Om om inte fanns. Då skulle det här inlägget inte heller finnas.

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Ska jag ens börja? Orkar jag med ett sånt här inlägg till? Orkar ni med ett sånt här inlägg till? När ska jag landa och bara leva normalt som alla andra människor?

Äh. I alla fall.

Det är inte så lätt alla gånger. Jag ligger i min säng. Med datorn i knät, som vanligt. Med tvn på, som vanligt. Har en ganska bra kväll för mej själv. Ingen stress över att jag vill gå ut och festa eller träffa människor. Inget mölande med chips och godis. Jag trivs.
Sen, helt plötsligt - crash, boom, bang - så känner jag hur jag vill börja störtböla. Var kom det ifrån, liksom? Va? Vad hände där? Var det för att jag såg en gravid kvinna på tv? Var det för att någon skrev att november bara är till för att man ska plocka fram bilderna från i somras och tänka tillbaka? Jo. Kan ha varit det sistnämnda.

Jag vill så hemskt mycket bort nu. Resa iväg. Eller åtminstone vara nånstans som inte är här. Och det är inte för att det är dåligt här, för det är det egentligen inte. Inte alls. Det gör bara lite för ont, nånstans. För jag vill så himla mycket mer.

Ni vet att jag har pratat om handbollen och dess vara eller inte vara. Jag älskar att spela handboll och jag ger upp vad som helst för att få spela handboll. För att få spela handboll. Inte för att få träna rehab och inte kunna vara med. Det är så nedbrytande, så knäckande och jag är så himla less. Handbollen blir inte den ljusglimt i mitt liv som jag vill att den ska vara. Den blir nånting svart. Och handbollen förtjänar inte det.

Nu, när vi har massa skador och sjukdomar i truppen, vill jag inget hellre än att bara strunta i den onödiga och dumma skadan jag har och spela ändå. Jag vill liksom ta vara på den här tiden, resten av säsongen, för jag är nämligen inte säker på att det blir någon fortsättning sen. Jag är inte säker på det. Allt det som är värt att offra för handbollens skull - jag längtar så mycket efter det nu när jag inte kan/får spela.

Jag längtar efter mamma, pappa och mina bröder. Jag längtar efter mina vänner. Jag längtar efter Sydafrika och Thailand. Och New York. Jag längtar efter att få ta en spontan after work med mina arbetskamrater och inte behöva planera in det fyra veckor i förväg. Jag längtar efter att få släppa loss helt och hållet och inte behöva bry mej om vad sponsorer och blöta näsor tycker. Jag längtar efter att få gå på fyra-fem Frölunda-matcher i månaden. Jag längtar efter allt det där.

Eftersom jag är skadad. Och eftersom jag när jag kommer tillbaka från den här skadan säkert skadar mej nån annanstans. Men, det ska ni inte tvivla en sekund på, när jag väl lirar handboll så gör jag det av hela mitt hjärta och hela min själ. Alla som känner mej vet hur mycket lidelse jag har för sporten.

Tillbaka till gråten i halsen... Jag vill inte vara här nu alltså. Senast i onsdags hade jag ett break down och Camilla sa då till mej att "Dra då! Dra hem! Bo hos din mamma!" och det är det jag skulle vilja göra. Just nu. Att ha mamma nära och att få äta hennes mat och pilla henne i håret. Det skulle göra mej hel igen. Då skulle jag inte behöva nånting annat.

Ja. I grund och botten handlar det nog mest om att jag vill ha någon som älskar mej nu. Nära. Det spelar ingen roll om det är mamma eller pappa eller Camilla eller Jessica eller någon annan. Men alla de som älskar mej är så långt bort och det finns ingen här som klappar mej på kinden.

Och jag behöver nån som klappar mej på kinden.