Det är så att jag träffade någon som jag trodde passade för mej. En som visade att han var något för mej och att jag var något för honom. Han var så bra på alla sätt och vis man kan vara och han pratade så bra och var jätteduktig på att le mycket. Han sjung tyst och försiktigt för mej. Den här låten. Och nu gör den låten att jag får ont i magen. För allt var visst bara hittepå. Varför har jag inte en susning om. Vad vann han på det egentligen? Jag fattar ingenting.
Ärlighet. Jag har ju alltid trott på ärlighet. Det vet ni. Och jag sa till honom på en gång att "du... jag vill inte leka, jag vill vara seriös" och det tyckte han var bra. Då tyckte jag att vi kommit en bit på vägen. Kramarna kändes så ärliga och hans arm passade perfekt intill min midja. Jag tänkte att vi inte har nån brådska med det här, för han utstrålade att han tänkt finnas där ett tag. Det kändes så bra, jag trodde på allt, och våra fingrar flätades ihop på ett alldeles ovanligt passande vis.
Men jag ska nog inte tro på människor i fortsättningen. Ni vet att jag ju inte brukar skriva så mycket om killar jag träffar ibland, men nu kände jag att jag måste göra ett undantag, för jag behövde skriva av mej om det här. Jag har trott att jag är en bra människokännare. Uppenbart är dock nu att jag är en fullständigt usel människokännare. Jag åkte på en sån bluff så att den nästan inte känns verklig. Och jag känner mej så jävla blåst. Jag trodde att det räckte med att vara ärlig, men uppenbarligen går man aldrig säker.
Jag trodde att han var utsänd från någon med högre makter, han var lösningen på all skit jag gått igenom. Jag trodde verkligen det. Men jag ska sluta tro, som sagt. Jag tror inte på er längre. Jag orkar inte. Jävlar, vad hårt ni ska få jobba för att nå mej, för jag tror inte på er längre, jag vågar inte det.
Och vad vann han? Inte ett skit. Han drog inte hem nån pott alls. Men för all del, hoppas det kändes bra.
måndag 30 november 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Även om man bestämmer sig för att inte tro mer, för att gå sin egen väg och inte vilja falla, så kan man inte det. Tror jag. För man är som man är ändå och ingen händelse tar bort det där fina i dig som fortsätter hoppas och ingen händelse gör att du slutar leva som den du är.
Livet blir förvisso enklare, och säkert mindra jävligt, om man inte tror och hoppas och vill, men det blir inte lika fint när det lyckas, inte lika bra när det går som man vill och inte lika underbart när hoppet blir på riktigt.
Usch, vad ledsen jag blir när jag läser att du mår dåligt. Finns säkert inget jag kan skriva för att du ska må bättre, men jag vet att du kommer hitta någon snart som passar dig alldeles utmärkt. Jag tvivlar faktiskt inte en sekund på det. Kram
Tack Annika och tack Emma. Ni är så snälla, båda två. Kram!
Skicka en kommentar