jag vill måla en tavla

Jag sitter på balkongen och tittar in genom den halvöppna balkongdörren. Jag ser igenom vardagsrummet och bort och igenom köket. Ut genom köksfönstret. Det jag ser där vill jag måla av. Det är ingenting speciellt. Lite träd och grenar, lite gräs. Något barn som går förbi då och då. Något barn som gungar. Men det är fint och jag önskar att jag kunde måla av det. Men jag kan inte måla. Så det blir ingen tavla.

nu kommer kärleken!

I dag har vi varit (och är fortfarande) hos rara, underbara Sara (lillebrors tjej) som fyller 18 år i dag. Hon och hennes familj bor i den mest gudomliga av lägenheter. En åttarummare mitt i Vasastan. Takvåning. En inredning som inte är av denna värld. Och vilket sällskap sen! Och maten. Maaaateeeen! Jag har käkat 17 kycklingspett, till exempel. Jag mår lite illa nu, bör sägas. Eller stryk "lite". Ersätt det med "jävligt".

Gårkvällen blev en stor succé. En succé som toppades med lite uppstötningar i toaletten runt ett eller nåt. Lyckat. Men det var ett jäkla tag sen det hände senast, så det är väl bara att ta det. Acceptera och gå vidare, liksom. I kväll ska vi förresten till Spritluckan för att se på modevisning. Kan bli sköj.

Men nu kan jag inte sitta här. Jag har ju massa härliga människor att umgås med. Bl.a. lilla Tindra, sex år, som kallar mej Ekorren. Jag har visst ekorrtänder. Tack gumman.

katten och jag

Jag älskar att Katrin Zytomierska väger mer än mej. Älskar. Jag skiter i att hon är gravid. Hon är typ 1,55 lång. Och hon väger mer än mej. Jag älskar det och jag tänker njuta av det så länge jag kan, för snart har hon klämt ut Ringo och börjat banta igen och fått en av Sveriges snyggaste kroppar igen och då är jag inte så jävla kaxig. Men nu! Nu väger snygg-Katrin mer än mej. Och, om ni missade det, jag älskar det.

Nu ska jag iväg och handla, för i kväll är det samling hos mej, för ni vet vad...

it's so sad the time stops

Jag blev oerhört illa berörd när jag klickade mej in på Aftonbladet nyss och såg att försvunna Gabriel, 13 år, nu hittats död i ett schakt. Det är så sorgligt att det kändes som tiden stannade en stund. Trots att Gabriel var en skötsam kille, som enligt artikeln mest var intresserad av att måla och leka med sina ödlor, så var det just han som "råkade ut för" den här idioten till "guide". "Jean" kallas han visst. Och "Jean" tar 200 kronor för att "guida" människor i tunnlar och dylika ställen där gemene man inte bör vara. Och "Jean" plockar visst även på sej dessa 200 kronor och lämnar 13-åringar att dö.

Jag skulle vilja träffa den här "Jean" och se vad felet i hans huvud är. Mycket gärna.

Stackars Gabriels familj. Vila i frid, killen.

en lördag i februari plus lite av en söndag

Ha! Nu är filmen klar. Men inte hockeyn, för det blev förlängning. Vilket innebär att jag fått se filmen plus att jag får se avgörandet. Hur gytt är inte det då? Välplanerat, liksom. Mamma, däremot, hon har somnat för längesen. Lite pill i håret på henne så är hon så gott som död.

Jag har ju inte talat om det för er, men gårdagen spenderades i Vänersborg. Det var därför jag inte bloggade. Min kusin, som bor i London, hade flugit hit med sin familj, hem till mor och far (min morbror med fru), för att döpa sin son. Det var alltså dop som gällde. Dundergulligt, förstås. Superdupergulligt. Den biologiska klockan tickade vidunderligt högt, det var nästan pinsamt. Inte lika pinsamt som allt Jesus-snack i kyrkan, but still. Pinsamt.

I alla fall. Där var vi, alltså. Mat, barn, bebis, släkt, kramar, vin, Melodifestivalen, Anna Bergendahl, tårta, cider, mer kramar och mer bebis. En himla fin dag. Och när dagen var slut och det nästan var natt så åkte vi bilen hem till Göteborg igen. Och då åkte jag hem till Matilda-finingen. Och så gick vi ut. Och jag såg ut så här;

Nu ska jag titta på hockeyn. Och förresten så har jag namnsdag i dag. Jag och typ resten av världen.

det här med barn

Jag sitter och lyssnar på underbara C U When U Get There med Coolio och läser den bästa bloggen jag vet. Ja, ni vet ju vilken det är vid det här laget, visst? Inte? Meh, ååååh. Alex Schulmans, naturligtvis. The pappablogg of the pappabloggs!
I dag har han skrivit om "den bästa stunden på dagen" och inlägget får det att kittlas i hela magen på mej. Det är så gulligt så jag dör.

Jag ville bara säga det.

Nu ska jag kolla om jag kan göra något åt designen här på bloggen, jag har redan tröttnat. But not to worry! Jag ska se till att den är lättläst.

Knus!

Alternativt slå dem lite halvhårt i huvudet, så de däckar

En tågfärd. Vagn 12. Barnvagnen. Inte barnvagn som i barnvagn, utan tågvagnen som är anpassad för de som har barn med sej. Många barn. Hundra barn. Hundratusentals barn. Glömda hörlurar. Förbannelsen. "Måla inte på Hello Kitty-ansiktet! Måla inte på Hello Kitty-ansiktet!!! MÅLA INTE PÅ HELLO KITTY-ANSIKTET!!!!!". "Jag får inte plaaaaaats!". "Jag vill ligga neeeeer!".

Alltså. Jag har väldigt lite tålamod med sånt här. Det märks inte utåt, men det märks på insidan av mej, där jag på något sätt bara försöker få hjärtat att sluta slå för att jag inte orkar mer. Jag vill fräsa åt de här ungarna. Men framför allt vill jag fräsa åt puckona till föräldrar som inte ens försöker få sina barn att hålla käften, eller åtminstone dämpa sej. Föräldrar som tycker att "jaaa, men miiiiina barn, de får minsann göra som de vill, man lääääär sej av sina misstaaaag!". Ja, man lär sej av sina misstag. Men de här ungarna vet ju inte ens om att de gör fel när ingen säger åt dem att de är respektlösa som sitter och skriker rakt ut, när mer än 75% av de andra resenärerna försöker sova, eller i alla fall vila.

Nej. Om jag nödvändigtvis ska åka tåg med mina tre små ungar i framtiden, då ska jag spetsa deras frukostjuice med valium innan vi åker. Av respekt för alla andra alltså.

Fint.