söndagsångesten är här och hälsar på

Det är alldeles för få bokstäver och meningar på den här bloggen nu för tiden. Det är dumt. Ibland är det för att jag inte hinner, ibland för att jag inte orkar och ibland, som nu, för att jag är så ledsen att det enda som lämnar mej är ord dränkta i depp och tråkigheter. Och jag vill inte mer. Jag vill inte vara ledsen mer. Jag vill inte tro på att allt är alldeles perfekt för att sedan återigen knockas och försöka kravla mej upp igen. Till slut kommer jag inte orka resa mej igen.

Man blir starkare för varje motgång, heter det ju. Det är ganska så sant, men inte helt. För till slut har man haft så många motgångar att allting vänder och man tappar bara mer och mer kraft. Det är lite så jag känner nu. Jag vet inte varifrån jag ska hämta min kraft. Det finns ingenstans. Allting bara tar. Jag har ju min familj, förstås, men där känns det som att det är jag som tar kraft och jag vill inte göra så mot dem.

Jag hatar, hatar, hatar att de här inläggen kommer med jämna mellanrum. De nattsvarta, superledsna, mungiporna-nedåt-inläggen. Jag vill visserligen ha en öppen blogg, men jag vill att den ska vara gladare. Det är bara det att jag ju inte är sådär magisk och fluffigt glad som Sandra Beijer och jag vill inte låtsas som det heller. Jag är ju en riktig människa, med riktiga känslor och jag gråter riktiga tårar. Därför blir det så här ibland. En riktig blogg, med riktiga inlägg. Men jag hatar det. Milt sagt.

När jag klickar mej in på min "Jävligt soft"-spellista på Spotify så kommer låtar som Hide Away, Storm och Hon Förtjänar Hela Himlen, några av mina all time high favoriter. Men de får mej inte direkt att bli gladare. Jag vet inte vilken väg jag ska gå, för jag har ingen aning om vart jag ska. Så jävla vilse.

Jag måste äta frukost. Jag kan inte fylla mitt hjärta med glass, men jag kan fylla min mage. B&J, nu kommer jag.