Söndagar är inte min favoritdag i livet

Det är någonting med söndagar. Någonting som gör att jag kan känna mej som den olyckligaste människan i världen. Då är den höga musiken långt borta, inga blinkande lampor gör världen mindre grå. Inga glädjerusiga vänner, inga glada tillrop. Flörtande ögon har ersatts med kärleksfilmer på tv, kärleksfilmer som får mej att känna mej så ofattbart otillräcklig och misslyckad. Misslyckad för att jag aldrig skulle få till det så där bra. Och så känner jag mej fjantig över att jag ens jämför mitt liv med en osannolik Hollywood-rulle. Hur korkad får man vara?

Men det är någonting med söndagar. Någonting, en känsla. Allt som kändes bra på lördagen känns dåligt på söndagen. Det där som skulle bli så bra, det känns inte alls som att det ska bli så längre. Det känns hopplöst. Känns det så? Ja, det känns så.

Man får leta nånstans där i bakgrunden och hitta ett eller två strån gjorda av halm, eller kanske huvud-hår eller mustasch-hår. Och de stråna kanske, kanske kan göra att det känns lite bättre. Men det är inte alls säkert, det är ingenting man kan lita på. Man kan ju inte lita på någon annan. Jag kan inte ens lita på mej själv. Jag vet ju ingenting. Jag vet ingenting.

Jo. Jag vet ju en sak. Att jag är förbannat korkad som kollar på de där kärleksfilmerna och lyssnar på alla kärlekslåtarna där vartenda ord betyder någonting och där varje ny ton får mej att minnas en känsla. En känsla som var bra då, men som är så in i helvete långt borta nu att det svider i varenda vrå av min kropp.

Det är inte roligt.