Det är mycket nu. Väldigt mycket.

Det värker i alla tomma hål i min mage och i mitt hjärta. Det är för många hål nu och för lite kärlek. Då kan det hända att tårarna rinner utan att man ens vet varför så där på direkten. Man vet att något gnager där inne, men man kan inte sätta fingret på det förrän man börjar tänka efter. Och som alltid så finns ångesten där.

Men jag har lovat mej själv nu. Att nästa år ska bli bättre. Nästa år är inte bara ett nytt år, det är ett nytt decennium. En utmärkt tidpunkt att sätta punkt för det gamla och börja en ny mening, med stor bokstav. Jag ska bli någonting mer, någonting större. Värdera mej själv högre än jag gjort tidigare, för jag är väl värd mer än det här?

Jag tänker sluta talk the talk och istället walk the walk, ni vet?

Fast det var jäkligt jobbigt att just inse att jag ju ska jobba i morgon och inte på tisdag, som jag trodde. Nu måste jag gå och lägga mej.   Å n g e s t e n   som ringde. Bit ihop, Maria. Bit ihop. För i morgon kväll är det dags för något alldeles fantastiskt. Det här;

Guld, eller?

God natt.