He said I love you and I'm proud of you both, in so many different ways

Den dära låten som jag tipsade om i går, som min bror spelade för mej. Här. Den... Jag kan inte riktigt släppa hur bra den texten är. Jag dör litegrann. Det där om vilken bror föräldrarna älskar mest. Ni känner väl igen det? Ni som har syskon? Som man tävlat genom åren, alltså... Om tiden, om uppmärksamheten, om ilskan, om glädjen. All uppmärksamhet var bra uppmärksamhet till slut.

Våra föräldrar skulle väl aldrig egentligen kunna välja nåt av barnen framför nåt annat. Men är det egentligen möjligt att älska alla lika mycket? Det är väl kanske det, i och för sej, för när jag tänker på mina föräldrar så kan jag ju inte skilja dem åt, inte på det sättet. Jag och mamma står ju varandra oerhört nära och är inte bara mor och dotter, utan även vänner, men jag och pappa har något helt annat. Vi är verkligen far och dotter. Och även om vi inte umgås i närheten av lika mycket som jag och mamma, så har vi något alldeles speciellt. Pappa är stolt över mej. Och jag är stolt över honom. Så även fast jag och mamma är oskiljaktiga så skulle jag förstås aldrig kunna säga att jag älskar henne mer. Man tänker ju inte så.

Det är ju precis som de sjunger, The Avett Brothers. "I love you and I'm proud of you both, in so many different ways.".

"Make sure my sister knows I loved her. Make sure my mother knows the same. Always remember, there is nothing worth sharing, like the love that let us share our name."

Kan det bli finare? Kan det verkligen det? Jag tvivlar.

(Jag skulle vara ledig i morgon. Det tyckte inte de på Mackan var en bra idé. Ring, ring. Jobba? Mmmmmm, visst. Men bara 11:30-15. Fast jag hade ju tänkt sova till typ 13. Or somethin', somethin'. Oh, whatever. På söndag. Då kan jag sova ihjäl mej.)

Jag hoppas att jag kan sova nu. Jag hoppas verkligen det. Jag vill inte skriva här om två timmar.