Alternativt slå dem lite halvhårt i huvudet, så de däckar

En tågfärd. Vagn 12. Barnvagnen. Inte barnvagn som i barnvagn, utan tågvagnen som är anpassad för de som har barn med sej. Många barn. Hundra barn. Hundratusentals barn. Glömda hörlurar. Förbannelsen. "Måla inte på Hello Kitty-ansiktet! Måla inte på Hello Kitty-ansiktet!!! MÅLA INTE PÅ HELLO KITTY-ANSIKTET!!!!!". "Jag får inte plaaaaaats!". "Jag vill ligga neeeeer!".

Alltså. Jag har väldigt lite tålamod med sånt här. Det märks inte utåt, men det märks på insidan av mej, där jag på något sätt bara försöker få hjärtat att sluta slå för att jag inte orkar mer. Jag vill fräsa åt de här ungarna. Men framför allt vill jag fräsa åt puckona till föräldrar som inte ens försöker få sina barn att hålla käften, eller åtminstone dämpa sej. Föräldrar som tycker att "jaaa, men miiiiina barn, de får minsann göra som de vill, man lääääär sej av sina misstaaaag!". Ja, man lär sej av sina misstag. Men de här ungarna vet ju inte ens om att de gör fel när ingen säger åt dem att de är respektlösa som sitter och skriker rakt ut, när mer än 75% av de andra resenärerna försöker sova, eller i alla fall vila.

Nej. Om jag nödvändigtvis ska åka tåg med mina tre små ungar i framtiden, då ska jag spetsa deras frukostjuice med valium innan vi åker. Av respekt för alla andra alltså.

Fint.