Det finns så många ord och känslor i min kropp nu att jag skulle kunna skriva en bok. Att jag kan sätta mej ner i en grå, nersutten, underbart bekväm soffa och skriva och skriva och skriva tills fingrarna inte längre lyder mej. Att orden bara går igenom mitt huvud, ner i axlarna, genom de bicepslösa armarna och smala handlederna ner till de handbollsslitna händerna och korviga fingrarna och bara kommer, kommer rakt ut, utan att jag behöver tänka någonting alls.
Jag läser också. Ord. Jag läser hos Märta-Li. Märta-Li är en så ovanligt fin människa och ibland känner jag mej ledsen över att hon inte finns där jag finns, för jag tycker att hon verkar vara en så himla bra vän, en sån som är blommig och kokar te. Även om jag inte gillar te, så tycker jag att det är mysigt med te. Och Märta-Li har precis blivit blåst, hennes prins har lämnat henne, kommit tillbaka med uppblåsbara löften och sen lämnat henne igen. Och Märta-Li är helt förstörd.
Hennes ord är så genomträngande äkta och jag blir alldeles bedrövad när jag läser. Jag känner allt det hon känner. För att hon beskriver det så bra och för att jag ju känt allt det där, både en och två och fyra gånger.
Vi är såna där, jag och Märta-Li, att vi inte sårar. Vi blir sårade. Det blir ju lätt så när man är naiv och tror på kärleken. Det finns ju inte så många som gör det nuförtiden. Inte så många som står för det i alla fall. För man framstår ju som oerhört löjlig när man tror att livet faktiskt kan bli som i en sockersöt Hollywood-rulle. Men jag tror det! Jag vill inte bli kall och grå, eller kanske till och med svart, för det räcker att jag är det mot en endaste kille, så kanske jag har missat han den dära som skulle älska att vakna bredvid mej varendaste morgon för resten av sitt liv, kanske till och med när jag är osminkad skulle han älska mej. Och jag vill inte missa något. Jag vill inte missa någon.
Kanske finns det ingen röd tråd i det jag skriver nu, men det skiter jag i, för det är ju bara ord som flyter ut ur min kropp utan att jag censurerar eller justerar. Det är ju bara tankar, mina tankar, och tankar är ju sällan strukturerade. Men det jag kanske vill ha sagt är att jag tycker att det är så oerhört sorgligt att vi ska behöva tänka så, jag och Märta-Li och säkert många miljoner andra människor, att man för en gångs skull vill såra och inte såras. Det skulle väl vara bättre om ingen sårade alls. Det skulle väl vara bättre om de varelser som kallar sej människor, men som beter sej som robotar, lärde sej att kärlek inte är ett spel utan en del av livet, kanske den viktigaste. Det skulle väl vara bättre om de tog en kurs i ärlighet och lärde sej hur man kan avsluta en relation utan att såra så mycket som möjligt. Ledsen kommer någon alltid att bli, men sårad är något helt annat.
Det skulle vara så fint om man kunde tro på det människorna säger och visar och man slapp tänka "vad menar han med det här?" och istället veta att det han säger är det han menar och sedan kunna leva utifrån sanningen. Och inte bygga upp ett helt luftpalats med guldknutar och diamantsmyckade tak på felaktiga grunder. Det skulle väl vara fint?
Men jag vet inte, jag. Jag tror och hoppas att det finns hopp kvar för såna som mej och Märta-Li, att världen slutar sin färd mot gråheten och fortsätter vara blå, grön och gul och lite röd ibland. För vi behöver färger och vi behöver friska vindar och hoppfullhet och naivitet och fjärilspussar och leenden över fånigheter som ingen annan bryr sej om en just den som ler.
Vi behöver det. Även när vi inte förstår det själva. Vi får inte bli gråare nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar