torsdag 31 december 2009

Ut med det gamla, in med det nya

(En liten parentes innan vi börjar. I går kväll körde vi (jag, Måns, Mackan och Rolle) en fyralags-turnering på FIFA 2010 på PS3 här hemma. Jag var Arsenal, Måns Chelsea, Mackan Milan och Rolle Barcelona. Måns vann mot de andra med 5-0 och 2-0. Mot mej spelade han 0-0. Och eftersom jag vann mot Mackan med 2-0 och förlorade mot Rolle med bara 1-2, så kom jag tvåa i turneringen. Grym är jag, jag vet.)

Jag vill härmed önska er ett gott slut på 2009 och hela 00-talet och vidare önska er ett gott nytt år och gott nytt decennium.

Visst har det gått fort, både 2009 och 00-talet? Det känns som att jag minns precis varenda sekund. Varje kyss, varje handbollsmatch, varje skratt, varje tår. Det känns välbevarat och det är väl bra?

Nästa år ska bli startskottet för det decennium som förmodligen kommer bli det mest händelserika i mitt liv. För inom de tio närmsta åren hoppas jag (hoppas jag verkligen) att jag kommer gifta mej och skaffa barn. Annars kan ni vara säkra på att ni hittar mej vid närmsta höga bro precis innan nyårsafton om exakt tio år. Jag tror dock inte att det ska vara några problem. Någon stackars sate finns det nog där ute som står ut med en så okomplicerad och lätthanterlig tjej som undertecknad.

Jag avslutar detta året på allra bästa sätt - med folk jag tycker om. Jessica och Måns är med av mina närmaste och till det lägger vi några nytillkomna bekantskaper och en god middag. Det kommer bli fantastiskt bra, vet ni varför? För det är inga krusiduller. Vi bara kör på, så får det bli som det blir. Och vet ni varför 2? För jag ska ha min rosa klänning. Wiiie!

Jag har några nyårslöften inför nästa år och de är som följer;
  1. Jag ska bara logga in på facebook en gång per dygn. Detta till en följd av ett alldeles för frekvent användande under 2009. Skämmigt frekvent.
  2. Jag ska plugga upp mina betyg under hösten så att jag äntligen kan gå vidare och antingen plugga journalistik eller söka in till polishögskolan (dock inte under 2010, är ni galna?).
  3. Jag ska sluta äta godis och skit på vardagarna. Punkt slut.

Så. Gott slut och gott nytt! Ta det (inte) försiktigt i kväll.

onsdag 30 december 2009

I wish I could hug you and see you sleep when I wake up in the middle of the night

JVM-hockey på tv nu. Sverige-Ryssland. Grymt bra första period (eller heter det halvlek?) och en mindre bra andra (åtminstone från Sveriges sida).
Under kvällen har jag och morsan kollat på When a man loves a woman och till det har vi druckit våra egna tårar, ungefär. Grinat lite för lite på sistone kanske? Ehh, jao.
(Och där gjorde Sverige 3-1, så nu är väl andraperioden också bra dåda...)

De kommande dagarna ska bli så fantastiska, jag har bestämt det. Det kommer nog bli kanske hur bra som helst. Jag älskar att Måns & co kommer hit. Det känns spontant på nåt sätt, även fast det varit bestämt ett tag. Jag gillar't fett mycket jao. Haha. Ok?

Jag vill visa er alla bilder från julen och sånt. Men jag orkar liksom inte ladda upp dem för de är så stora. Jag gör't ändå. Inte alla. Men några. Så nu gör ni fan bäst i att kommentera. Annars lackar jag satan, förstår ni?





Ganska fint resväder (om man inte behöver bry sej om själva körningen, utan bara kan njuta av vyerna.)



Precis framme i Ronneby på måndagseftermiddagen.



Kvällen före julafton spelade vi, så klart, bingolotto. Och vi vann, så klart, ingenting.



Min fantastiska farmor. Börjar grina bara jag ser detta foto. Vill inte att hon ska vara så långt bort. Men som ni ser så finns jag alltid med på hennes lilla bord där i bakgrunden. Mitt skolfoto från tvåan i gymnasiet.


Och så här såg jag ut. Det är ju jag som skriver den här bloggen, om ni minns?



Ollie, Jofes och... ehm... min lillebror.

Och preciiiiis där! tog mitt tålamod slut. Fler bilder nån annan gång. Nu ska jag njuta av sista perioden. Säger vi!

tisdag 29 december 2009

Och

Vet ni? Vet ni? Vet ni?

Jag var ute och sprang i dag. 16 minuter. Utan smärta. Sexton. Minuter. Utan. Smärta. Ehh, grymt! Ja!
Sen fick jag ett sketansbra samtal under kvällen och nu är chansen stor att en viss liten(?) airaM ska spela handbollsmatch nästa vecka. Tänka sej, tänka sej, att livet vänder så fort ibland.

I morgon kommer Måns-mannen plus två av hans vänner ner till mej för att fira nyår här. Kan det bli dåligt då? Näh. Kan det inte. Så, ja, jag är manodepressiv, men nu känns saker djävulskt skoj igen.

Och snart kanske jag får krama någon sån där fin som jag gillar.
Och i kväll har mamma färgat mitt hår. Mörkt, igen, för ni gillade ju det. Och jag med.

Nu pussade mamma mej på kinden, och med det säger jag god natt.

Men först vill jag bara säga till söta Emma, som är korsbandsskadad och vill ha råd och tips om hur man tar sej igenom en så tråkig och elak skada, att jag har inte glömt bort dej. Jag vill hjälpa dej och jag ska hjälpa dej. Förhoppningsvis redan i morgon. Stor kram till dej!

Och stor kram till er andra.

Något av det bästa - ändå blir jag mest förbannad


Missade kanske inte så där värst jättemycket, om han tror att en hockeymatch består av halvlekar? Sittplatser fanns det att bruka, definitivt. Runt 30.000 faktiskt. Ville du också sitta bakom ståläktaren och inte se annat än stålstänger? Ps. Fiasko stavas med i. Ds.

Det jag (och typ 31.000 till) fick uppleva på Ullevi i kväll var någonting alldeles magiskt. Och så är det. Ni som vill få fyrverkeriet av underbar hockeykonstnärlighet, nostalgi och kärlek till misslyckad organisation, pinsamhet och "pengarna tillbaka" - kan inte ni bara dra åt helvete? Eller nåt?

Om man köpt ståplatsbiljett. Ståplats. För 19.000. Kommer man då insläntrandes 30 minuter innan matchstart? Är det särskilt clever? Tror ni att ni kan tjitta er in där då och kunna veva med armarna? Näh. Det funkar inte så. Och ni! Ni som var där två timmar innan! Vad fan knör ni inte ihop er för? Tänker ni bara på er själva? Jävla miffon.

Så nej. Att folk inte fick plats, det berodde inte på Frölundas organisation eller på publikvärdarna och definitivt inte på poliserna (ehh, nej, det är inte deras jobb att organisera publiken). Det berodde på att slashasarna som inte fick plats inte var där i tid och de som fick plats ville inte dela med sej. Idioter. Båda kategorierna. Lägg till några kronor och köp sittplats nästa gång.

Magiskt var det, likväl. Lill-Freddan (Fredrik Pettersson, för er som inte vet) är king. KING. Precis innan nedsläpp sa jag till lillebror; "Freddan kommer vara GRYM i dag.". Blev bara tre mål, liksom. Dölig kille. Näh.

Frölunda har inte spelat så här bra på hela säsongen. De borde alltid spela utomhus. Heden nästa.

Puss.

måndag 28 december 2009

Det är mycket nu. Väldigt mycket.

Det värker i alla tomma hål i min mage och i mitt hjärta. Det är för många hål nu och för lite kärlek. Då kan det hända att tårarna rinner utan att man ens vet varför så där på direkten. Man vet att något gnager där inne, men man kan inte sätta fingret på det förrän man börjar tänka efter. Och som alltid så finns ångesten där.

Men jag har lovat mej själv nu. Att nästa år ska bli bättre. Nästa år är inte bara ett nytt år, det är ett nytt decennium. En utmärkt tidpunkt att sätta punkt för det gamla och börja en ny mening, med stor bokstav. Jag ska bli någonting mer, någonting större. Värdera mej själv högre än jag gjort tidigare, för jag är väl värd mer än det här?

Jag tänker sluta talk the talk och istället walk the walk, ni vet?

Fast det var jäkligt jobbigt att just inse att jag ju ska jobba i morgon och inte på tisdag, som jag trodde. Nu måste jag gå och lägga mej.   Å n g e s t e n   som ringde. Bit ihop, Maria. Bit ihop. För i morgon kväll är det dags för något alldeles fantastiskt. Det här;



Guld, eller?

God natt.

fredag 25 december 2009

En lista - då

Har:
Kommit hem från Ronneby
Gråtit över att lämna farmor
Sovit en stund i min egen säng
Varit hos Challe och mamma och kramats

Är:
Hos Alexandra
På partyhumör
Lycklig

Ska:
Äta en god middag
Skratta med vänner och ovänner
Skaka jävligt mycket rumpa

För att:
Livet är alldeles fantastiskt just nu

torsdag 24 december 2009

24:e december, så kallad julafton

Jag har varit lite frånvarande, det vet jag väl. Men det är svårt att hinna och framförallt är det svårt utan internet. Den där lilla detaljen som ringde, liksom.

Men nu är det julafton och då måste jag naturligtvis klicka mej in här och önska er, alla mina fantastiska läsare, en underbart härlig jul!

Hoppas att ni får många klappar, om ni vill det. Hoppas ni får många kramar, om ni vill det. Hoppas ni får en vit jul, om ni vill det. Och hoppas ni får massa god mat, om ni vill det. Hoppas helt enkelt att ni får allt ni önskar er och lite till.
Jag skulle hemskt gärna vilja krama en viss person och det går tyvärr inte. Men jag tvivlar inte på att min jul ändå kommer vara så bra som den bara kan vara.

Just nu spelar vi nummerboll (biljard) och om 20 minuter är det dags för Kalle Anka. Då SKA ni titta, annars är ni icke välkomna tillbaka, tack. (Viss glimt i ögat finnes i den förra meningen.)

Så. En god jädra jul till er alla, från mej. I loves you.

Och Ollie, Steffe, Jakob, Jofes och Tore hälsar.

(Tack Axnér, för erkännandet.)

onsdag 23 december 2009

Baj baj

Nu skriver jag någonting. För Björn ville det. Men också för att jag ville det. Det är bara det att det finns ett enda ställe i farmors hus där det finns täckning på mitt mobila bredband och det är i uterummet. Här är det fem minusgrader. Så jag går nu. Puss. Kommer strax. Måste bara bajsa.

måndag 21 december 2009

Knottret som sprider sej

Vill ni få rysningar? Gåshud? Vill ni det?

Om ni vill det så ska ni klicka er in här. Då kommer ni till världens bäste svenske krönikör - Alex Schulman. Han har skrivit kanske årets skönaste blogginlägg.

Klicka er in och läs och återkom gärna sedan och tala om för mej om jag har rätt eller fel. Men jag vet att jag har rätt.

I dag ska vi göra en skiva. En brödskiva?


Vi är på väg. Mot Ronneby. Jag och farsgubben i en röd bil med svarta knutar. Runt omkring oss är det vitt, vitt, vitt och även fast pappa inte är så värst förtjust i att köra i snö, så älskar jag snön. Det får ta den tid det tar att komma fram, jag njuter av kvalitetstiden med pappa. Snart ska vi sätta på grymmeskivan med bl.a. Verner & Verners Julskinka. Oslagbart? Oslagbart.

Ja, nu åkte den på. "Köpte du ingen julskinka, Verner? Men det är klart jag köpte julskinka, Verner, den står ju i ugnen! Nej, Verner, den har RYMT!"

lördag 19 december 2009

Murder in the city

Nu blev det så där dåligt med bloggandet igen. Things to do, things to do.
Var och såg Heid-Spårvägen med mamma förut och träffade flera människor jag tycker väldigt mycket om. Till exempel två av mina gamla tränare (från Hallby och Hammarby). För övrigt de två bästa tränarna jag haft. Sen var ju jättefina AWF där också, men henne hann jag prata med alldeles för lite. Dumt.

Sen har jag hängt med Camilla och Abbelito och Alexandla. Nu är jag och Alex hemma hos henne och meningen är ju att vi är ett gäng som ska gå till Liseberg om en stund. Jag ifrågasätter det hela starkt då celsius-antalet ute är nere på en nivå jag är högst kritisk till. Vad fan, liksom?

Men antingen går jag till Liseberg och blir mördad av kylan. Eller så skiter jag i det, men då blir jag mördad av Jessi istället.

Dilemma.

Så oerhört lugn i själen

Jag har gjort något så fint i dag. Något jag älskar. Och det var så himla roligt. Nästan som att bli kär, eller i alla fall förälskad. På nytt, liksom. Åh.

Och nu, nu är jag hemma. Klockan strax efter ett på en fredagnatt. Har till och med varit hemma i nästan en timme nu. Hemma. Trött. Med en brownie i magen och en godispåse på bordet. Jag slocknar snart.

Det är visst så här det känns att leva. Jag tror jag gillar det.

fredag 18 december 2009

Under pressure

Jag hinner inte riktigt nu. Ska kila till jobbet nämligen. Mina ögon går ungefär i kors, kan man säga.

Fuck! Kom just på att jag måste hämta upp tvätten. Fan.

Hej då.

torsdag 17 december 2009

Nu är det inte roligt längre

Nattens dröm;

Jag ville bli brandman. Jag visste inte hur. Så jag åkte ut till Kista (Kulsta???) Brandstation utanför Stockholm och jag ringde brandchefen. Märk väl viktigheten i att åka ut till brandstationen, sätta sej utanför och sen ringa. Istället för att gå in, liksom.
Jag sa att jag hade bestämt mej för att bli brandman, men jag visste inte hur jag skulle gå till väga. Jag sa att jag var elitidrottare och i god form och jag undrade om man inte kunde få vara med lite och se hur det går till. Brandchefen sa att jag skulle "tänka över det där lite, se om det var det jag verkligen ville". Jag svarade; "Skulle du någonsin sagt så där till en kille om han ringde?". I proved my point och han sa att han skulle ge mej en chans.

Som tack för det... Som tack för att jag skulle få en chans, så sjöng jag en liten sång för honom. Om jag inte minns helt fel så sjöng jag "Ja, må han leva". Sen la jag på.


Alldeles efteråt ringde min mobil. På displayen stod det "Andreas Carlsson". Varför jag hade hans nummer inlagt har jag ingen aning om, men jag höll på att skita i brallan, det förstår ni nog.

"Heeej."
"Hej Maria. Vad var det där?"
"Vaa?"
"Vi har sju dagar på oss, sju dagar kvar. Varför visar du det här först nu?"
"Jaha. Jaaa. Alltså, men orka. Jag sökte en gång för massa år sen, men man får ju inte sjunga för juryn ändå. Jag har alltid sagt att om jag bara får sjunga för juryn så är saken biff, det fick jag ju bevis för nu. Och på Push häromveckan så träffade jag ju dej och du verkade inte liksom vilja att jag skulle vara med." (Allt detta sades med en nypa stockholmska. Öh.)
"Var är du nu?"
"På parkeringen utanför."
Klick.

Och så var jag där, på den stora fotbollsplanen i grus som agerade parkering. Han kom emot mej, kort som fan var han. Brandchefen och hans polare följde efter. Och när Andreas kom fram till mej sträckte han fram handen och sa "Andreas" och så brände han av ett av sina patenterade leenden. Där dog jag.

Sen började vi leka. Vi skulle mäta vem av mej och Andreas som var längst, så vi stod rygg mot rygg. Jag vann, men tydligen var Andreas inte långt efter och han blev nöjd. Så ville ingen av oss sluta stå rygg mot rygg, för vi ville röra varandra. Så jag krokade i mina armar i hans och böjde mej framåt, ni vet så att han liksom låg på min rygg med fötterna upp i luften. Han började asgarva och jag släppte ner honom. Sen gjorde han likadant tillbaka. Sen höll vi på så ett tag.

Sen. Sen ringde min mobil. På riktigt alltså. Så jag vaknade. Vem det var? Mamma. "Jag ville bara se till så du vaknade och kunde ta hand om tvätten.".

SÅÅÅ mycket bättre än att drömma om Andreas Carlsson. Så. Mycket. Bättre.

He said I love you and I'm proud of you both, in so many different ways

Den dära låten som jag tipsade om i går, som min bror spelade för mej. Här. Den... Jag kan inte riktigt släppa hur bra den texten är. Jag dör litegrann. Det där om vilken bror föräldrarna älskar mest. Ni känner väl igen det? Ni som har syskon? Som man tävlat genom åren, alltså... Om tiden, om uppmärksamheten, om ilskan, om glädjen. All uppmärksamhet var bra uppmärksamhet till slut.

Våra föräldrar skulle väl aldrig egentligen kunna välja nåt av barnen framför nåt annat. Men är det egentligen möjligt att älska alla lika mycket? Det är väl kanske det, i och för sej, för när jag tänker på mina föräldrar så kan jag ju inte skilja dem åt, inte på det sättet. Jag och mamma står ju varandra oerhört nära och är inte bara mor och dotter, utan även vänner, men jag och pappa har något helt annat. Vi är verkligen far och dotter. Och även om vi inte umgås i närheten av lika mycket som jag och mamma, så har vi något alldeles speciellt. Pappa är stolt över mej. Och jag är stolt över honom. Så även fast jag och mamma är oskiljaktiga så skulle jag förstås aldrig kunna säga att jag älskar henne mer. Man tänker ju inte så.

Det är ju precis som de sjunger, The Avett Brothers. "I love you and I'm proud of you both, in so many different ways.".

"Make sure my sister knows I loved her. Make sure my mother knows the same. Always remember, there is nothing worth sharing, like the love that let us share our name."

Kan det bli finare? Kan det verkligen det? Jag tvivlar.

(Jag skulle vara ledig i morgon. Det tyckte inte de på Mackan var en bra idé. Ring, ring. Jobba? Mmmmmm, visst. Men bara 11:30-15. Fast jag hade ju tänkt sova till typ 13. Or somethin', somethin'. Oh, whatever. På söndag. Då kan jag sova ihjäl mej.)

Jag hoppas att jag kan sova nu. Jag hoppas verkligen det. Jag vill inte skriva här om två timmar.

onsdag 16 december 2009

Ni är ju alldeles fantastiska! Vad glad jag blev när jag såg hela tio kommentarer i det förra inlägget. Tack, tack, tack. Ni fattar inte, tror jag. En kommentar betyder jättemycket. Ni kan ju tänka er då vad tio kommentarer gör med en när man kommer hem från en lång och überstressig arbetsdag. Att folk har brytt sej om att plita ner massa bokstäver... Ahh. I loves youuu.

Men nu ska jag sluta blöda mej. Jag ska landa lite, sen ska jag och morsan kolla på film. Igen. The Hangover blir det. Eller Baksmällan, som den heter på swediska. Och äta en eller två bitar Lindt-choklad av smaken havssalt. Dödligt gott.

Vi hörs lite senare, ok?

Show some mercy

Det känns på något sätt oerhört intressant att jag vaknade i dag. Det måste nämligen betyda att jag faktiskt somnade nån gång "i går" (i morse).
Märkligt. Det kändes nämligen som att jag var vaken i evighetens evighet.

Jobba nurå. Kommer vara lite tyst här under dagen. Så. Jag tänkte be er om en tjänst (för en gångs skull). Ni kan väl skriva nånting kul i kommentarerna under dagen? Det kan ni väl? Så att jag har nåt skojigt att läsa när jag kommer hem. Ni behöver inte lämna namn eller nånting (bara om ni ska skriva nåt elakt... as if...), bara ni skriver nåt sköj.

Ok. Puss hej!

My head hits the pillow and boom it says

Jag gick och la mej i sängen för snart fyra timmar sedan. Jag kände mej stolt, för att jag låg innan klockan tolv. Det har inte hänt på väldigt, väldigt länge. Och nu, kvart i fyra, är jag fortfarande inte en människa av det sovande slaget. Vad fan, liksom. Alla tankar på allt det dåliga kommer så fort mitt huvud och lockiga hår träffar kudden. Pang! Hej, cp-tankar. Fans, fan, skitbajs.

Jag förstår att folk tar till desperata handlingar ibland, när det inte ser ut som att man har så många fler utvägar. Lyckligtvis har jag det denna gången, men om så inte var fallet hade jag nog varit helt knäckt nu. Istället är jag bara halvknäckt. Helst av allt skulle jag vilja nollställa alltihop och börja om från början. Gör om, gör rätt. Ja, precis så.

Jag är så oerhört trött på att skriva såna här inlägg, jag hoppas ni förstår det. Denna gången behövde jag det dock (precis som alla andra gånger). Ord behöver lämna mina fingrar för att jag ska få någon som helst tystnad i min utarbetade hjärna. Och nån jädra gång måste det väl vara bra?

Jobbheten i morgon.. 11:30-19:30. Kill me?

Without it we would be nothing

Ibland känner jag att det finns så mycket bra musik i världen att jag blir alldeles till mej och jag kan knappt lyssna på nån musik alls, för att jag inte vet vad jag ska välja. Jag kommer hela tiden på nya låtar jag vill lyssna på och för att inte glömma bort dem så byter jag låt en minut in i varje låt.

Men just för tillfället har jag fastnat lite. Eller från och med i kväll, faktiskt.

Min älskade storebror spelade denna låten för mej, med The Avett Brothers. Och sen denna. Och sen? Sen var jag fast. Lyssna på texten i den första låten. Hur kan man inte börja grina? Hur kan man inte...?

Musik är något av det absolut finaste som finns i denna värld. Jag vet inte vad jag skulle tagit mej till utan musiken. Med den kan man fly iväg och låtsas att allting är bra, om man vill. Man kan låtsas att man är med i en film och att en kille säljer allt han äger och reser över halva jordklotet för att allt han egentligen vill äga är ens hjärta. Sen kan det hända att man blir lite ledsen när låten är slut och snön fortfarande inte lägger sej på marken där utanför och allt är precis som det var för tre minuter och femtitvå sekunder sen, men då må det vara hänt. Man har ju i alla fall fått låtsas en stund.

Och en dag kanske något sånt där film-aktigt händer. En dag kanske man träffar någon på ett jättemörkt stället och från en onsdag till en torsdag är allting annorlunda. Samma, fast annorlunda.

Tack vare musiken, så klart. För utan musiken lever vi inte.

Jag ska sova nu. Dröm sött, söta.

tisdag 15 december 2009

Så var den här igen


Hjärnstilleståndheten.

Be careful what you wish for


Vi kör en sån här. För gammal, god vänskaps skull. Jag tog ju jämt såna här bilder förr. Men inte längre. They're back now.

Förresten. Jag tänkte på en sak. Vad önskar ni er i julklapp? Här på bloggen alltså? Vad vill ni läsa om, se, höra? Tell me, tell me! Och glöm för guds skull inte bort tävlingen där ni kan vinna ett jättejättefint smycke. Klicka hääääär.

God baj.

It's a lovely day, just got payed

Det är en ny dag. Alla på facebook talar (skriver) om snö. "Vilken snö?" undrar jag. Här finns bara bleka träd och regnblöta barr. Ingen snö. Och jag vill ju ha snö. Snö är vackert, juligt och mysigt och jag gillar vackert, juligt och mysigt. Jag tycker om när det knarrar under skorna och jag tycker om att tjonga iväg en snöboll av den löst kramade varianten rakt i huvudet på någon jag tycker om, men vill retas med. Men jag får väl vänta lite till på det.



Två av mina favoriter...

Jag har lite ont i halsen i dag också, men jag får uthärda det och gå och jobba ändå. I need the money, so to speak. Efter jobbet ska jag sen bege mej till fin-Ollie (och Stefan då, de bor ju ihop, för guds skull), för hon fyllde 27 år i går. Så hon ska få sej en liten present och en stor kram, så blir både hon och jag glada. Ni vet väl att hon är dödens-fin, min svägerska? Det är hon. Minst sagt.

Nu får jag nog lägga på en rem.

Everything changes but you

Vad har hänt med mej? Vad har hänt med min blogg? Finns det något kvar här mellan oss, mej och er - mina läsare? Finns ni ens kvar? Jag förstår nämligen till ett tusen procent om ni inte finns kvar. För det var då själva fan, vad tråkigt det är här nu för tiden.

Förfallet kom naturligtvis när jag flyttade hem till Göteborg. Ja, inte på en gång då, förstås. Först var det ju sisådär två tusen besökare här - om dagen. Nyfikna, både snälla och mindre snälla, själar som undrade varför jag flyttat hem från Västerås. Nu är de fega jävlarna långt borta, så jag börjar fundera lite över vilka tappra guldstjärnor det är som hänger kvar.

Jag tänker varje dag att "Nu ska jag ta tag i det igen" och varje gång jag tar en bild så längtar jag efter att få lägga ut den på bloggen. Men det blir inte så. Visst har jag mindre tid nu, för jag gör fler saker, träffar fler människor, men tid till bloggen har jag alltid lyckats hitta. Jag gör inte det nu. Jag prioriterar annorlunda. Det känns tråkigt, för jag älskar ju bloggen och den har tagit en lång tid att bygga upp. Samtidigt tänker jag aldrig bli en sån där som bloggar för att jag "måste". Jag måste ju, som bekant, ingenting. Det enda jag måste är att bajsa och att dö.

Men jag ska verkligen försöka skärpa mej. För det är ju kul, det här. Även när det är nåt jädra miffo som varje kväll går in och klickar i "trök"-rutan på nästan vartenda inlägg. Även då. Men jag måste kanske ha hjälp med att göra skiten lite snyggare. Det ser fumligt och klumpigt ut här inne nu och jag har inte kraft eller kunskap nog att fixa det. Nån kanske vill hjälpa mej? AbsolutJohan??

Ändring är på gång, alltså. Och jag ska skriva mer om handboll igen, för det står ju inte still bara för att jag inte spelar för tillfället. Jag ska få tillbaka glöden, jag känner att den är där.

Även fast jag inte mår så där skitbra just nu.

Det går väl över.

måndag 14 december 2009

En del går ränderna aldrig ur

Om nu Tiger skulle ut och göra 18 hål, så måste han väl fattat att det är bollen som ska i hål.

Inte klubban...

Sångmåndag is back, bitches

Det har blivit några veckors uppehåll med sången, men nu är den tillbaka. Som ni väntat...

Om ni klickar här så ska ni få se och höra när jag spelar gitarr och sjunger allas älsklingslåt - Hallelujah. Jag tabbar till det på några ställen, men låtjäveln är ju så lång att jag inte orkade göra några omtagningar.

Som extrainfo kan nämnas att inspelningen gjordes hemma hos söt-Emma i lördags. Och jag är medveten om att mitt gitarrspel inte är det bästa, men jag spelar så oerhört sällan nu för tiden att det är lite halvsvårt att underhålla de bristfälliga kunskaperna. Deal with it!

Det enda som är bra med måndagar är att det är så långt kvar som möjligt till nästa måndag

Måndagar är ju inte på något sätt bättre. Vaknade för ca en timme sen med ont i halsen och lite feber. Precis så man vill starta en ny vecka. Får inte tag på nån på jobbet heller. Stressheten...
Jag blir så jädra trött.

Kan det vända nån gång? Tack.

Söndagar är inte min favoritdag i livet

Det är någonting med söndagar. Någonting som gör att jag kan känna mej som den olyckligaste människan i världen. Då är den höga musiken långt borta, inga blinkande lampor gör världen mindre grå. Inga glädjerusiga vänner, inga glada tillrop. Flörtande ögon har ersatts med kärleksfilmer på tv, kärleksfilmer som får mej att känna mej så ofattbart otillräcklig och misslyckad. Misslyckad för att jag aldrig skulle få till det så där bra. Och så känner jag mej fjantig över att jag ens jämför mitt liv med en osannolik Hollywood-rulle. Hur korkad får man vara?

Men det är någonting med söndagar. Någonting, en känsla. Allt som kändes bra på lördagen känns dåligt på söndagen. Det där som skulle bli så bra, det känns inte alls som att det ska bli så längre. Det känns hopplöst. Känns det så? Ja, det känns så.

Man får leta nånstans där i bakgrunden och hitta ett eller två strån gjorda av halm, eller kanske huvud-hår eller mustasch-hår. Och de stråna kanske, kanske kan göra att det känns lite bättre. Men det är inte alls säkert, det är ingenting man kan lita på. Man kan ju inte lita på någon annan. Jag kan inte ens lita på mej själv. Jag vet ju ingenting. Jag vet ingenting.

Jo. Jag vet ju en sak. Att jag är förbannat korkad som kollar på de där kärleksfilmerna och lyssnar på alla kärlekslåtarna där vartenda ord betyder någonting och där varje ny ton får mej att minnas en känsla. En känsla som var bra då, men som är så in i helvete långt borta nu att det svider i varenda vrå av min kropp.

Det är inte roligt.

lördag 12 december 2009

Ni har väl inte glömt?

Ni kan ju vinna ett megafint smycke om ni klickar er in här och följer instruktionerna. Do it. Do it. Now.

Vi bara är

Vi är lite småsega i dag, kan sägas. Men glada är vi. Och skumtomtar äter vi. Och duschat har vi gjort, så fräscha är vi.

Men på nåt vidare blogghumör är vi inte. Inte än. Sen, när jag sitter på bussen till Göteborg. Då. Då blir det åka av. Inte nu. Sen.

fredag 11 december 2009

Emma and Maria sitting in a tree

Om ni inte vet hur två kära vänner ser ut, så ska ni hålla ögonen öppna nu. Så här fint kan det va.






För övrigt drack jag just den äckligaste Xidern nånsin. Uhh. Eller, jag drack ju inte hela. Jag drack en klunk. Sen spydde jag.

Hej svej, ha en trevlig kväll.

This is my theme



Kvällens outfit är på. Nu saknas frisyr och smink.
Jag är bäst. Emma är också bäst. Och lite Erik också. Idol-Erik alltså.
Hasta la vista. Eller nåt.

Med ett leende på läpparna och Jay-Z i lurarna

Jag har alltså bara tre stycken läsare? Är det så? Eller är ni allergiska mot smycken?

Oh well. It's your loss.

Nu åker jag tåg, minsann. Destination? Jönköping! Äntligen, äntligen ska jag hälsa på en av de finaste jag vet - Emma. Söta, söta Emma. Vi har inte hängt på mer än tre år, det är skamligt egentligen. Jag har dessutom inte varit i Jönköping, mer än på genomresa, sen jag flyttade därifrån i augusti 2006. Men nu är det dags! Och jag är så taggad. Känns bra, känns bra.

Åh.

torsdag 10 december 2009

Vill ni ha ett fint smycke?

Söta, söta BBLF (Best Beaver Lover Forever) - Caroline Aronsson - känner ni till henne? Hon spelar handboll, så klart. Från Kärra från början, via Sävehof och nu i Skövde. Vänsterhänt. Högerkant. Duktig som fan. Och söt, som sagt.

Men hon är inte bara söt. Hon gör smycken också. Finfina smycken. Som ni hittar här, på I Tomtens Säck. Där kommer det dyka upp ett nytt smycke varje dag fram till 22:a december. Och nu är det så här att vi ska testa hur många det egentligen är som läser den här bloggen. Det är nämligen så att jag ska få lotta ut ett av Carros jättefina smycken till en av mina läsare.

Hur går det till?

Besök Carros blogg och lämna en kommentar. Kopiera länken till det inlägg i vilket ni lämnat en kommentar och posta den i en kommentar här och skriv sen en rad där ni fjäskar för mej. Den som fjäskar bäst vinner.

Tjohoo! Vilken win-win situation. Det känns bra, det här.

Om jag har så fina vänner, så måste jag väl vara halvfin i alla fall

I'm on my way, people. Det ska bli bättre. Hur bra som helst.

I går, då hängde jag med Vikto på Flying Barrel's och drack lite humle, jäst och vatten och åt nachos med massa ost. Till det avnjöt vi en högst medioker fotbollsmatch mellan Dynamo Kiev och Barcelona och pratade gamla och nya minnen. Jag har så ofattbart roligt med den människan, det är helt sjukt. Hur fint är det inte med såna människor? Som får en att garva utan att ens försöka?

Jag smsade honom i tisdags och frågade om vi skulle ses varpå han svarade med ett sms; "Tjosan... ja imorgon skulle nog funka bra...trodde inte att du ville ha någon kontakt med det andra könet ;-)"

Han syftade förstås på inlägget om det största svinet världen skådat. Mitt svar?

"Jag tänkte väl kanske inte ha så värst mycket kontakt med ditt kön just. ;)"

Bara så att inga missförstånd uppstår, liksom...

Hur är det med er i dag då? Bra å så elle?

onsdag 9 december 2009

Kannibalism

Det här klippet gjorde mej ledsen. Usch, så tragiskt. Kolla in isbjörnen i slutet, som knappt orkar kravla sej framåt. Varför gör vi så här mot vår planet? Fan, vad dumma vi är. Dumma, dumma oss.

Hur tänkte du där?


Skönt att se att straffen börjar skärpas i Sverige, det har varit så lamt tidigare. Här har vi en fotbollsspelare som döms till våldtäkt. Vem det är som ska våldta honom förtäljer inte historien och inte heller vilket brott fotbollsspelaren döms för.

Typ lobotomerad - också



Alltså. Jag har så jävla ont i mina ben. Rastlösheten. Springet. Ondet. Stretchviljan. AJ. Och min mamma. Tror ni att hon ville massera bort det onda? Näh! Hon gör alltid det, men i kväll låtsades hon bara som att hon inte hörde mej när jag bad henne. Jag låg på golvet, nästan förlamad. Tårarna, som först sprutade, blev mer och mer kraftlösa och till slut rann de knappt. De stod stilla. Fattar ni? Kraften i mina tårar tog slut. Tröttheten i den, liksom.

Ahh. I alla fall. Kul att jobba. Kul att somalierna inte förändrats sen sist jag jobbade på Götgatan för sex år sedan. "Fiskemeny. Dricka milkeshejke. Jordegubbe. Och en abbelebaj." Somethings never change.

tisdag 8 december 2009

There is still gold in the world

Det var inte så jobbigt som jag trodde att det skulle bli att gå upp för en timme sen, trots bara ca fem timmars sömn. Jag överlevde, helt enkelt.

Jag har just haft visning av lägenheten här. Vi ska ju flytta, jag och mamma och Jakobi. Och får jag lov att säga att det par som var här var de två skönaste nya människor jag stött på på väldigt, väldigt länge. Jag vill typ bli kompis med dem. Så jävla grymma och trevliga. Me loves. Det känns bra att träffa på såna människor och veta att det fortfarande finns guldkorn kvar i världen.

Nu sitter jag och chittar i mej frukost ihop med ett avsnitt av Bonde söker fru. Ja, jag vet, det borde vara en omöjlighet att äta till det programmet, men det funkar. Faktiskt. Och om knappt en timme ska jag bege mej till jobbet. Mackan. Dressa, kötta, bröda, serva. Det ska bli kul, det var längesen sist.

Vad ska ni göra i dag? Är ni glada att jag är "tillbaka"? Det är jag...

Tisdag den åttonde december 2009

Klockan är snart halv sex på morgonen. Jag kan inte sova. Jag sover inte. Inte i närheten. Jag har tittat på Sex And The City, filmen alltså, och jag bara kan inte sova. Jag vill det, för då kanske jag drömmer om nåt som inte finns, men jag vill inte somna för jag vet att det kommer bli så jobbigt att vakna om några timmar, med alldeles för lite sömn i kroppen.

Det är så mycket jag vill och inte vill.

Jag vill kyssa mjuka läppar som vet hur man gör. Jag vill dra med mina fingrar längs en perfekt ryggrad. Jag vill känna pirret i magen och fingertopparna. Och läpparna. När allt bara domnar bort. Jag vill känna ärlighet.

Jag vill inte gå på fler nitar. Jag vill inte gråta mer. Jag vill inte måla upp en helt ny värld så fort en kille låtsas att han gillar mej. Jag vill inte känna att jag vill hälla ut en öl över någon. Jag vill inte bli bitter.

Jag önskar att det var lättare att somna. Jag önskar att det var lättare att leva. Jag önskar att jag inte kände mej så trygg i gråten.

Sov gott, Maria. Sov gott.

Jag försöker fila bort det och nu kanske det börjar funka?

Ett tillägg till förra inlägget.

Ja. Jag är naiv. Jag är godtrogen. Men sist jag kollade var det inte egenskaper man på något sätt borde straffas för att man har.

Den oändliga historien om det största svinet världen skådat

Jag var och tränade med min mamma en torsdag. Förra torsdagen, faktiskt. För snart två veckor sedan. Sen gick vi på PUB-kvällen på hennes jobb (Personal Utan Begränsningar). Mycket trevligt. Sen åkte jag hem till Camilla, för där fanns Camilla och Jessica och vi skulle sjunga singstar. Det gjorde vi också.

Sen fick Jessica sms av Magnus, som undrade om vi ville gå med dem ut. Jessica sa till oss att hon ju ville, men hon skulle ju jobba dagen efter. Jag och Camilla tittade på varandra och sa att "Vi vill!". Så messade hon tillbaka och sa att vi skulle komma.

Jag har träffat Magnus innan och han är en trevlig och speciell person. Han satte upp oss på listan på Lounge(s) så att vi inte skulle behöva betala och när vi kom dit ställde vi oss med Magnus och hans kompis. Andreas.

Andreas var en trevlig kille. Glad. Inte så att jag "la märkte till honom" på en gång, utan vi pratade lika mycket, alla fyra. Vi drack drinkar och Andreas bjöd, för han hade vunnit på trav samma kväll. 5.000 spänn. Så vi tackade och tog emot och hade förbannat trevligt. I takt med att tiden gick och drinkarna passerade strupen så blev Andreas mer och mer trevlig - på ett bra sätt, bör tilläggas. När det blev trångt på stället och någon ville gå förbi så drog han mej till sej och sa att "Nu ser alla att du är med mej, så nu kommer ingen ragga på dej.". Vi skrattade och jag sa att "det var väl bra".

Vi pratade om jobb och sånt där och det kom fram att han var pokerspelare. Dessutom en ganska duktig sådan. Jag är inte den som imponeras, men jag imponerades av det faktum att han var så blygsam och ödmjuk. Vi lärde känna varandra mer och mer och när vi kom till ämnet pojkar och flickor som tycker om varandra så talade jag om för honom att jag lekt klart och att om han ville träffa mej igen så skulle det vara med vetskapen om att jag vill något mer. För jag vill nåt mer nu. Det kanske inte skulle bli med honom, för man kanske inte alls passar ihop, men det var min intentioner med det hela. Han log och tyckte att det lät hur bra som helst.

Ändå försökte han förstås. Han frågade om vi inte skulle med på efterfest. Jag sa att "Det vet vi ju alla, vad efterfest betyder och nej, jag ska med hem till Camilla. Hon har pojkvän och om hon inte följer med, så följer inte jag med. Tyvärr.".

Natten gick och jag tyckte att klockan borde stanna en stund, för det var snart dags att gå hem. Han fick mitt nummer och sparade mej under namnet "Sköna Maria". Jag pussade honom i nacken innan vi gick ner för att hämta våra jackor och några minuter senare stod vi på gatan utanför. På Avenyn. Camilla hade börjat ringa efter taxi medan jag och Andreas stod och sa hej då. Jag frågade när vi skulle ses igen varpå han svarar att han ska till Prag några dagar senare, något han hade sagt tidigare under kvällen också. Nu sa han dock också att han sen skulle vidare till Florens, för att sen åka till Rumänien. Allt detta för att spela poker, alltså. Han spelar på EPT. "Jaha, och när är du tillbaka då?". "Om typ fyra veckor...".

Jag dog litegranna. Jag ville inte vänta så länge på att träffa honom igen. Han hade ju talat om för mej att han ville bjuda ut mej på middag och jag ville inte vänta i fyra veckor på det. "Om du hittar på det här för att jag ska följa med er på efterfest nu, så är du det största svin jag nånsin stött på" sa jag, vände mej om och sa till Camilla att jag skulle åka med hem till Magnus, där Andreas också skulle sova för att han bor i en annan stad. Camilla himlade lite med ögonen, men förstod mej till fullo. Hon tyckte också att Andreas verkade hur bra som helst.

Jag talade om för honom att något sex var det inte tal om. Visst har såna grejer hänt förut, men det här kändes som så mycket mer och jag ville verkligen inte "förstöra nåt" som det så fint heter. Han tyckte inte alls att det gjorde något och det gjorde mej ännu mer glad.

Vi tog en taxi hem till Magnus och gick och la oss ganska omgående. Sen följde nästan fem timmar av lära-känna-varandra-prat. Vi pratade om precis allt mellan himmel och jord. Familj, kärlek, besvikelser, glädje, generositet. Allt. Han sa att det är sjukt hur det kan klicka så fort, hur man kan bli förälskad i någon på en enda kväll. Han pratade om när vi skulle äta middag när han kom hem. Han pratade om att han ville skita i några tävlingar och vara hemma med mej istället, för att han inte får ha på mobilen under tävlingarna och att han ju inte skulle kunna prata med mej så mycket. Och han ville ju det. Prata med mej.

Jag kunde knappt tro att det var sant. Jag somnade med ett leende klockan åtta på morgonen och även fast jag vaknade flera gånger av att han gnisslade tänder, så satt leendet kvar när vi vaknade på riktigt klockan elva. Magnus gick och köpte mat åt oss och när vi hade ätit så la vi oss och myste en stund till innan det var dags för mej att bege mej hemåt. Magnus körde mej hem och Andreas åkte så klart med. Vi sa hej då när klockan var omkring ett och jag kände på mej att livet hade vänt nu.

Hela fredagen var jag i ett stort rus. Camilla, jag och mamma gymmade på kvällen och Andreas var det enda jag kunde prata om. Camilla höll med om att det nog var allvar den här gången, för han var inte som andra killar. Sen åkte Camilla hem och jag och mamma träffade min svägerska och gick på After Work. Efter nån timme på O'Leary's var klockan halv tio och det kliade i mina fingrar.

Jag slängde iväg ett sms.

Klockan gick och jag fick inget svar. Batteriet tog slut och jag fick ont i magen. Ont i magen av olust. Men nu kunde jag ju inte få nåt sms den kvällen, mobilen var ju ändå död, så jag kopplade bort det och hade trevligt istället.

Lördag. Inget svar. Jag stannade hemma på kvällen, tittade på Robinson och tog det lugnt. Drack lite vin. Jessica ringde, hon hade varit på bio och hon ville gå ut. Jag hakade på. Ville liksom tänka på annat, för jag mådde väl inte toppen direkt. Hade kul. Kul som fan.

Söndag. Inget svar. Jag började fatta att han inte skulle höra av sej.

Måndag. Knäpptyst.

Tisdag. Svar. Sms. "Nämen hallå där! Hoppas allt är bra med dig! Du får ursäkta mig att det tog sån tid innan jag svarade. Telefonen va död när jag åkte och laddarn glömde jag ju givetvis :) har varit rätt hektiskt här nere, men idag fick jag tid över till att köpa en ny laddare. Vad händer där hemma? Kram"

Shit! Glädje! Åhhh. Så kändes det. Men jag ville inte svara på en gång. Hur mycket jag än hatar att spela spel, så var det precis så det skulle bli nu. Jag väntade inte i flera dagar, som han, men likväl i fem timmar. Jag skrev att jag var lite småsjuk och att det inte händer så mycket. Nothing fancy, not too much.
Kvällen spenderades hemma hos mej och mamma med Camilla och Jessica och filmen L.A. Gigolo. När klockan var halv tolv och Jessica och Camilla skulle dra, så fick jag ett till sms. Ett till. Samma dag.

Jag skummade igenom det och skrek rakt ut "Det är jättelångt!!! Han har skrivit ett jättelångt sms! Lyssna!" och så läste jag det. "Usch då låter inte roligt med sjukdom :( då får du krya på dig! har haft lite oflyt här nere hittills, men det brukar väl vända till de godas fördel till slut?! Har knappt varit utanför hotellet, då casino och hotell är i samma byggnad :). Dom har så dum regel att telefonen ej får vara på.. Så blir att det kan ta en stund innan man kan skicka. Dom spelar en jäkla go låt här nere, tänkte du kan lyssna på när du e småsjuk där hemma. Påminner mkt om mig och vad jag gillar, bilar och båtar :) den heter iaf "Taio Cruz - Break your heart" vad sker för dig fram igenom? Kram!"

Fattar ni? Långheten på smset. Jag svarade en stund senare att jag skulle lyssna på den osv.

Så satte jag på låten. Jag lyssnade. Rynkade på ögonbrynen och googlade texten. Jag tittade på mamma och började läsa texten högt och jag sa "Vad fan är det här?". Texten kan ni läsa här innan ni fortsätter.

Vad tycker ni? Handlar låten om bilar och båtar? Jag tyckte inte det. Så jag skrev ett till sms. "Ja du. Den låten handlade ju inte om bilar och båtar direkt.. But I get the message."

Senare kollade jag in låten på youtube och finner att videon ju är full av bilar och båtar. Jag tvekar en stund och funderar på om det var den han menade och om han kanske inte hade lyssnat så mycket på texten. Nåja, i så fall skulle han ju skicka ett sms så småningom och dementera, eller hur?

Onsdag. Inget svar. Jag åker till Västerås för att gå på LW-konserten med Ivve.

Torsdag. Inget svar. Jag börjar tvivla på om han ens är i Prag. Infot jag fått stämmer nämligen inte överens med hans sms. Jag spenderar kvällen med Måns och Slobbe och lyckas tränga bort allt dåligt.

Fredag. Kaboom. Nu vet jag. Och håll i er nu.

Människan är inte i Prag. Han har inte varit i Prag. Han har inte spelat turneringen. Han åkte aldrig. Han ljög. Vem vet om hur mycket? Jag vet att han är pokerspelare och att han är duktig, men Prag ljög han om och säkert om Florens också.

Vem gör så? Vem säger att han är förälskad efter en kväll? Vem ljuger om att han ska till Prag och om att han glömt laddaren och om att de har en dum regel om att man inte får ha på mobilen? Vem hittar på sånt? Vem dumpar en tjej med en låt? En låt? Andreas gör det. Har så god lust att skriva hans efternamn också, så att alla framtida tjejer som googlar honom kan få läsa denna lilla historia. Men så lågt tänker jag inte sjunka.

Jag undrar bara varför. Vet ni varför? Varför gör man så? Nu är jag inte ens ledsen längre. När jag fick veta att han ljög om Prag försvann all ledsamhet och ilska och ersattes med skratt över hur pinsam en människa kan vara. Men nyfikenheten är inte stillad. Jag undrar fortfarande. Varför gör man så? Han fick ju ingenting för det. Ingenting. Och när han ändå inte var intresserad, varför brydde han sej om att svara på mitt första sms över huvud taget?

Min enda slutsats är att han är fullkomligt iskall. Att han njuter av att playa folk. Ett ärkesvin helt enkelt. Och det är såna som han som gör att jag tyvärr drar alla killar över en kam ett tag framöver. Det är såna som han som gör att jag är jävligt mycket på min vakt och inte litar på nån. En kille ska få bevisa jäkligt mycket för att ha något att hämta hos mej framöver och det har ni Andreas att tacka för.

Jag är inte förvånad över att han försörjer sej på poker. Han var jävligt bra på att bluffa.

måndag 7 december 2009

Jag vet inte, jag

Det är ändå ingen som bryr sej.

lördag 5 december 2009

Born to be bad and bad to the bone



Jaha ja. Men nu drar jag. Vi ska hem till Duntäcket och käka middag och sen ska vi ut. Jag är rosettig i dag, men bara utanpå. Inuti är jag ganska så tuff, som vanligt.
Ha en bra kväll!

Livskvalitet

Handboll på tv (Sävehof-Guif) och tacos på bordet. Morsan till sällskap. Blir det mycket bättre en tidig lördagkväll? Skulle iche tro det.

Kändiskåt? Jag? Icke

Jag skakade hand med Andreas Carlsson i går. Och Daniel Da Silva. Och fick en puss på kinden av Anders Bagge. Och nuddade tre av fyra från Westlife. Ändå hörde jag nog till de minst kändiskåta på stället. Men läste ni vem jag skakade hand med? Såg ni? A n d r e a s  C a r l s s o n . . . Nedkissningsheten i det liksom. Så värst trevlig var han dock inte. Inte otrevlig, men inte trevlig heller. Det var däremot Da Silva och Bagge. Ödmjuka och fina.

I alla fall. Till något helt annat. Jag kunde ju inte börja jobba på Mackan i dag, för handbolls-VM började ju denna dag. Och det hade jag totalmissat under min euforiska nostalgistund på Mackan i går. Så jag fick skjuta upp starten till på tisdag. Ja, alltså, nu handlade det ju inte om att jag ville "ligga hemma och slappa och kolla på handboll" utan jag har ju åtaganden att respektera. Även om jag inte får massa betalt av AOH, så ser jag det ändå lite som ett yrke. Och i dag har jag gjort ett bra jobb. Gå in här och här och här - i tur och ordning. Om ni vill läsa alltså.

fredag 4 december 2009

Miss you guys


Jag säger hej. Mamma också, även om hon har ryggen emot. Ville mest säga att allt känns bra nu. Jag känner mej inte förödmjukad längre, för det är ju faktiskt han som är en pajas. En pajas av stora mått. Så där stora att, ja, det finns inte ens så stora mått. Förstår ni då? Jag skulle vilja hälla ut en öl över honom. Men det kommer jag så klart inte göra. Då måste jag ju köpa en ny...

Ha en go kväll. Jag saknar er.

It's a job

Det slår aldrig fel. Det gäller med killar såväl som jobb och säkert på fler plan än så. När man fått ett jobb - då ringer de från alla möjliga ställen och vill anställa en. När man skaffat pojkvän - då vill varenda jävla kille ha en helt plötsligt. Och så blev det förstås nu. Jag bestämde mej i dag för att jag ska jobba på gamla hederliga McDonald's ett tag framöver. Min gamla restaurangchef är tillbaka på min gamla restaurang, så nu när jag behövde ett jobb fort som tusan så gjorde hon så klart plats åt mej. Finfint. Börjar i morgon. I alla fall. Då ringer det så klart från ett annat jobb bara en timme senare. Sinnes... Känner ni igen syndromet?

Vidare...

När jag får lite mer tid över ska jag berätta hela historien om killen jag träffat och alla hans lögner. En sanslös historia som man hade avfärdat som orealistisk om man sett den på film, men som, tyvärr, är 100% sann. Sorgligt. Nu är dock inte rätt tid och plats för det hela, för nu måste jag hoppa in i duschen och göra mej i ordning, för jag och mamma ska på After Work. (Before Work för mej då). Sen ska vi kolla när storebror och lillebror spelar hockeymatch. Dunder.

Vad ska ni göra i afton?

Den dära sporten

Mitt i allt skrattande (ja, kan man göra annat än att skratta?) har jag lyckats knåpa ihop en text om det VM som börjar i morgon. Ja, damernas handbolls-VM naturligtvis. Det ska ni väl se? 11.55 på TV4 i morgon, Kongo står för motståndet.

I alla fall. Texten finner ni, tills vidare, här.

Nu tänkte jag sova bort lite tågtid, för det blev visst inte så mycket sömn i natt, nä.

Lies, lies, lies

Jag trodde att det fanns en gräns för hur mycket man kunde ljuga, men dessvärre inte. Mitt förtroende för det manliga könet just nu? NOLL. Dra åt helvete. Fy fan.

Nu drar jag hem till Göteborg.

torsdag 3 december 2009

Put me to sleep

Jag orkar verkligen inte. Jag vill bara sova, för då drömmer jag att allting bara var ett missförstånd. Då känns det bra. Men jag kan inte sova, för jag bara tänker och tänker och tänker. Jag hatar det.

Fan.

Nu - banken. Sen - Måns?

onsdag 2 december 2009

Brustna hjärtans höst

Jag kan säga vad som helst om konserten i kväll. Att han inte spelade de låtar jag allra, allra helst ville höra. Att Västerås återigen bevisat sej inte kunna släppa loss i konsert-/sportsammanhang. Att jag inte riktigt kunde fokusera för att tankarna var någon annanstans. Att Lasse körde (i mitt tycke) alldeles för många nya låtar som jag inte kunde alls.

Men faktum kvarstår.

Lasse berör alltid.

Nu är jag ju oerhört labil för tillfället, men det räckte att Lasse och Anna Stadling klev upp på scenen så började jag grina. Det räckte att alla andra klev av och Lasse stod ensam kvar och spelade och sjöng Hugger i sten, så började jag grina igen. Det räckte att Anna Stadling fullständigt spöade Miss Li's version av Om du lämnade mej nu, så var tårarna där igen.

Lasses låtar är verkligen de bästa som finns. Så jag skiter i att han "missade" Kom änglar (igen), Nån annan, Där elden falnar (men fortfarande glöder), Stackars, Tvivel(!!!) och Hon kommer från främmande vidder. Det gör ingenting. De han spelade räckte så bra. Att se honom live räckte så bra. Att höra honom prata om att han inte alls är tjurig, han vill bara inte dansa runt granen för att få en godispåse - han kan köpa sin egen godispåse - det räckte så bra.

Jag mår så jävla dåligt. Men utan den här konserten hade jag verkligen varit på branten.

Tack, Lars Winnerbäck. Tack för att du finns.

Alternativt slå dem lite halvhårt i huvudet, så de däckar

En tågfärd. Vagn 12. Barnvagnen. Inte barnvagn som i barnvagn, utan tågvagnen som är anpassad för de som har barn med sej. Många barn. Hundra barn. Hundratusentals barn. Glömda hörlurar. Förbannelsen. "Måla inte på Hello Kitty-ansiktet! Måla inte på Hello Kitty-ansiktet!!! MÅLA INTE PÅ HELLO KITTY-ANSIKTET!!!!!". "Jag får inte plaaaaaats!". "Jag vill ligga neeeeer!".

Alltså. Jag har väldigt lite tålamod med sånt här. Det märks inte utåt, men det märks på insidan av mej, där jag på något sätt bara försöker få hjärtat att sluta slå för att jag inte orkar mer. Jag vill fräsa åt de här ungarna. Men framför allt vill jag fräsa åt puckona till föräldrar som inte ens försöker få sina barn att hålla käften, eller åtminstone dämpa sej. Föräldrar som tycker att "jaaa, men miiiiina barn, de får minsann göra som de vill, man lääääär sej av sina misstaaaag!". Ja, man lär sej av sina misstag. Men de här ungarna vet ju inte ens om att de gör fel när ingen säger åt dem att de är respektlösa som sitter och skriker rakt ut, när mer än 75% av de andra resenärerna försöker sova, eller i alla fall vila.

Nej. Om jag nödvändigtvis ska åka tåg med mina tre små ungar i framtiden, då ska jag spetsa deras frukostjuice med valium innan vi åker. Av respekt för alla andra alltså.

Fint.

En snabbis

Känslan i min mage är inte rolig. Jag känner mej så jäkla förödmjukad att ni inte ens kan förstå. Nån dag framöver ska jag berätta hela historien för er. Den är sjuk.

Nu ska jag dock få tummen ur röven och äta frukost, sminka mej, klä på mej, gå till skomakarn, lämna tillbaka filmen vi såg i går (L.A. Gigolo) och ta mej till tåget. Jag ska ju åka till Västerås i dag. Och se Lars Winnerbäck. Med Ivve.

Bra skit.

I'm only gonna break break your, break break your heart

There is no point trying to hide it
You do have a problem
Problem with misbehavin'
Karma will get back on you for being so cold
Cause you didn't tell me from the start

Will you please fuck off?

tisdag 1 december 2009

BFF brings pancakes


Ursäkta mej. Men. När man är sjuk å så. Som jag är i dag. Finns det då många saker som är bättre än en vän som säger "Nu kommer jag till dej! Har du ätit? Eller ska vi göra pannkakor?". Finns det det? Jag ska ge er mitt svar på frågan.

Nej. Det finns inte många saker som är bättre.
En resa till Prag skulle naturligtvis inte vara alldeles åt helvete, men bortsett från det, så är nog pannkakor och en vän lite av number one på listan över det bästa som kan hända när man är sjuk och ynklig.

Erkänn att ni önskar att ni också var sjuka nu? Eller ni kanske inte har en snäll Jessi-Pessi, som jag har?

Boy, you turn me inside out

Ska jag ta tillbaka allt nu?
Känns väldigt förvirrat. Känns det så? Ja, det känns så.

Jag ska fundera på saken över en Ben & Jerry's. Hej så länge.

Sjuk sysselsättning

Håll i er nu, för det jag ska berätta för er kan få er att trilla omkull av häpnad.

Jag har varit vaken och uppe ur sängen i nästan två timmar redan.

Hur gick det? Slog ni er hårt i huvudet? Hoppas inte det, hoppas ni höll i er.

Varför denna idioti då? Varför är jag vaken i ottan? Jo, jag tvättar, förstår ni. Och att tvätta, när man inte har något jobb, är ett helt dagsprojekt ska ni veta. När man inte har så mycket att göra så blir det så. Typ "måndag - kolla jobb, tisdag - tvätta, onsdag - gå till banken" osv, osv, osv. Ja, ni fattar?

I dag, alltså, tvätt. Jag tyckter att det är förhållandevis kul att tvätta. Ser det som lite av en utmaning att vika kläderna så snyggt som möjligt och, den kanske största utmaningen av alla, att få in allt man önskar få in i torkskåpet. Detta pusslande... Roligt!

Nu är det dock inte så jättekul i dag, för jag är sjuk. Ruggigt ont i halsen har jag. Och jag välkomnar verkligen inte detta eftersom jag ju ska till Västerås och gå på Lars Winnerbäck i morgon. Man kan säga att jag är lite sur över mitt halsont. Men det kan väl gå över, kanske? Jag vill det.

Ok. So long.

Självplågeri

Många sjuka skräckfilmer har man ju snubblat över genom åren... Men den som visas på bilden och beskrivs i tillhörande bildtext om ni klickar här, ja, den lär nog höra till de sjukaste.
Nu känner jag ett visst behov av att se den.

I make myself sick! Självhat i dess renaste form? Nej, just det. Det höll jag ju på med i går.

God natt.