friends and friends are two different things

Det finns vänner. Och så finns det vänner.

Vänner kategori 1 - De dagliga och nära vännerna.
De vänner man pratar med varje dag, som man ger mest till och tar mest av, som man litar blint på, som man kan ringa precis närsomhelst, som man räknar med, som man har förväntningar på, som vet allt om en och som man vet allt om, ja, de som står en allra närmast.


Vänner kategori 2 - De som är nära ändå.
De som man inte behöver ringa varje dag, utan som finns där ändå. De som oväntat är de som ställer upp när det är som tuffast. Som man inte förväntar sej något av, men som överraskande nog finns där och muntrar upp en varenda jädra gång ändå. Som säger de precis rätta sakerna, som inte får någon skit eftersom man aldrig kommer så där nära att man stör sej på småsaker. Som inte behöver försöka så mycket, utan som är ändå.

Inget fel på kategori 1. Jag skulle aldrig klara mej utan dem. Jessica och Camilla i mitt fall. Men kategori 2 är nog så viktig. Jag har en hel del såna vänner. Som jag pratar med ganska sällan, men som jag vet alltid finns där för mej ändå. Och jag blir så extra glad när det är en sån vän som skickar ett uppmuntrande sms (även om jag är, i stort, omöjlig att muntra upp för tillfället), eftersom jag aldrig förväntar mej det. Och det överraskande gör en ju alltid lite extra glad.

I dag var det så. Och i dag var det Björn, The Bjorn, Bön. Ja, ni känner till honom. Det var han som gjorde det. Det var han som gick all-in och pumpade mej full med kärleksfulla ord (ja, konstigt nog så finns det den typen av känslor även i hans skadade inre) och även om jag, som sagt, är svår att muntra upp för tillfället, så blev jag glad av det faktum att han försökte. Att han vill att jag ska vara glad och må bra.

Han sa att jag är cool. Skitcool, till och med. Och det är ju så gott som något.

Jag tycker om honom, den där Bön.