Klockan är lite över sex. Jag är vaken.
Det var känslosamt att komma fram i går. Det var tårar här och där och hårda kramar. Pappa hämtade mej vid centralen och hjälpte mej med mina tunga väskor. Tack. Jag och mamma hade kort tid på oss att kramas, för när jag kom fram till henne vid kvart i tolv så var det fem timmar kvar tills hon skulle kliva upp ur sängen och göra sej klar för ännu en avfärd till Sundsvall (där hon jobbar ett par dagar i veckan).
Pilla hår, killa rygg, hålla hand, klappa kind. Det blev inte många timmars sömn för mamma (ännu mindre för mej, men jag kan ju sova nu).
När det var dags för mamma att rulla ur sängen så stod jag redan upp och frågade henne vad hon ville ha till frukost. "Havregrynsgröt och ett ägg. Ett stort ägg.". Ja, för mamma har stora ägg i kylen. Två små, vita. Resten stora, bruna. Jag tog tre stora, bruna ägg och la dem i en kastrull och, ja, ni vet hur man kokar ägg. Vi pratade, skrattade lite, diskuterade sjukheten i drömmar. Jag fixade gröten medan mamma sminkade sej och när vi satt och åt (jag åt de två andra äggen) kommenterade jag hur mamma ser ut som en kines när hon har hunnit ta på kajalen, men inte mascaran. Mamma försökte lura mej med att hon tagit fel på datum och sa tafatt "Det är väl den 19:e i dag, va?". "Nej, det är den 18:e.". "Då har jag tagit fel på dag!" säger hon och försöker kväva ett skratta samtidigt som hon säger "Jag är inte bra på att luras.". Jag bara skakade på huvudet.
När vi hade ätit klart skulle hon sminka färdigt sej och hon sa samtidigt som hon plockade fram sin mascara "Jag köpte en jättedyr mascara...." och så drog hon ur borsten och visade den för mej och sa "...så var den av gummi.". Sen applicerade hon mascaran så lungt och med så slutna ögon att jag var tvungen att säga åt henne att inte somna.
Sen pratade vi lite till. Kramades. Skojade. Jag hjälpte henne öppna dörren för att hon hade väskor i händerna och jag påpekade snabbt "Hur skulle du gjort med det där om inte jag var här? Det är nog bra att jag är hemma.".
Och nu är hon borta. Men visst är det så.
Det är nog bra att jag är hemma.
onsdag 18 november 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
sv: haha, tack ;) söt du är!
Gott gumman, att du kom hem igen. Har inte riktigt fattat varför, mer än att du längtat väldigt länge. Hör gärna av dig om du vill fika nån dag. Kan möta dig i din nya stadsdel eller i stan. Puss o Kram
Kan säga att jag somnade gott på flyget upp...dreglet ringde.
Så klart det är bra att du är hemma!
Välkommen hem Maria!
Vad skönt för mor att få en liten passupp där hemma!Ha det gött båda,kram!Lena
Lisbeth - Oj, vad vi ska fika och kramas nu Lisbeth! =)
Majsan - Blev din röda tunika alldeles mörkröd av allt dreggel? Haha.
Annika - Så klart.
Lena - Tack Lena! Ja, det är nog skönt för henne. =) Vi ses snart. Kram!
Skicka en kommentar