den som frågar får veta

Förra veckan fick jag massa roliga frågor från någon som var anonym. Frågorna och svaren från den gången hittar ni här. Nu har jag fått massa nya frågor från någon som heter/kallar sej Nellie och jag ska naturligtvis svara även på dem. Det här är ju jätteskoj, gott folk! Ni får lära känna er mer och jag får känna mej jätteviktig i mitt lilla huvud. Skoj!

Här kommer frågorna. Och svaren;

Måste först skriva att jag tyckte om dig i dating in the dark. Du är sjukt fin både till utseendet och sättet. Våga inte tro annat!

Jag har lite frågor till dig.

 1: Du skrev på den förra anonymas fråga att den första du var kär i, inte ville ha något förhållande just då. Har han ett nu, eller ska du försöka få ett förhållande med honom till slut? Tänkte på att du skrev Mr Big. Mr Big ska ju vara en återkommande kärlekssaga.
Svar; Han har ett förhållande nu, så även om jag skulle vilja något med honom så skulle jag aldrig säga det till honom. Jag vill inte förstöra för någon annan. Men han finns i mitt bakhuvud och någonting säger mej att jag finns i hans. Men ja, som sagt. Jag kommer inte agera på det och det är heller ingenting som hänger över mej. Jag gillar honom, that's all.




2: Du tycks känna mer kärlek till din mor, än till din far. Någon särskild anledning?
Svar; Oj, det var verkligen en rak fråga. Jag känner inte mer kärlek till min mamma än till min pappa, men vi har helt olika relationer. Jag och mamma är varandras bästa vänner och vi kan göra precis vad som helst tillsammans. Pappa och jag har mer en far-dotter-relation, men vi kan fortfarande gå ut och festa ihop. Jag har en mycket bra och avslappnad relation till båda mina föräldrar och det är jag grymt glad över. Jag hoppas och tror inte att pappa är avundsjuk på mej om mamma.




3: Kan du vara kompis med killar du är intresserad av? Om ja, hur?
Svar; Jag inte bara kan, jag är expert på det. Jag har varit kompistjejen i hela mitt liv, vare sej jag velat eller inte. Jag ser på det som så att jag inte vill sluta umgås med någon bara för att han kanske inte känner samma sak, jag kan ju fortfarande tycka om honom. Till slut försvinner ju kärleks-känslorna. Eller så utvecklas hans känslor. Jag har varit med om båda. Men visst är det jobbigt när man är hemligt kär i en kompis och han är kär i någon annan. Då tar jag ett steg tillbaka.




4: Om du nu är kompis med killar du är intresserade av, vet de om det?
Svar; Just nu umgås jag inte med någon kille som jag är intresserad av på något annat sätt än som en vän.




5: Vad är det du älskar hos dig själv. Utseendemässigt, personlighet, egenskap och andra småsaker.
Svar; Hade du frågat detta för ett halvår sedan hade jag inte svarat någonting. Nu kan jag säga att jag älskar mina nya, smalare ben. Jag älskar mina ögon och mitt hår. Sen älskar jag att jag vågar visa känslor, att jag 99,9% av tiden är fullständigt mej själv och vågar stå för vad jag tycker, även om jag vet att jag kommer få skit för det efteråt. Jag älskar att jag skrattar mycket och att jag vågar tro på kärleken. Jag älskar att jag är rädd, men att jag vågar göra saker ändå. Det och mycket mer.




6: Vad har du för fobier?
Svar; Jag är pinsamt rädd för getingar, ormar och pirater. Getingar efter att ha trampat i ett jordgetingbo när jag var liten och till en följd av det blivit stucken över hela kroppen, bl.a. på läppen. Då var jag inte vacker. När det kommer till ormar kan jag inte ens tänka på ormar utan att lyfta upp fötterna från golvet. Ruskigt vidrigt. Usch. Pirater. Haha. Ja, de lär jag ju aldrig behöva stöta på, men skulle jag göra det skulle jag förmodligen hellre ta livet av mej än att bli tillfångatagen. Pirater har ingenting att förlora, såna människor är farliga.




7: Vilka personer fångar ditt intresse som vänkrets?
Svar; Jag vet inte riktigt om jag förstår frågan rätt, men jag antar att du menar vilken typ av personer jag gärna umgås med? I så fall är det ändå svårt att svara på den. Jag gillar inte att sätta folk i fack och jag har vänner ur alla kategorier människor. Men de som jag har allra närmst bör inte ha problem med öppna kort och ärlighet och ska kunna bjuda på sej själva och inte vara så up tight. Glada människor med mycket humor.




8: Vad för typer av folk stör du dig på. Nämn några exempel.
Svar; Jag har i allmänhet svårt för falska, egoistiska och snåla människor. Falska människor genomskådar jag på två sekunder och även om jag kan härda ut och vara vän med dem ändå, så kommer jag aldrig lita på dem. Annars stör jag väl mej på folk som inte har självdistans, som inte tycker att man kan skämta om saker bara för att just de kanske har problem med det. Man kan skämta om nästan precis allt, vid rätt tid och plats, förstås. PK-människor som jämt letar fel överallt för att ha något att gnälla på stör jag mej också något brutalt på. Gnällande människor över huvud taget, faktiskt. Haha.




9: Vad använder du för schampo, balsam?
Svar; Det är lite olika. Vanligtvis använder jag Head & Shoulders, eftersom jag har problem med mjäll emellanåt, men just nu använder jag TRESemmé. Det funkar skitbra, faktiskt.




10: Nämn en tjejkompis eller en tjej överhuvudtaget som du avundas?
Svar; Det finns många. Jag har en kompis i Stockholm, Vickan, som jag spelade handboll med för några år sedan. Hon är perfekt i mina ögon. Fantastisk personlighet och ett fördelaktigt yttre. Även fast jag vet att även hon har problem önskar jag ibland att jag var hon. Om jag ska välja någon känd så säger jag Heidi Klum. Hon verkar inte ha några problem över huvud taget. Hennes man, hennes barn, hennes kropp - allt är perfekt. Så vitt jag vet.




11: Hur är ditt morgonhumör?
Svar; Fullständigt uselt. Haha. Fråga min mamma. Får jag inte kill på armarna är jag tjurigare än tjurigast. Skulle vilja tro att jag blivit bättre med åren, men det vete tusan om det är sant. Jag känner typ för att dö vissa morgnar när jag måste gå upp tidigt.




12: Om du fick välja vilket etnisk bakgrund som helst, vilket hade du föredragit att vara själv? Förutom det du redan är. Motivera varför.
Svar; Vilken rolig fråga. =) Min första tanke var latino av något slag, men sen ändrade jag mej till ryska. Några av världens vackraste kvinnor är ryska.




13: Så du gillar filosofi? Kan du mycket om olika filosofer?
Svar; Njaa, jag kan inte påstå att jag gillar filosofi. Men jag gillar att filosofera. Det är två olika ting, enligt mej. Om sakämnet filosofi kan jag ytterst lite.




Nu kan vissa frågor tänkas vara alltför personliga. Men svara så gott du kan och om du vill förstås.


//Nellie som såg dig på Dating in the dark.

Kram
 
Tack för grymma frågor, Nellie. Jätteroligt att svara på dem. Om någon annan har en eller hundra frågor är ni alltid välkomna att ställa dem. Ha nu en hejdundrandes trevlig kväll. Allihop!

pappa och jag

Så oerhört trött.

Bussresan bjöd inte på mycket sömn och när jag väl sov, så sov jag inte ändå, om ni förstår vad jag menar. Väl framme i Götet överlade jag med mej själv en stund om jag skulle lägga mej och sova på Nils Ericsson Terminalen, för jag trodde inte att mina ben skulle bära mej därifrån. Men istället gick jag och hälsade på Jessi-Pessi på hennes jobb (pusspuss), sen vidare till Slimfood för att kasta i mej en underbar tallrik med sushi. Sen åkte jag hem. Jag satt med datorn en stund och sen tvärdäckade jag. Och nu är jag inte det minsta piggare.

Men nu är det dags för mej att rycka upp mej och göra mej klar, för jag ska till Scandinavium och gå på Frölunda-Timrå med min käre far. Vi ska hedra Sura. Det är den största anledningen till att vi går dit. Och jag hoppas, jag verkligen hoppas, att killarna använder varje nerv, varje millimeter, kämpar till sista jävla svettdroppen i kväll, om inte för publikens, så för Suras skull.

även de största ska dö någon gång

Nummer 14. Legenden. En riktig Frölunda-själ. Ronald "Sura-Pelle" Pettersson dog i lördags, 74 år gammal.

När jag såg pappas statusrad på facebook, så kopplade jag först inte. Jag kunde inte ta in det. Att Sura, som jag stod och skojade med i baren på Scandinavium så sent som i slutet på november, inte är med oss längre. Han, som alltid varit så skojfrisk och levnadsglad. Ung i sinnet. Hur kan han vara död? Nej, det går inte att förstå.

Jag är naturligtvis för ung för att ha sett honom spela, men jag hann träffa Sura-Pelle många, många gånger i samband med Frölundas matcher på Scandinavium och även i Oldtimers-sammanhang med pappa och jag fick lära känna en människa, inte bara en hockeyspelare. Ronald var alltid lika go och kramade mej alltid hjärtligt när vi sågs. Han pratade med mej och om mej, på ett sätt som visade att han var genuint intresserad av hur det gick för mej i handbollen och övriga livet. En beundransvärd och fin människa, helt enkelt. En människa som brydde sej om andra.

När jag ser bilderna på honom, så ser jag bara all glädje han ständigt delade med sej av och min förhoppning är att han hamnat bland alla de andra stora hjältar som lämnat oss och att han är redo att hoppa in på den evligt blanka isen där uppe nånstans och ge allt han har, precis som han gjorde under sin för korta tid här på jorden. Men det känns inte rätt. Det känns långt ifrån rätt. Han borde haft lång tid kvar.

Med 252 matcher för Tre Kronor och 99 mål i samma lag, så är han en av de största vi någonsin haft, även om de flesta i min ålder är för unga för att minnas honom. SM-guld för Södertälje och Frölunda, samt VM-guld och förbundskaptensjobb för såväl Sverige och Norge är lite av vad han hann med under några fina år i mitten på vårt förra decennium.

På tisdag hoppas jag att alla som kan sluter upp i Scandinavium, för att hylla Sura-Pelle innan matchstart mot Timrå. Han är värd det. Han är värd allt det och lite till.


Jag gråter för dej, Sura, och jag gråter för de som finns kvar och som kommer sakna dej på ett större sätt än jag. Du kommer alltid vara odödlig för mej. Vila lugnt.

nu ska vi prata allvar litegrann

Jag och pappa var alldeles särdeles engagerade i matchen förut. Vi gapade och skrek på både spelare och domare och jag höjde mina armar i luften och skrek varje gång vi gjorde mål. Jag försökte så gott jag kunde att ropa ner råd till tjejerna på planen, råd som de faktiskt tog till sej och nyttjade vid ett par tillfällen. Jag kände att jag nästan var med i matchen.

Men från början var det inte så...

Efter ett par-tre minuter av matchen kände jag bara att jag ville gå därifrån. Mina ögon bara fylldes av tårar, utan att jag var beredd på det alls. Jag kände att jag inte skulle klara av att se matchen, se handboll. Det kändes så orättvist, jag har ju kämpat så mycket, tagit mej förbi så många skador, övervunnit så många hinder - varför kunde inte jag få vara på planen? Och varför ska jag kanske inte få spela handboll mer?

Men jag tog mej samman och jag stannade. Det var tur. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Jag är så oerhört imponerad av mina unga lagkamrater. De är så himla duktiga. Jag fick rysningar flera gånger under matchen - vid fighermål, grymma försvarsinsatser, härliga hemspringningar och otroliga räddningar. Imponerad.

Jag vet att jag vill bli tränare den dagen jag lägger ner min karriär som handbollsspelare, men det jag inte vet är om jag skulle klara av det på en gång. Jag tror att jag skulle bli ledsen för ofta och det bästa vore nog att få distans till det hela först.

Men som det kändes i dag så var det ju som om jag skulle kunna övervinna precis vilka mentala spöken som helst för att få spela handboll igen. De tjejerna. Den glädjen.

skit i bildkvaliteten - jag drar nu

Jag och Fader Anders åker och tittar på handboll nu. Önnered-Kroppskultur, that is. Hoppas och tror på ÖHK-vinst. Heja!

Baja där ni bor!

no matter how dumb you are - if you search enough, you will always find something

Hahahahahahaha...

Nånstans. Mittemellan skrattet. Hahaha. Ska jag hitta. Haha. Andetaget där jag kan.. Hahaha. Berätta för er om... haha. Den här dåren.

Hade jag varit nykter nog, välartikulerad nog, smart nog, okristlig nog, inspirerad nog, lång nog, pigg nog, lycklig nog, överfantastisk nog - då hade jag skrivit en lång krönika om denna uppenbart störda människa. Uppenbart. Störda. Människa. Ja, han är uppenbart störd.

Jag har ingenting emot troende människor. Eller, jo, nånting har jag nog emot dem, men inte officiellt. Men i alla fall. Jag har ingenting emot troende människor, men dessa fanatiska fullkomliga idioter - de har jag någonting emot. De som hyllar Carola när hon ger bort en parfym värd sex års skolgång och som säger att alla som svär åkallar djävulen. De. De har jag någonting emot.

Men. Jag är lite för full. Jag är för lång. Jag är inte tillräckligt smart. Jag är lite för ofantastisk. Jag svär lite för mycket. Jag tror inte på Jesus, inte på Gud, men lite på Buddha. Jag är inte GOD NOG helt enkelt. Så kanske har jag ingen talan.

Men, ni vet att, jag skiter i det? Jag känner AbsolutJohan, jag gillar Jonas Karlsson, jag tycker att Niklas Folkeson är snygg, jag tycker att Marie-Louise Broström är världens bästa mamma och jag tycker att Anders Bros Broström är världens skönaste pappa och Jakob och Steffe är två väldigt speciella bröder och Camilla och Jessica är två grymma vänner, min dator är den finaste som finns, min mobil likaså (även fast den är jättedålig) och jag kan egentligen få nästan vilken kille som helst om jag bara försöker, så jag kan väl få tycka vad jag vill om kristna människor som är dumma i huvudet?

Men jag tänker ju aldrig skriva långt om det. Aldrig en krönika.

Mars 2009

Nu var ju Thailand-resan bokad och jag hade totala sönder-cravings.

Jag testade på ett litet experiment på bloggen. Ett framgångsrikt sådant.

Björn, Bön, The Björn hade etsat sej fast i min hjärna efter vårt möte och jag drömde sjuka drömmar om honom.

Jag gick loco och beställde hem massa grejer till Thailand-resan. Sen tog jag kort på mej själv iförd dessa grejer.

Efter en hjärnskakning fick jag äntligen tid hos en läkare och fick frågan av en läsare om handbollen blivit för tuff.

Min och Tele2:s kärleksfulla relation tog ännu ett steg.

För första gången i mitt liv köpte jag en biljett till Frölunda. De mötte Luleå i SM-kvartsfinal och jag gick dit med Vikto. Ja, han heter Vikto, inte Viktor. Han ä fån Småland. Man använde inte bokstaven r dä. Sen blev det fest efteråt och jag förgyllde/förstörde Viktos Tomi Kallio-signerade Frölunda-tröja. En av årets roligaste kvällar, definitivt.

Jag och mamma gick på grekisk restaurang och sen på Män som hatar kvinnor. Jag var lite besviken på filmen. I alla fall. Då såg jag ut på det här viset.

Jag hade inget vidare flyt, utan blev sjuk direkt när jag kom tillbaka från hjärnskakningen. Trots det lyckades jag kamma ännu en jobb-intervju i hamn.

Jag dumpade Tele2 och skaffade 3 istället. (Men fick förstås fortsätta betala för Tele2.)

Frölunda slog ut Luleå ur SM-slutspelet och jag gjorde så här fint.

Vi spelade borta mot Sävehof och förlorade, så klart. Sen stannade fin-Fia och Ankan kvar med mej i Göteborg och vi hade roligt, roligt.

Sen kom allt det där jobbiga. Och jag kunde inte blogga runt det. Ja, jag och Ivve gick alltså isär efter en tids problem och den som hjälpte mej fortast var fina Helena, men även alla ni läsare hjälpte mej massvis. Tack!

Men solen gick visst upp ändå. Fastän jag mest bara ville sova.

Det gjorde så ont. Men som tur var kom pappa och tröstade mej.

Vi vann mot Skånela med 30-19, på hemmaplan.

Det fortsatte göra väldigt ont.

Vi losade borta mot Önnered i seriespelets sista match.

Jag lärde känna en söt och vacker liten själ och vi stöttade varandra.

Jag började jobba med "de gamla".

Frölunda åkte ur i semi mot HV och jag grinade, så klart.

Mina dagar var nattsvarta, men det var ändå dags för SM-slutspel och kvartsfinal mot Lugi. Och den första matchen, på bortaplan, den vann vi med 23-21.

Sen fortsatte vi hjälpa varandra, jag och lilltjejen. Och jag försökte se något positivt med mitt liv.

Och det behövdes sannerligen under den jobbigaste månaden 2009. Som ni själva märkte, så var det inte mycket glöd i den månaden. Mest aska efter något som var och aldrig mer kommer bli.

Hit me with your best shot

Det är en sån där dag nu igen. Inte en "sån där" dag som i "en dålig dag", utan en sån där matchdag. En bra dag, alltså. Jag har laddat upp inför matchen med en gårdag som gick i flyttens tecken och en förmiddag som gjort detsamma. Men vid sidan av det har jag ätit en magisk frukost och hör och häpna när jag talar om för er att jag i dag drack O'boy! Det har jag inte gjort sen Jesus gick i kortbrallor. Gött, var det. Gött.

Så har vi alltså flyttat upp sängjäveln, skåphelvetet och tv-bänks-rövarna, så nu är allt upp-packat. Pappa är och lämnar släpet och när han kommer tillbaka ska de (mamma och pappa) dricka lite kaffe innan pappa ska köra mej till samlingen som är om en timme. Men det är synd om pappa, för han har feber i dag. Stackars. Säkert för att han kämpat så hårt i samband med min flytt. Lite dåligt samvete får jag då.

Nu sitter jag och taggar inför matchen till Calle Kristiansson. Han är behaglig att lyssna på, den grabben. De svarta ögonen börjar smyga sej på och snart är det dags...

Senaste mötet med Skuru. I IVH-tröjan. Sista matchen innan min stressfraktur.

Fight utlovas. Fotograf: Kenneth Larsson.

När det äntligen är över

Jag sitter här hemma nu. I en av de röda fåtöljerna (fattar inte att folk tror att man stavar fåtölj med o). Vi kom hem nån gång efter åtta och då hade vi alltså varit på vift i mer än 13 timmar. Då var det bara det roligaste kvar, nämligen att packa upp allt. Orkheten som ringde... Fan, vad tråkigt sånt där är, alltså. Jag ville ju hellre köra sms-maraton med någon jag tycker så mycket om, eller facebooka, för det hade jag ju inte gjort på hela dagen (det där löftet om att bara logga in på fejjan en gång om dagen är kört för längesen, men det fattade ni nog innan ni hann läsa klart inlägget om löftena). I alla fall. Jag var ju tvungen att packa upp om jag inte ville bli halshuggen. Av mamma då, alltså. Alternativt förgiftad av fiskleveroljetabletterna hon tvingar i mej varje dag.

Kort och gott. Ganska jobbig dag. Och vi har inte ens packat upp allt. Sängjäveln, skåphelvetet och tv-bänksrövarna står fortfarande kvar i släpet. Det ska vi packa ur i morgon, vid typ okristligt tidiga tio noll noll. Tillåt mej dö.

I alla fall. I morgon - game day. God natt!

(Mamma och pappa är bäst och snällast.)

På en motorväg en januarimorgon i sibirisk kyla

En röd bil av det utrotningshotade märket Saab färdas på motorvägen någonstans i närheten av Alingsås. Tre medlemmar ur en splittrad familj sitter däri - två kvinnor och en man. Mannen och den ena kvinnan är föräldrar till den andra kvinnan. Mannen kör.

Det är mörkt ute, för klockan är bara knappt tjugo i åtta på morgonen och vi är mitt i den mörkaste tiden på året, det är bara den nionde januari än så länge. Men det hjälper litegranna att det är snö ute, för det gör att det blir lite ljusare. "Det är så fint med all snö" säger dottern. "Det är inte så fint när man ska köra" säger pappan. "Eller fint är det ju, men inte så roligt" fortsätter han, innan han säger "Vad gör alla bilar ute? Kan de inte vara hemma och sova?".

Mamman är den som får sitta i baksätet, för hon är kortast. Hon klagar över att hon inte hör vad de i framsätet säger och ber dem sänka, alternativt stänga av, musiken. Pappan går henne tillmötes och sen blir det helt tyst i bilen, för de hade ändå pratat klart.

När klockan blir prick tjugo i åtta så börjar det ljusna lite i horisonten och pappan undrar vad som händer. "Vad är det som händer, snöar det eller?" "Alingsås ligger där framme" säger dottern. "Ja, det kan väl inte snöa när det är så här kallt. Eller kan, kan det väl, men det är ju inte så vanligt" svarar pappan. Förmodligen är det nog bara så att solen har vaknat och tycker att det är dags att kliva upp och värma folket.

Dottern är glad över att hennes föräldrar är snälla nog att åka med henne i dag, för hon har en jobbig uppgift framför sej. Hon är rädd att de inte vet hur mycket hon uppskattar att de ställer upp så mycket för henne och hon skäms väldigt ibland. Hon vet inte riktigt hur hon ska visa för dem att hon verkligen är tacksam, men hon hoppas att det märks av den ovanliga tystnad de möts av. Dottern har nämligen alltid svar på tal annars, men är väldigt ödmjuk och tillmötesgående nu.

Hon vet inte, hon är inte säker alls. Men hon hoppas att det märks.

"Ni ska se om en stund, när solen går upp. Då blir det tre grader kallare." säger pappan. "Jaså? Varför blir det så?" undrar dottern. "Ja du, bra fråga." säger pappan och suckar "Gud..." åt bilen framför som kör långsamt nog att till och med den försiktiga pappan ska reagera.

I wish I could hug you and see you sleep when I wake up in the middle of the night

JVM-hockey på tv nu. Sverige-Ryssland. Grymt bra första period (eller heter det halvlek?) och en mindre bra andra (åtminstone från Sveriges sida).
Under kvällen har jag och morsan kollat på When a man loves a woman och till det har vi druckit våra egna tårar, ungefär. Grinat lite för lite på sistone kanske? Ehh, jao.
(Och där gjorde Sverige 3-1, så nu är väl andraperioden också bra dåda...)

De kommande dagarna ska bli så fantastiska, jag har bestämt det. Det kommer nog bli kanske hur bra som helst. Jag älskar att Måns & co kommer hit. Det känns spontant på nåt sätt, även fast det varit bestämt ett tag. Jag gillar't fett mycket jao. Haha. Ok?

Jag vill visa er alla bilder från julen och sånt. Men jag orkar liksom inte ladda upp dem för de är så stora. Jag gör't ändå. Inte alla. Men några. Så nu gör ni fan bäst i att kommentera. Annars lackar jag satan, förstår ni?

Ganska fint resväder (om man inte behöver bry sej om själva körningen, utan bara kan njuta av vyerna.)

Precis framme i Ronneby på måndagseftermiddagen.

Kvällen före julafton spelade vi, så klart, bingolotto. Och vi vann, så klart, ingenting.

Min fantastiska farmor. Börjar grina bara jag ser detta foto. Vill inte att hon ska vara så långt bort. Men som ni ser så finns jag alltid med på hennes lilla bord där i bakgrunden. Mitt skolfoto från tvåan i gymnasiet.

Och så här såg jag ut. Det är ju jag som skriver den här bloggen, om ni minns?

Ollie, Jofes och... ehm... min lillebror.

Och preciiiiis där! tog mitt tålamod slut. Fler bilder nån annan gång. Nu ska jag njuta av sista perioden. Säger vi!

I dag ska vi göra en skiva. En brödskiva?

Vi är på väg. Mot Ronneby. Jag och farsgubben i en röd bil med svarta knutar. Runt omkring oss är det vitt, vitt, vitt och även fast pappa inte är så värst förtjust i att köra i snö, så älskar jag snön. Det får ta den tid det tar att komma fram, jag njuter av kvalitetstiden med pappa. Snart ska vi sätta på grymmeskivan med bl.a. Verner & Verners Julskinka. Oslagbart? Oslagbart.

Ja, nu åkte den på. "Köpte du ingen julskinka, Verner? Men det är klart jag köpte julskinka, Verner, den står ju i ugnen! Nej, Verner, den har RYMT!"

He said I love you and I'm proud of you both, in so many different ways

Den dära låten som jag tipsade om i går, som min bror spelade för mej. Här. Den... Jag kan inte riktigt släppa hur bra den texten är. Jag dör litegrann. Det där om vilken bror föräldrarna älskar mest. Ni känner väl igen det? Ni som har syskon? Som man tävlat genom åren, alltså... Om tiden, om uppmärksamheten, om ilskan, om glädjen. All uppmärksamhet var bra uppmärksamhet till slut.

Våra föräldrar skulle väl aldrig egentligen kunna välja nåt av barnen framför nåt annat. Men är det egentligen möjligt att älska alla lika mycket? Det är väl kanske det, i och för sej, för när jag tänker på mina föräldrar så kan jag ju inte skilja dem åt, inte på det sättet. Jag och mamma står ju varandra oerhört nära och är inte bara mor och dotter, utan även vänner, men jag och pappa har något helt annat. Vi är verkligen far och dotter. Och även om vi inte umgås i närheten av lika mycket som jag och mamma, så har vi något alldeles speciellt. Pappa är stolt över mej. Och jag är stolt över honom. Så även fast jag och mamma är oskiljaktiga så skulle jag förstås aldrig kunna säga att jag älskar henne mer. Man tänker ju inte så.

Det är ju precis som de sjunger, The Avett Brothers. "I love you and I'm proud of you both, in so many different ways.".

"Make sure my sister knows I loved her. Make sure my mother knows the same. Always remember, there is nothing worth sharing, like the love that let us share our name."

Kan det bli finare? Kan det verkligen det? Jag tvivlar.

(Jag skulle vara ledig i morgon. Det tyckte inte de på Mackan var en bra idé. Ring, ring. Jobba? Mmmmmm, visst. Men bara 11:30-15. Fast jag hade ju tänkt sova till typ 13. Or somethin', somethin'. Oh, whatever. På söndag. Då kan jag sova ihjäl mej.)

Jag hoppas att jag kan sova nu. Jag hoppas verkligen det. Jag vill inte skriva här om två timmar.

En torsdagsförmiddag på Vårvädersgatan

Det är en ny dag i dag.

Jag vaknade upp i soffan hemma i Camillas vardagsrum. Soffan som är lång nog för mej att ligga i utan att böja benen. Soffan på vilken jag sovit åtskilliga nätter genom åren. Soffan som är ofattbart bekväm.
Jag vaknar av sirenerna från en ambulans. Eller, först trodde jag att det var en ambulans, men förmodligen var det en polisbil, med tanke på vilka kvarter vi befinner oss i. Jag kan inte höra skillnad på de olika sirenerna.

Camilla bor på sjunde våningen och normalt sett så ser man ända till vattnet härifrån vardagsrummet. I dag ser man knappt bort till nästa punkthus. Det ser ut som att de stora fönstrena i vardagsrummet blivit ersatta av mastodonta canvastavlor utan tryck. Det är kritvitt. Men inte av snö. Hade det varit snö hade jag varit glad. Men det är inte snö. Det är dimma.

På bordet står en tallrik som vittnar om kladdkakan Camilla svängde ihop och vi smällde i oss i går. Jag får lite dåligt samvete först, för jag åt mest av oss två. Men så tänker jag att man kanske får äta lite mer kladdkaka när man inte är så jätteglad? För alla vet ju att min blir gladare av kladdkaka. När jag orkat kliva upp ur soffan ska jag ta mej en bit till.

Det känns bättre i dag än det gjorde i går och det kändes bättre i går än det gjorde i förrgår.
Jag är på rätt väg.

Och i kväll är det Frölunda-match med pappa.

Definitivt på rätt väg.

Om om inte fanns. Då skulle det här inlägget inte heller finnas.

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Ska jag ens börja? Orkar jag med ett sånt här inlägg till? Orkar ni med ett sånt här inlägg till? När ska jag landa och bara leva normalt som alla andra människor?

Äh. I alla fall.

Det är inte så lätt alla gånger. Jag ligger i min säng. Med datorn i knät, som vanligt. Med tvn på, som vanligt. Har en ganska bra kväll för mej själv. Ingen stress över att jag vill gå ut och festa eller träffa människor. Inget mölande med chips och godis. Jag trivs.
Sen, helt plötsligt - crash, boom, bang - så känner jag hur jag vill börja störtböla. Var kom det ifrån, liksom? Va? Vad hände där? Var det för att jag såg en gravid kvinna på tv? Var det för att någon skrev att november bara är till för att man ska plocka fram bilderna från i somras och tänka tillbaka? Jo. Kan ha varit det sistnämnda.

Jag vill så hemskt mycket bort nu. Resa iväg. Eller åtminstone vara nånstans som inte är här. Och det är inte för att det är dåligt här, för det är det egentligen inte. Inte alls. Det gör bara lite för ont, nånstans. För jag vill så himla mycket mer.

Ni vet att jag har pratat om handbollen och dess vara eller inte vara. Jag älskar att spela handboll och jag ger upp vad som helst för att få spela handboll. För att få spela handboll. Inte för att få träna rehab och inte kunna vara med. Det är så nedbrytande, så knäckande och jag är så himla less. Handbollen blir inte den ljusglimt i mitt liv som jag vill att den ska vara. Den blir nånting svart. Och handbollen förtjänar inte det.

Nu, när vi har massa skador och sjukdomar i truppen, vill jag inget hellre än att bara strunta i den onödiga och dumma skadan jag har och spela ändå. Jag vill liksom ta vara på den här tiden, resten av säsongen, för jag är nämligen inte säker på att det blir någon fortsättning sen. Jag är inte säker på det. Allt det som är värt att offra för handbollens skull - jag längtar så mycket efter det nu när jag inte kan/får spela.

Jag längtar efter mamma, pappa och mina bröder. Jag längtar efter mina vänner. Jag längtar efter Sydafrika och Thailand. Och New York. Jag längtar efter att få ta en spontan after work med mina arbetskamrater och inte behöva planera in det fyra veckor i förväg. Jag längtar efter att få släppa loss helt och hållet och inte behöva bry mej om vad sponsorer och blöta näsor tycker. Jag längtar efter att få gå på fyra-fem Frölunda-matcher i månaden. Jag längtar efter allt det där.

Eftersom jag är skadad. Och eftersom jag när jag kommer tillbaka från den här skadan säkert skadar mej nån annanstans. Men, det ska ni inte tvivla en sekund på, när jag väl lirar handboll så gör jag det av hela mitt hjärta och hela min själ. Alla som känner mej vet hur mycket lidelse jag har för sporten.

Tillbaka till gråten i halsen... Jag vill inte vara här nu alltså. Senast i onsdags hade jag ett break down och Camilla sa då till mej att "Dra då! Dra hem! Bo hos din mamma!" och det är det jag skulle vilja göra. Just nu. Att ha mamma nära och att få äta hennes mat och pilla henne i håret. Det skulle göra mej hel igen. Då skulle jag inte behöva nånting annat.

Ja. I grund och botten handlar det nog mest om att jag vill ha någon som älskar mej nu. Nära. Det spelar ingen roll om det är mamma eller pappa eller Camilla eller Jessica eller någon annan. Men alla de som älskar mej är så långt bort och det finns ingen här som klappar mej på kinden.

Och jag behöver nån som klappar mej på kinden.