En torsdagsförmiddag på Vårvädersgatan

Det är en ny dag i dag.

Jag vaknade upp i soffan hemma i Camillas vardagsrum. Soffan som är lång nog för mej att ligga i utan att böja benen. Soffan på vilken jag sovit åtskilliga nätter genom åren. Soffan som är ofattbart bekväm.
Jag vaknar av sirenerna från en ambulans. Eller, först trodde jag att det var en ambulans, men förmodligen var det en polisbil, med tanke på vilka kvarter vi befinner oss i. Jag kan inte höra skillnad på de olika sirenerna.

Camilla bor på sjunde våningen och normalt sett så ser man ända till vattnet härifrån vardagsrummet. I dag ser man knappt bort till nästa punkthus. Det ser ut som att de stora fönstrena i vardagsrummet blivit ersatta av mastodonta canvastavlor utan tryck. Det är kritvitt. Men inte av snö. Hade det varit snö hade jag varit glad. Men det är inte snö. Det är dimma.

På bordet står en tallrik som vittnar om kladdkakan Camilla svängde ihop och vi smällde i oss i går. Jag får lite dåligt samvete först, för jag åt mest av oss två. Men så tänker jag att man kanske får äta lite mer kladdkaka när man inte är så jätteglad? För alla vet ju att min blir gladare av kladdkaka. När jag orkat kliva upp ur soffan ska jag ta mej en bit till.

Det känns bättre i dag än det gjorde i går och det kändes bättre i går än det gjorde i förrgår.
Jag är på rätt väg.

Och i kväll är det Frölunda-match med pappa.

Definitivt på rätt väg.