att gråta eller inte gråta - det är frågan

Kvällen och början på natten präglades av seriöst, mycket seriöst snack med en vän som jag inte tidigare betraktat som en vän, utan mer som en bekant. Nu får jag nog lov att betrakta honom som vän, dock.

Så här i efterhand reagerar jag på att jag, trots att vi pratade om väldigt känsliga ämnen, inte grät någonting. Jag som gråter jämt. Lätt och jämt. Och nu slår det mej att jag inte ens minns när jag grät senast.

Positivt, kanske. För det betyder väl, i stora drag, att jag är gladare nu än tidigare. Men någonstans kan jag inte låta bli att känna att det är för att jag slutat bry mej, att jag är avtrubbad. Och det, mina kära vänner, är inte något jag direkt eftersträvar. Jag vet att jag, i mina svaga stunder, skrivit att jag vill bli mer kall och inte känna så sablarns mycket hela tiden, men jag har också tagit tillbaka det varje gång. Jag vill ju känna, det är det som får mej att känna att jag lever.

Men det verkar som att det går åt det hållet ändå, oavsett om jag vill eller inte. Det är som om ingen är värd mina tårar längre. Och det kanske är så.

Oh well. Preliminärt så lär jag ju gråta på tisdag kväll i alla fall, om Frölunda inte vinner den sjunde och avgörande kvartsfinalen mot Linköping. Då blir det gråt-cirkus här hemma. Men förhoppningsvis slipper vi det.

Egenklien (den var för dej, Vikto) borde jag väl kanske gråta floder över det faktum att jag nu inte bara läser Kissies och Dessies bloggar utan även Paows och DennisMs samt nån skvallerblogg som heter FalskSanning. Där har vi en tragedi i dess mörkaste form. Vad är det som håller på och hända med mej? Lägg in mej på bloggrehab, jag ber er.

God natt.