dark and colorful in one body. wish it was easier. wish it wasn't me. be careful, it stings.

Natten. Min kreativa tid. Då jag lever. När ingen annan gör det. Om bara CSN var öppet nu. Eller Folksam. Eller Radiotjänsten. Alla de där samtalen jag behöver ringa skulle jag kunna ringa med en klackspark om jag kunde göra det nu. Men på dagen? Det går bara inte... Jag avskyr mej själv för att jag är så svag att jag inte klarar av det. "Gör det bara!" tänker jag. Men, ja. Det går inte.

Det finns mycket jag vill göra för tillfället. Samtal jag vill ringa, brev jag vill skriva och posta, krönikor jag vill skriva. Och jag har lagt av med alltihop. För någonstans på vägen har jag blivit så jävla rädd. Jag vet inte när, men det har bara blivit så. Jag har aldrig tidigare i mitt liv varit rädd för att misslyckas, men helt plötsligt har jag slutat försöka för att jag känner att det jag gör inte blir bra nog och jag vägrar lämna ifrån mej något jag inte är nöjd med själv. Och jag vill aldrig behöva höra att jag inte är bra nog.

Jag har aldrig varit rädd att få ett nej. Jag har alltid sagt att om man inte försöker, då kommer man aldrig lyckas. Man måste våga misslyckas för att lyckas osv. Nånstans på vägen så bara dog jag. Jag vågar inte försöka längre. Jag vågar inte få ett nej. Jag har blivit rädd. Så rädd för att inte räcka till.

Och detta är så djävulskt jobbigt för mej, för jag vet att jag räcker till om jag bara vill. Jag vet min kapacitet och att den kan ta mej långt inom väldigt mycket. Det självförakt jag får för att jag inte utnyttjar min kapacitet är inte av denna värld och det bidrar till att det är ännu svårare att göra något vettigt.

Jag har världens finaste människor omkring mej. Människor med utsträckta händer, som ger mej möjligheter, pengar, chanser. Allt möjligt. Och jag tar chanserna och möjligheterna ibland, men inte tillräckligt ofta. Jag är inte tacksam. För att? Jag är rädd att göra dem besvikna. Och istället för att göra dem besvikna genom att försöka och inte räcka till... Så gör jag dem besvikna genom att inte ens försöka.

Det är knappt att jag känner igen mej själv längre och jag var precis på väg att skriva att "I morgon blir det ändring på det", men det vete fan om så är fallet. Jag vill, tro mej, jag vill verkligen. Jag vet inte om det är tillräckligt bara. För när jag vaknar klockan nio och känner att jag inte sovit klart, då är det svårt att gå upp. Och när jag vaknar tre timmar senare, så känner jag att ännu en dag är förstörd och att jag ger det ett nytt försök nästa dag. Och så håller det på. Det är därför jag önskar att jag kunde ta tag i allt på natten.

Tyvärr hör jag till det slaget människor som har bra självförtroende, men usel självkänsla. Jag vet att jag är duktig på saker, att jag är smart och allt det där. Men jag tror att alla, alla, tycker illa om mej. Det har gått så långt att jag tar det personligt när folk inte svarar i telefonen. Att de ser att det är jag som ringer och att de inte vill svara. Att alla snackar skit om mej när jag inte är där. Att jag är för mycket, för lite, för glad, för sur, för känslig, för okänslig. Att jag inte är tillräckligt bra för någon. Att alla tycker att jag är för mycket eller för lite av någonting. Jag tror att ingen som läser den här bloggen gör det för att de tycker om mej. Och det är ingenting jag skriver för att ragga pushande kommentarer, det är så jag verkligen känner. Det är horribelt.

Det finns mycket jag inte vågar erkänna för min omgivning. Det finns människor jag inte vågar erkänna för att jag egentligen är rödhårig, bara för att de (han) gått med i en grupp på facebook som dissar rödhåriga. Det finns väldigt många människor (alla) som jag inte vågar erkänna att jag är fattig som en hemlös för. Jag gör allt för att upprätthålla en fasad, samtidigt som jag skyddar mej genom att aldrig göra något spontant med någon jag inte känner på riktigt. Jag kan inte ens ta en fika. Det är inte sexigt att betala med enkronor.

Och jag blir rädd för människor som är jättesöta ibland och iskalla ibland. Människor som värnar allt för mycket om sina egon och sina fasader. För mina fasader är ingenting jämfört med alla andras. Som person, i ögonblicken, är jag alltid mej själv. Jag är alltid glad och trevlig när jag träffar folk. Att få dissen av någon som är slajmig som fan när ingen ser på, det är vidrigt. Kappvändare, "coolingar". Det är läskigt. Jag blir rädd.

Jag har svikit så många. Både ekonomiskt och emotionellt. Men tro mej, att det aldrig är något jag velat. Det kan ha varit medvetet, men det har aldrig varit för att jag vill. Det är bara det att jag skäms. Nåt så överjävligt skäms jag.

Ja. Ni känner mej vid det här laget. Ni vet att det går upp och ner och ni är säkert inte förvånad över att det mitt i allt det glada kommer ett sånt här pissinlägg. Jag förväntar mej inte och förtjänar inte massa pushande kommentarer, jag måste bara få ur mej skiten. Jag vill väl bara bli förstådd. Vill att folk ska förstå att jag inte vill bli bjuden, inte vill bli daltad med, inte vill vara en nolla. Jag bara är det just nu.

Om några dagar är det säkert bra igen. Så.