The joy

Ja, jag ska alltså spela för Önnereds HK resten av säsongen och även nästa säsong. Och vad har jag att säga om det?

Jag har nu gjort fyra handbollsträningar med laget och jag har bara positiva saker att säga. Tjejerna, ja, de är verkligen tjejer, inga damer (de flesta är födda 90 eller senare), är hur gulliga som helst. De peppar på gamla tanten som är otränad (jag, alltså) och ser till att jag orkar hålla huvudet uppe även när jag går på knäna. Föreningen som sådan har ofta kallats för en sekt av utomstående och det kan man väl ta med en nypa salt, men det jag kan säga är att Önnered är en klubb där man bryr sej om sina spelare och jag har blivit mycket väl emottagen på alla sätt och vis. Det känns bra helt enkelt.

Handbollsmässigt har det gått över förväntan, det sitter liksom i ryggraden. Men orken är förstås inte riktigt där och konstigt vore väl det. Men jag biter ihop och springer på. Varje gång jag känner att jag behöver vila, så kör jag lite till och sen är det kollektiv vila ändå, så jag har inte behövt vika ner mej. Än. =)
I dag startade vi med att springa 24 varv runt planen. Enligt utsago ska det vara ca 2,5 km och jag ställde in mej på att komma sist. Men det gjorde jag inte. Jag sprang på 12,28 och efter 2,5 månads vila så får jag nog se det som godkänt. Sen gjorde jag mitt bästa handbollspass sen jag kom, tycker jag. I alla fall framåt. Jag vågar göra saker jag inte gjort på flera år och det vågar jag för att jag känner ett förtroende från ledare och medspelare. Det är verkligen hur skönt som helst.

Och nu lyckades jag även bli uttagen till matchen mot Rimbo på onsdag. Det ska bli jättekul att spela igen, även om det nog bara kommer bli några minuter per halvlek. Jag ska ge allt jag har och lite till.

Till sist måste jag ändå rikta ett tack till IVH som inte satt några käppar i hjulet i slutändan, utan har gått med på att lösa detta så fort som möjligt. Jag vill ju bara spela handboll och må bra.

Så. Vad tycker ni? Vad säger ni? Jag vet att ni har åsikter. Spit it out.