I'll get by with a little help from my friends

Jag har två känslor efter den här matchen, som slutade 26-36 till slut.

1. Å ena sidan är jag, åter igen, imponerad av mina unga lagkamrater som gör det så bra långa stunder av matchen. 17-åriga tjejer som spelar i elitserien och gör det riktigt bra. Jag fick rysningar under matchen. Och vi hängde ju bra med i ca 40 minuter, vi hämtade upp pausställningen 15-18 till 18-18 direkt i andra halvlek. Hur bra som helst.
2. Å andra sidan är jag så besviken att jag bara vill ta bort mej själv. Jag är 24 år gammal och meningen är att jag ska tillföra lite rutin bland de här 17-åringarna. Istället är det jag som spelar som en 17-åring. Jag vet med mej att jag inte är i närheten av fulltränad och att de tekniska felen är en direkt följd av det, men ändå är det som att jag skäms för min insats. Jag borde kunna göra det bättre. Oavsett hur bra eller dåligt tränad jag är.

Nåja. Skuru blev nog lite förvånade över hur bra vi stretade emot, men i slutändan vinner de på det de oftast vinner på - sina kontringar. Tydligen tillkom tolv av deras mål på att de tryckte direkt efter att vi själva gjort mål och det är naturligtvis för dåligt av oss. Vi hinner inte vara glad för målen vi gör, utan måste vara på tårna på en gång. I uppställt spel har vi bra koll på Skuru-spelarna, men de är individuellt skickliga och sätter de flesta lägena de får. Det gör tyvärr inte vi i andra halvlek.

Men. Naturligtvis. Skuru är väl kanske inte laget vi "ska" slå. Känns surt bara när man är med i matchen så pass länge.

Förresten, 1. Vår målis, Lovisa Nordlund, är min nya idol. 2. Det finns många meningar man inte vill höra efter en tiomåls-förlust, men "I morgon har vi beep-test" var väl ungefär det mest knäckande jag varit med om under min snart 18 år långa handbollskarriär.

Men va fan. Bara att köra, visst?