt. Stav. Fel.

Jag läser ibland kommentarerna till inläggen, liksom för att se hur många som hatar och hur många som älskar. Merparten av läsarna är haters, det förvånar mej inte. Men man ser ju inte många som klagar över Kissies sanslöst dåliga svenska.

Nu förstår jag varför.

God natt.