När jag läser det här i Aftonbladet om vår älskade Sanna Kallur och hennes stressfraktur, så känner jag inte direkt för att bli opererad för min. Och förhoppningsvis ska det inte behövas heller.
På torsdag klockan tio noll noll ska jag få göra en avgjutning av mitt ben och sen ska det göras ett specialanpassat skydd till mej. Det ska gå ända nerifrån fotknölarna och upp över knät och göra så att belastningen på benet blir annorlunda. Således ska jag slippa smärta och det betyder ju att skadan kan börja läka. Igen.
Det här skyddet kan jag alltså spela handboll med och metoden har funkat på flera handbollsspelare före mej, så förhoppningsvis har jag lika tur. Skulle det, mot förmodan, inte fungera så finns det dessvärre ingen annan utväg än operation. Det har gått för lång tid för att frakturen ska läka av sej själv. Och en operation är jag alltså inte så värst sugen på...
Håll tummarna, mina vänner. Håll tummarna.
måndag 18 januari 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hoppas skyddet räcker till för att läka benet.
Vid en operation, vad kommer dem att göra med benet - förutom att dem kommer skära i dig och konvalescenstiden blir längre.
Ja, det hoppas jag med!
Jag vet inte vilken metod de i så fall skulle använda. Sten Björnum (läkaren jag var hos) brukar borra massa små hål i benet för att sätta igång läkningsprocessen igen (eller nåt sånt??). Men han nämnde också metalplatta-metoden, dvs den som Kallur-systrarna opererades med. Men det får vi ta senare, just nu hoppas jag att det inte ska behöva gå så långt. =)
Skicka en kommentar