Jag har varit på ett nästan äckligt bra humör det senaste - trots sjukdom. Efter det här, så har livet känts som en befrielse igen, som att jag, trots all skit som tyvärr fortfarande finns där, känner en jävla massa hopp till motsats mot den vanliga hopplösheten som varit min bästa vän i många år.
När man är på äckligt bra humör har man en äckligt bra utstrålning och den utstrålningen drar till sej människor. Det är roligt. För då lär man känna såna man kanske inte hade lärt känna om man varit sitt deppiga, vanliga själv. Och det är, som sagt, roligt.
Så har det varit för mej nu. I ett par veckor. Skitroligt.
Så kom söndagen... Och Frölunda förlorade. Och mamma är inte här. Ingen är här... Och mjölken är nästan slut. Och godiset med. Och jag får se på Johan Falk ensam.
Söndagar och jag kommer aldrig bli bästa vänner. Aldrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar