the world spins madly on

Stockholms Central, en tisdagförmiddag, 11:05.

Människor - män och kvinnor, gamla och unga, svenskar och nysvenskar, familjer och singlar - går i olika rask takt i olika riktningar. Vissa är så stressade att de inte skulle märka om så Barack Obama stod och sålde Situation Stockholm, andra går lugnt med kaffet i ena handen och mobilen i den andra, lugna och skrattandes. Någon springer för att hinna med pendeln, någon annan springer för att pendeln han just gått av var sen. Det var i och för sej ingenting ovanligt, han borde lära sej någon gång, att han borde ta ett tåg tidigare. Det börjar bli pinsamt att vara sen till jobbet var och varannan dag.

Några lägger märke till att det snett nedanför Spottkoppen sitter en tjej i svart pälsväst och svarta lårhöga stövlar och skriver på en rosa dator. De kan inte se det på henne, men hon är oerhört förväntansfull. Nej, för dem ser hon nog ut som vilken annan Stockholmstjej som helst, bara det att hon inte är lika stressad, hon hinner ju till och med sitta med datorn i knät och dricka en chailatte.

Hon tittar bort mot skylten som anvisar var och när pendeltågen går och hon ser att hennes går om tio minuter. Hon funderar lite över om hon ska ta det eller om hon ska ta nästa. Tar hon det som går om tio minuter blir hon ju väldigt tidig och måste kanske vänta utomhus när hon är framme och det vill hon inte, det är ju fortfarande arktiskyla utanför dörrarna, ja, nästan inne på Centralen också, faktiskt. Så hon beslutar sej för att ta nästa tåg, det som går fem över halv. Då är hon framme tio i och behöver bara vänta i tio minuter. Det blir lagom.

Under tiden går hon in på Pressbyrån mittemot. Hon ska köpa sitt favoritgodis. Kanske kan hon bjuda någon på det?

Vi får se.