Jag kan säga vad som helst om konserten i kväll. Att han inte spelade de låtar jag allra, allra helst ville höra. Att Västerås återigen bevisat sej inte kunna släppa loss i konsert-/sportsammanhang. Att jag inte riktigt kunde fokusera för att tankarna var någon annanstans. Att Lasse körde (i mitt tycke) alldeles för många nya låtar som jag inte kunde alls.
Men faktum kvarstår.
Lasse berör alltid.
Nu är jag ju oerhört labil för tillfället, men det räckte att Lasse och Anna Stadling klev upp på scenen så började jag grina. Det räckte att alla andra klev av och Lasse stod ensam kvar och spelade och sjöng Hugger i sten, så började jag grina igen. Det räckte att Anna Stadling fullständigt spöade Miss Li's version av Om du lämnade mej nu, så var tårarna där igen.
Lasses låtar är verkligen de bästa som finns. Så jag skiter i att han "missade" Kom änglar (igen), Nån annan, Där elden falnar (men fortfarande glöder), Stackars, Tvivel(!!!) och Hon kommer från främmande vidder. Det gör ingenting. De han spelade räckte så bra. Att se honom live räckte så bra. Att höra honom prata om att han inte alls är tjurig, han vill bara inte dansa runt granen för att få en godispåse - han kan köpa sin egen godispåse - det räckte så bra.
Jag mår så jävla dåligt. Men utan den här konserten hade jag verkligen varit på branten.
Tack, Lars Winnerbäck. Tack för att du finns.
onsdag 2 december 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Åhhhhh,,, Hugger i sten,,,jag äskar den låten!! Det är minnen det! Puss
Känner nog mest bara till 1 låt av honom, "Solen i ögonen" o den är kanonbra... samma känsla hade jag efter den f.ö väldigt braiga Depeche Mode-konserten i Köpenhamn i somras...3 låtar hade jag spetsat in mig på..ingen av dom kom...ger dom en ny chans i Scandinavium 26 januari dock..:)
Skicka en kommentar