Jag kan inte, kan inte, kan inte sluta grina.
På trean visas just nu en direkt-sänd gala till förmån för Haiti-offren. Alla möjliga och omöjliga kändisar är med och bidrar, såväl som talare och musiker som att bara sitta och svara i telefon när folk ringer in och vill bidra med pengar.
Varje ton, varje not, varje ord, varje sång, varje kram. Allt berör och allt bidrar just i detta nu till en bättre värld. Jag borde inte titta, för jag klarar inte av sånt här, men jag kan inte förmå mej att stänga av eller byta kanal. Hur skulle jag kunna göra det? De där nere kan ju inte stänga av. De kan inte säga "Jag klarar inte av sånt här" och bara gå och ta en dusch istället. Jag vet att de inte mår bättre av att jag också mår dåligt, men jag kanske behöver må dåligt över sånt här för att inse att jag inte behöver må dåligt över petitesser i mitt eget liv? Som att jag har torra ben hela tiden och att min mage är alldeles för tjock och att jag aldrig kommer trivas med att vara osminkad.
Töntigt.
Att se Julia Roberts och Reese Witherspoon sitta och ta emot samtal på telefon och småprata med helt vanliga människor - det ger mej hopp. Låter kanske löjligt, men så är det.
Hopp.
2 kommentarer:
Samma här.. Stefan och jag har suttit och kollat, gråtit och gjort det lilla vi kan förutom att bry oss, dvs skänka pengar! Vi har det väldigt bra och man får precis som du säger påminna sig själv om det ibland. Stor kram till dig!
Inte ett dugg töntigt. Om mina tårar hade varit kronor så hade jag typ gråtit en miljard nu..
Skicka en kommentar