i natt jag drömde

I natt drömde jag tre saker;

1. Att Jessica tjötade hål i huvudet på mej om att vi skulle åka till Italien. Helst i morgon. Det faktum att jag inte hade några pengar tyckte hon inte var något problem - hon betalade gärna för mej. Jag påpekade att vi kunde åka om några veckor, när jag hade fått lön, men då tjurade hon och stampade med fötterna i golvet, som ett barn som inte får godis. Så visst kunde jag väl åka i morgon då. Den drömmen var inte kul att vakna ifrån.
2. Att jag fallit in i godisträsket igen. Att jag köpte godis när jag kände för det - dvs hela tiden. Och min kropp såg ut därefter. Jag kunde inte vända tillbaka det och sluta med godiset igen och jag var helt förstörd över det. Tröstade mej med godis. Den drömmen var riktigt skön att vakna ifrån.
3. Att jag spelade handbollsmatch och jag var hur grym som helst. Jag spelade i och för sej helt hänsynslöst, som vanligt, och hade ont precis överallt, som vanligt. Men vad bra jag mådde. Vad stor jag kände mej. Den drömmen kändes ledsam att vakna ifrån.

Jag tycker om att drömma. De drömmar som är hemska är sköna att vakna ifrån och de som är grymma, ja, de kan jag vara glad över att jag fått "ta del av" i alla fall en liten stund. Det känns ju verkligt när man drömmer, så då kan man ju låtsas lite att det är sant ibland.

Nu är jag dock äckligt sugen på tårta. Det är inte bra.

är du idol 2010?

Jag är ganska less på mej själv just nu. Inte för att jag gjort någonting jag ångrar och inte för att jag inte hade hur kul som helst i går och i natt, utan för att jag inte gjorde något i dag, som jag bestämt mej för, bara för att det, för stunden, var skönare att ligga kvar i sängen.

I går var jag och skulle söka till Idol. Jag stod och frös i tre timmar bara för att få veta att det var för mycket folk och att alla inte skulle få komma in. Istället skulle vi få komma tillbaka i dag, klockan tio. Det var jag fast besluten att göra. Det gjorde jag inte. Och nu är jag skitledsen över det. Så jävla, jävla korkat.

Som mamma just sa till mej, så är det som om jag struntar i allt annat om jag bara får ha det gött för stunden. Det stämmer. Och det är verkligen inget jag är stolt över.

Just exakt i detta nu fick jag ett sms från en av killarna jag snackade med när jag var där i går och han skrev att det nog inte är för sent att komma dit. Så nu åker jag fan.

Bye! Puss. Wish me luck.

någon jag inte vill sexa med

Jag drömde något jätteäckligt i natt, eller om det var i morse någon gång. Alltså jättejätteäckligt.

Jag drömde att jag hade sex.

Inte så farligt det, väl? Nej, inte så farligt, förrän jag talar om vem som var del två i denna lilla romans. Here it comes...

Alex Schulman.

Så. Ni kan gå och kräkas nu. Jag har redan kräkts klart.

Han är ju alltså en gudabenådad bloggare, författare, krönikör osv.. Men ligga med honom? Nej, Gud bevare mej väl.

darin och jag

Oh. Fy. Jag mindes just vad jag drömde i natt. Uhhh. Håll i er nu.

Jag drömde att jag hade sex med Darin.

Han skulle ha nån show, men ställde in den helt för att vara med mej. Hade jag haft en ännu öppnare blogg hade jag kunnat berätta detaljerna, men så blir icke fallet. Det är nog bäst för er skull. Herregud. Jag mår illa. Där har ni den klockrena definitionen av en mardröm.

Uhhhhhh.

att sova i ett badkar

Jag måste ju berätta det helt sinnessjuka som jag drömde förut när jag gjorde en Jakobovic och sov i badkare,t emellan mina två sjukhusbesök. Varför jag sov i badkaret? För att jag frös pattarna av mej, that's why. I alla fall...

Förutom att jag drömde att jag försov mej och missade återbesöket på sjukhuset, så drömde jag nämligen att jag var hos min vän Roland och att jag när jag var där upptäckte vissa "biverkningar" från det radioaktiva spårämne jag fått insprutat i kroppen. Biverkningar i form av att jag fick utslag och blåsor på hela överarmen. I form av... Wait for it! Kaffebönor. Kaffe. Bönor. Hudfärgade.

Mycket obehagligt, som ni nog förstår?

Efter ett kort tag började bönorna smälta och det fräste liksom till i huden. Kändes lite småjobbigt, kan jag ju tillägga. Lite som att jag kanske, kanske var lite nojjig över det här med att kanske vakna upp som Stålmannen. Eller Super Maria Bros. Vore kanske rätt coolt, iofs...

Men nä. Mest obehagligt.

Nu vet ni det!

bad turns good

Drömde en sjuk, sjuk, sjuk dröm under morgonkvisten. En dröm innehållandes otrohet och bortrövande av spöken och slutade med att jag såg hur en falsk Maria tog över mitt liv samtidigt som jag gick omkring bredvid - osynlig, bortrövad av spöken - ingen visste att jag var borta. Hemskt.

Så jag har haft en kass känsla i kroppen hela förmiddagen och fram till ungefär tio i ett. Då blev allting bra igen och nu är jag som en liten busunge som springer omkring och lyssnar på fjantigt barnkärleksmusik. Taylor Swift alltså, haha.

Nåväl. Jag ska äta fiskbullar med äggsås och potatis nu. Återkommer efter det, pråmiss.

remenissing

Nu har det ju precis blivit nionde februari, för lite mer än en halvtimme sedan, men innan dess var det den åttonde och innan det var det den sjunde. Och den sjunde februari förra året, då var jag i Göteborg. Jag var randig och hade en stor bulle på huvudet och blågrönish ögonskugga och min mamma var ännu finare. Då började melodifestivalen och då gick vi ut.

Det såg ut ungefär så här. Och så här. En mycket bra kväll.

Tänkte bara säga det och nu tänkte jag bara säga god natt. Jag är skittrött. Träningen i dag - dödensdöd-träning. Jag kommer drömma mardrömmar om medicinbollar i natt.

Nite.

there is a first time for everything, yes?

Nu sitter jag på tåget, bakåtvänd. Naturligtvis. Därför ska jag försöka skriva så fort jag bara kan, innan jag blir åksjuk. Är på väg mot Stockholm nu och skriver jag inget mer innan jag är framme 10:45 är detta det sista ni får "höra" av mej tills på fredag.

Jag har väl sovit gissningsvis 2,5 timme. Det var totalt ömöjligt att somna i natt. Gick och la mej strax efter tolv. Nånstans kring kvart över tre-halv fyra kom flodhästen som delar ut tidningar i vårt hus och då var jag, om inte tidigare, så åtminstone när hon kom, fullständigt klarvaken. Det är som om hon anstränger sej för att låta så mycket som möjligt. Sanslöst.

Ändå kunde jag hoppa upp ur sängen med enkelhet när klockan ringde klockan tio i sex. Detta trots att jag drömde att jag var i Thailand med en av de snyggaste killarna jag vet för tillfället. Vad fan, liksom? Vem har sagt att jag vill drömma sånt där? Kan ju få för mej saker, för bövelen... Mot alla odds hade jag sen en riktig kvalitetsmorgon med min fina mamma. Vi brukar väl egentligen bara kunna fräsa och spotta eld på varandra på morgnarna, men icke denna morgon.

Glädjande nog har jag dessutom i startat dagen med Mensvärken från Helvetet. Två Alvedon har hjälpt, i det stora hela, ingenting. Fantastiskt. Men vem bryr sej? Jag ska ha det så jävla roligt nu.

Oh well. Bloggen ska inte vara död ändå. Ni får se.

Puss.

Nu är det inte roligt längre

Nattens dröm;

Jag ville bli brandman. Jag visste inte hur. Så jag åkte ut till Kista (Kulsta???) Brandstation utanför Stockholm och jag ringde brandchefen. Märk väl viktigheten i att åka ut till brandstationen, sätta sej utanför och sen ringa. Istället för att gå in, liksom.
Jag sa att jag hade bestämt mej för att bli brandman, men jag visste inte hur jag skulle gå till väga. Jag sa att jag var elitidrottare och i god form och jag undrade om man inte kunde få vara med lite och se hur det går till. Brandchefen sa att jag skulle "tänka över det där lite, se om det var det jag verkligen ville". Jag svarade; "Skulle du någonsin sagt så där till en kille om han ringde?". I proved my point och han sa att han skulle ge mej en chans.

Som tack för det... Som tack för att jag skulle få en chans, så sjöng jag en liten sång för honom. Om jag inte minns helt fel så sjöng jag "Ja, må han leva". Sen la jag på.

Alldeles efteråt ringde min mobil. På displayen stod det "Andreas Carlsson". Varför jag hade hans nummer inlagt har jag ingen aning om, men jag höll på att skita i brallan, det förstår ni nog.

"Heeej."
"Hej Maria. Vad var det där?"
"Vaa?"
"Vi har sju dagar på oss, sju dagar kvar. Varför visar du det här först nu?"
"Jaha. Jaaa. Alltså, men orka. Jag sökte en gång för massa år sen, men man får ju inte sjunga för juryn ändå. Jag har alltid sagt att om jag bara får sjunga för juryn så är saken biff, det fick jag ju bevis för nu. Och på Push häromveckan så träffade jag ju dej och du verkade inte liksom vilja att jag skulle vara med." (Allt detta sades med en nypa stockholmska. Öh.)
"Var är du nu?"
"På parkeringen utanför."
Klick.

Och så var jag där, på den stora fotbollsplanen i grus som agerade parkering. Han kom emot mej, kort som fan var han. Brandchefen och hans polare följde efter. Och när Andreas kom fram till mej sträckte han fram handen och sa "Andreas" och så brände han av ett av sina patenterade leenden. Där dog jag.

Sen började vi leka. Vi skulle mäta vem av mej och Andreas som var längst, så vi stod rygg mot rygg. Jag vann, men tydligen var Andreas inte långt efter och han blev nöjd. Så ville ingen av oss sluta stå rygg mot rygg, för vi ville röra varandra. Så jag krokade i mina armar i hans och böjde mej framåt, ni vet så att han liksom låg på min rygg med fötterna upp i luften. Han började asgarva och jag släppte ner honom. Sen gjorde han likadant tillbaka. Sen höll vi på så ett tag.

Sen. Sen ringde min mobil. På riktigt alltså. Så jag vaknade. Vem det var? Mamma. "Jag ville bara se till så du vaknade och kunde ta hand om tvätten.".

SÅÅÅ mycket bättre än att drömma om Andreas Carlsson. Så. Mycket. Bättre.

Without it we would be nothing

Ibland känner jag att det finns så mycket bra musik i världen att jag blir alldeles till mej och jag kan knappt lyssna på nån musik alls, för att jag inte vet vad jag ska välja. Jag kommer hela tiden på nya låtar jag vill lyssna på och för att inte glömma bort dem så byter jag låt en minut in i varje låt.

Men just för tillfället har jag fastnat lite. Eller från och med i kväll, faktiskt.

Min älskade storebror spelade denna låten för mej, med The Avett Brothers. Och sen denna. Och sen? Sen var jag fast. Lyssna på texten i den första låten. Hur kan man inte börja grina? Hur kan man inte...?

Musik är något av det absolut finaste som finns i denna värld. Jag vet inte vad jag skulle tagit mej till utan musiken. Med den kan man fly iväg och låtsas att allting är bra, om man vill. Man kan låtsas att man är med i en film och att en kille säljer allt han äger och reser över halva jordklotet för att allt han egentligen vill äga är ens hjärta. Sen kan det hända att man blir lite ledsen när låten är slut och snön fortfarande inte lägger sej på marken där utanför och allt är precis som det var för tre minuter och femtitvå sekunder sen, men då må det vara hänt. Man har ju i alla fall fått låtsas en stund.

Och en dag kanske något sånt där film-aktigt händer. En dag kanske man träffar någon på ett jättemörkt stället och från en onsdag till en torsdag är allting annorlunda. Samma, fast annorlunda.

Tack vare musiken, så klart. För utan musiken lever vi inte.

Jag ska sova nu. Dröm sött, söta.

Jag - förlossningsläkaren

Hahaha. Jag håller på och dör av garv här borta. Jag kom nämligen just på vad jag drömde i natt.
En kompis till mej är gravid och ska föda i mitten av december, dvs väldigt snart. I drömmen åkte jag i samma bil som henne och jag skojade med henne lite. "Tänk, helt plötsligt ba 'splaaaff' så går vattnet, här i bilen liksom!". Jag var på väg till Stena Line, för jag skulle till Danmark (eller Tyskland), vart hon skulle har jag ingen aning om.

Helt plötsligt händer just det. Vattnet går. Och sen går allting väldigt fort. Hon har inga värkar eller nånting, men bebisen kommer. Den kommer! Ut alltså. Den kommer ut! Jag, som är självlärd förlossningsläkare efter diverse filmer och dokumentärer, försöker att hålla in ungen med en hand för att den inte skulle komma rakt ner på bilgolvet, utan vi ville ha tillgång till alla teknologi och shit som finns på sjukhuset, som ju fanns alldeles runt hörnet. (Vi befann oss på Älvsborgsbron när bebisen började titta ut.)

Så jag sitter där, i baksätet, och håller bebisen inne med ena handen och klappar min kompis i pannan med den andra. Bebisen kom dessutom ut med en arm ihop med huvudet och jag tänkte att det kanske var lite farligt eller så, så jag sa åt min kompis att "Krysta inte! FÖR GUDS SKULL, krysta inte!!!".

Väl framme vid sjukhuset så bar jag ut min kompis i mina armar. In på sjukhuset, hysterisk ena sekunden, kolugn i nästa. Ingen verkade bry dej. INGEN brydde sej om en gravid kvinna med en bebis halvt hängandes utanför. Jag sprang tillbaka till receptionen där Serenas mamma från Gossip Girl stod och hon sa att "Herregud, du kan väl inte bara springa in här hursomhelst, du måste ju anmäla dej först.". Jag höll på att koka över och slängde upp min kompis på disken och skrek "Men hon föder ju i vilken jävla sekund som helst!". Hon tittar på min kompis, himlar med ögonen, drar ut ungen och klipper navelsträngen. "Så... Det var det det.".

"Klarar du dej nu?" frågade jag min kompis, varpå hon nickade glatt. Jag var ju tvungen att skynda mej till Stena Line. Men bilen jag hade åkt med var borta och däri låg alla mina grejer, inklusive mobiltelefon. Nånstans i allt letande tog drömmen slut och först nu, när jag såg en gravid kvinna på nätet kom jag ihåg hela denna fullt normala dröm. För den är väl det? Fullt normal?