Nej

Det är inte kul.

Något beep-test blev det inte. Det blev långsamma tårar som ej gick att hejda och en hopplöshet som nästan gick att ta på. En förtvivlan som nästan golvade mej och en skamsenhet som fick mej att vilja vara osynlig.

Det är inte roligt, det här. Jag är så glad att jag verkar ha hamnat i världens goaste handbollsgäng - smockfullt med brudar från Guds allra finaste hjärtformade ask - som klappar om mej och pushar nu när det känns riktigt tungt.

Vad som har hänt kan ni nog lista ut själva. Även om jag inte ska måla fan på väggen riktigt än.

Men det känns inte bra.
Det känns inte bra.