nu ska vi prata allvar litegrann

Jag och pappa var alldeles särdeles engagerade i matchen förut. Vi gapade och skrek på både spelare och domare och jag höjde mina armar i luften och skrek varje gång vi gjorde mål. Jag försökte så gott jag kunde att ropa ner råd till tjejerna på planen, råd som de faktiskt tog till sej och nyttjade vid ett par tillfällen. Jag kände att jag nästan var med i matchen.

Men från början var det inte så...

Efter ett par-tre minuter av matchen kände jag bara att jag ville gå därifrån. Mina ögon bara fylldes av tårar, utan att jag var beredd på det alls. Jag kände att jag inte skulle klara av att se matchen, se handboll. Det kändes så orättvist, jag har ju kämpat så mycket, tagit mej förbi så många skador, övervunnit så många hinder - varför kunde inte jag få vara på planen? Och varför ska jag kanske inte få spela handboll mer?

Men jag tog mej samman och jag stannade. Det var tur. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Jag är så oerhört imponerad av mina unga lagkamrater. De är så himla duktiga. Jag fick rysningar flera gånger under matchen - vid fighermål, grymma försvarsinsatser, härliga hemspringningar och otroliga räddningar. Imponerad.

Jag vet att jag vill bli tränare den dagen jag lägger ner min karriär som handbollsspelare, men det jag inte vet är om jag skulle klara av det på en gång. Jag tror att jag skulle bli ledsen för ofta och det bästa vore nog att få distans till det hela först.

Men som det kändes i dag så var det ju som om jag skulle kunna övervinna precis vilka mentala spöken som helst för att få spela handboll igen. De tjejerna. Den glädjen.