Alltså. Jag har så jävla ont i mina ben. Rastlösheten. Springet. Ondet. Stretchviljan. AJ. Och min mamma. Tror ni att hon ville massera bort det onda? Näh! Hon gör alltid det, men i kväll låtsades hon bara som att hon inte hörde mej när jag bad henne. Jag låg på golvet, nästan förlamad. Tårarna, som först sprutade, blev mer och mer kraftlösa och till slut rann de knappt. De stod stilla. Fattar ni? Kraften i mina tårar tog slut. Tröttheten i den, liksom.
Ahh. I alla fall. Kul att jobba. Kul att somalierna inte förändrats sen sist jag jobbade på Götgatan för sex år sedan. "Fiskemeny. Dricka milkeshejke. Jordegubbe. Och en abbelebaj." Somethings never change.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar