Jag vet att jag inte ser så glad ut, men det är jag.
För första gången på en ganska lång tid så känner jag mej hoppfull. Det känns som att saker och ting kommer ordna sej. Jag kommer få spela handboll igen om mindre än ett par veckor. Jag har tagit några vettiga beslut, som inte bara är vettiga utan faktiskt nödvändiga. Livsnödvändiga. Det känns bejakande. Och stort. Starkt.
Jag vet vad jag vill göra i morgon och nästa vecka och jag vet vad jag vill göra med min framtid. Och så fort jag tagit det beslutet så känns det så mycket mer motiverande. Från och med hösten blir det inget mer lallande, för jag vill ju att det ska bli människa av mej också så småningom. Jag är ju människa nu också, i den mån att jag går, andas, sover, skiter och allt det där som alla Andra Människor gör, men annars känner jag mej mer som en handbollsspelare, som när man tar ifrån henne hennes boll bara är ett skal. Ett skal av en människa. Och det vill jag ju inte vara, så klart. Det vill väl ingen?
Därför kan jag sitta här på bussen nu, någonstans söder om Halmstad och ha Melissa Horn i lurarna utan att känna mej alldeles svart inuti. När jag ser mitt ansikte reflekteras i fönstret så ser jag någon som är lite, lite gladare än i går och betydligt gladare än för en vecka sen.
Nästa vecka ska jag göra någonting riktigt, riktigt kul. Dessvärre kan jag inte skriva om det här och dessvärre kommer det innebära att jag inte kan blogga alls på några dagar - MEN... Det ska jag lösa i form av finemangiga gästbloggare. Vänta bara...
Jag har till och med hittat något som är bra med söndagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar