Ibland påminns jag av att precis vilken människa som helst på denna jord, som har tillgång till internet, kan kliva in här och läsa varenda liten tanke jag delat med mej av. Ja, man behöver ju inte ens knacka för att komma in här och läsa om allt det viktiga och mindre viktiga i mitt liv. Konstigt nog så glömmer jag av det ibland, att man kan göra så.
Vissa människor är inte bloggmänniskor. Alltså, de inte bara inte bloggar, utan de läser inte ens bloggar. Och då tänker jag att den personen aldrig kommer läsa det jag skriver och då kan det hända att det blir lite genant när den personen helt plötsligt meddelat att den personen gjort det ändå. Då kan det hända att det känns lite pinsamt och att jag tar mej för pannan och tänker "Jösses, nu måste jag läsa igenom allt jag skrivit det senaste och kolla att jag inte skrivit nåt dumt.".
Oftast har jag ju inte skrivit nåt dumt, för jag häver ju väldigt sällan ur mej nåt dumt. Ni vet, jag är ju en ovanligt briljant människa. Men ibland kan det hända att någon liten ogenomtänkt sak slinker igenom och ofta händer det ju att jag är ledsen här på bloggen, så, ja, genant var ordet.
Men sen, efter ett tag, när jag vet att någon speciell läser bloggen, så tänker jag inte på det längre. Jag glömmer inte bort det, så klart, men jag censurerar inte mej själv längre, för det händer nämligen till och med här, att det införs censur. Tro det eller ej. Den som läser får väl helt enkelt se denna kärleksfulla(?) blogg som ett hjälpmedel i målet att lära känna mej. Som om det nu vore något svårt... =) (Ja, titta. En smiley. Vet inte hur den hamnade på smileyfria bloggen, men där är den likväl.)
Det finns ingen bra punchline med det här inlägget. Det här var ett dåligt inlägg. Lite dumt, till och med. Ja, ja. Även solen har sina fläckar?
(puss.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar