you sing a sad song just to turn it around

Nej, det här går inte. Det är söndag, det kanske ni vet, och jag är inte ett fan av söndagar, det vet ni nog också. Jag sitter just i detta nu och grinar hejdlöst. Jag läser om jordbävningen på Haiti och jag bara gråter och gråter. Det går inte att greppa. Jag känner mej så oerhört otillräcklig, menlös och dessutom egoistisk, för en viss del i att jag gråter har över huvud taget inte med Haiti att göra, utan bara med mej själv och de problem som egentligen inte är problem.

Jag försöker bli gladare genom att lyssna på The Baseballs och det funkar lite, lite i korta stunder. Men sen gör jag en djupdykning igen.

Precis som ni vill jag krypa upp i någons famn när jag är ledsen. Tyvärr går det inte för tillfället eftersom jag är alldeles ensam i trean på Kullegatan. Till famnen där jag kanske helst vill vara nu är det inte så långt i kilometer, men desto längre i teorin. Om det finns något som är värre än att inte ha någon alls, så är det att ha någon, men ändå inte. Jag förstår att det där framstår som ganska paradoxalt, men ni kanske kommer förstå, tids nog.

Nej. Det här är ingen bra kväll, helt enkelt. Johan Falk-filmen Vapenbröder fick mej att bli ovanligt nedstämd och sen fanns det egentligen bara en väg och det var ytterligare nedåt.

Nej. Igen. Jag önskar att jag bara kunde knäppa med fingrarna och finna mej ståendes utanför min villa, vår villa, och se min make och mina fina barn stå i köket och hjälpa varandra med överraska-mamma-middagen. Jag önskar det.

Dessutom förlorade vi ju mot Skövde i dag, med 35-17. Jag var ju inte med, som ni förstår, men det var inte roligt att följa matchen på Clientware här hemma i soffan. Bajsdag.