I am a total wreck. Jag är så skadad, så fel, så tung, så i en obrytbar bubbla, att jag inte vet vad jag ska ta mej till. Det finns ingen väg ut längre, så känns det. Som att det är för sent för allting. Som att jag snart är 25 och har kommit precis ingenstans. Jag är skyldig så många så mycket, men det enda jag gör är att ta. Jag vill så gärna ge, men jag har ingenting att ge. Jag har min kärlek, men den vill ingen ha.
Min identitet är borta och jag måste hitta en ny. Det är lättare sagt än gjort, för det har ingenting med ett pass eller id-kort att göra. Jag vill inte vara avundsjuk längre, jag vill göra. Uppleva. Leda. Styra. Men det känns så otroligt långt bort att jag inte ens vet om det är möjligt att göra det till en verklighet. Är det möjligt?
Jag har nog aldrig känt mej så här hopplös tidigare. I hela mitt liv.
Det suger.
söndag 28 februari 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
vafan.. ryck upp dig..
efter regn kommer solsken osv..
Vad förvånande att det är nån liten anonym fjant från Västerås som slänger ur sej en sån rutten kommentar.
Fast det finns en liten sanning i det den anonyme fjanten säger. Och den ende som kan ta tag i ditt liv är du själv. Det är liksom inte så att livet är förbi vid 25...
Klart att det finns. Men man kan ju skriva det på ett sätt som gör det mindre tydligt att man är typ skadeglad?
Skicka en kommentar